För att klara sig enbart med bågen måste man vara mycket medveten om sin omgivning, och dessutom ekonomisk i sitt dödande. Pilarna man sätter i fiendernas pannor går att återhämta, varför man smyger fram till offrens kroppar och skändar dem ytterligare för att återvinna samma pil på nästa offer. Vill man missbruka sin makt totalt kan man prova varianten att spänna bågen blotta millimeter ifrån sitt offer, och således få tillbaka pilen i samma stund som man avlossar den. Lömskt.
Det finns förstås också pilar med alternativa effekter, en variant ger fienderna dödskyssar när elektricitet sprider sig i vattnet, en annan får dem att smälla åt alla håll i en kontrollerad explosion. De här egenskaperna känns förstås bekanta från många andra spel som vill ge spelaren valfrihet i dödandet, och därför kommer kanske inte fjärrhackandet av automatiserade kulsprutor, mekaniska fiender och datorterminaler som någon överraskning, men det kan verkligen som alltid skapa underhållande kaos. Som jägare älskar jag detta som skenmanöver.
Crysis 3 må vara strukturerat i tydligt indelade nivåer, men de är så pass omfattande och öppna att man aldrig känner sig instängd i klaustrofobiska gränder, som man lätt kunde göra i föregångaren. Istället skapar trean, precis som originalet, en effektiv illusion av frihet, och lyckas dessutom med konststycket att få en att känna sig smart och skicklig. Det är det välavvägda gränssnittet som möjliggör det för spelaren att kartlägga fiender och strategiska mål, utan att någonsin peka med stora pinnar.
Bald space marine
Cryteks kyliga och sakliga förhållningssätt till spelskapande kan få Crysis att kännas lite artificiellt och kanske på gränsen till kyligt och identitetslöst, och det förstärks tyvärr av handlingens framförande. Nyckelkaraktärerna pendlar mellan att vara ointressanta och rent provocerande osympatiska. Ändå har stora ansträngningar gjorts med ambitiös motion-capture och inlevelsefulla skådisar. Den ständiga radiokommunikationen är bara till spelets nackdel när allt man vill göra är att bli ett med naturen och försvinna i dess storslagna detaljrikedom. Crysis hade mått så mycket bättre av att omfamna tystnaden och låta en vara den mystiske jägaren, ensam mot världen. Ett modernt, tyskt Metroid, någon?
Skillnaderna grafiskt mellan versioner kan göras stora den här gången. Tvåan hade ju hyvlats ner till minsta gemensamma nämnare, men den här gången kan man stirra sig blind på inställningar för att optimera detaljerna på PC. Formuleringen "få datorn att smälta" ekar i ens huvud när man inser att nivåer som "high" och "very high" är enormt krävande. Iallafall om man som jag kräver jämna 60 bilder i sekunden och 1080p.
Ändå är resultatet på Xbox 360 väldigt imponerande. Detaljerna och effekterna har överlevt förvånansvärt väl, även om just flytet i bildfrekvens hade kunnat vara bättre. Det är inte helt jämnt utan pendlar mellan sisådär 20 och 30.
Jagande jägare på jakt
Flerspelarmöjligheterna är en separat entitet som utvecklats av föredetta #Free Radical, alltså britterna som gjorde sig ett namn på #Timesplitters och sen begravde sig själva med det generiska #Haze. För Crysis 3 har man lyckats ta vara på styrkorna i konceptet och således i konkurrensen gett det relevans och existensberättigande. "Hunter"-läget, där ett fåtal jägare ska splittra och slå ut en större grupp underlägsna soldater, som en efter en själva blir jägare, är underhållande. Och nanodräkten gör i kombination med möjligheterna i ett omfattande perk- och klassystem att det ständigt finns en del strategiska nyanser i striderna. Utvecklarna har också gjort ett imponerande ambitiöst arbete med kartorna, som är både genomtänkta och snyggt skulpterade. Flerspelarläget känns faktiskt rentav minst lika starkt och högprioriterat som kampanjen.
Crysis 3 är kanske ändå ett exempel på exakt vetenskap. Det är möjligen just summan av sina beståndsdelar. Ett spel som kliniskt och sakligt går att bryta ner i en featurelista att sätta på spelomslagets baksida. Tajt, krävande och stundtals intelligent action. Men det finns spridda stänk av något djupare här. I de öppna, ruinlagda miljöerna kommer man som spelare ibland i tystnad i kontakt med en majestätisk känsla. Och att smyga runt som jägaren med det kalkylerande övertaget, som så lätt och så snabbt kan skifta och sluta i katastrof, framkallar en spänning man kan förlora sig i. Tyvärr är inte Crytek djärva nog att våga lita mer på hjärta och känsla. De löper inte linan fullt ut och faller tyvärr tillbaka på det skrikiga och speliga. På engelska kan man formulera sig i termer av "overdone", alltså "övergjort", och kanske är det just vad Crysis 3 tenderar att vara. Det förblir därför väldigt bra i stunden, här och nu, men kanske inte minnesvärt i perspektiv. Och äkta känslor åldras alltid bättre än tillfällig, överdådig skönhet.
