Att det inte längre är lika roligt att läxa upp Gotham Citys kriminella slödder gör att jag drar mig från stadens mörka gator. Trots att det ständigt sker brott där nere håller jag mig till takåsarna. Men inte heller här känner jag mig tillfreds. Änterhaken har blivit mer kräsen om vilka hustak jag får och inte får svinga mig från, vilket konstant leder till irriterande omvägar. Ett plus är fast-travel-punkterna som finns i vart och ett av distrikten. De kräver förvisso att man först låser upp dem. Men i gengäld användbara när man helt enkelt inte orkar med att hala sig genom det tråkiga stadslandskapet.
"Är det du som ansvarar för speldesignen?", väste Batman.
I likhet med Arkham City lånar Origins delvis formen från sandlådespelen. Gotham City är förvisso större än tidigare, men storleken i sig saknar egenvärde. Särskilt när Warner Bros Montreal inte har en blekaste aning om hur de ska hantera den ökade ytan. Lösningen blir därför lika enkel som enformig: att låta Batman springa ärenden och samla trist krimskrams. Anarky vill spränga staden i luften, Enigma vill dränka den i blottlagda hemligheter och Black Mask vill styra den med knark. Med andra ord ska bomber desarmeras, filer samlas in och leveranser förstöras. Sidospåren går fram och tillbaka och gemensamt för dem, förutom Deadshots och The Mad Hatters, är att de är vansinnigt ointressanta.
Ljus i mörkret
Undantagen är få men de finns där. Ett exempel är när Batman ska undersöka brottsplatser från bland annat dödskjutningar och helikopterkrascher. Ledtrådarna hittas med hjälp av detective vision, röntgenseendet som markerar punkter av intresse. När bevismaterialet har samlats in gäller det att pussla ihop brottets skeende och sedan arrestera gärningsmannen.
Det CSI-doftande detektivarbetet hade gärna fått vara både djupare och mer omfångsrikt, men förblir en av Arkham Origins starkaste ljuspunkter. Det slår till och med spelmomenten då Batman tvingas smyga fram i skuggorna för att oskadliggöra brottslingar en efter en. Något jag älskade i föregångarna men som på grund av de variationslösa miljöerna nu går på tomgång. Så pass att det får mig att undra om hela Gotham City har ritats av en och samma arkitekt, som blivit kreativt bankrutt efter sin allra första byggnad.
Allt är som förr, fast sämre.
Problemet är också talande för i princip hela Arkham Origins. Den som har spelat föregångarna har redan gjort och sett det mesta som spelet har att erbjuda. Undantagen är försvinnande få; exempelvis en handfull snygga scener som får Batman-entusiaster att börja jubla och referera till särskilda story arcs i serietidningarna. Själv ser jag på dem med blygsam entusiasm och känner den bittra eftersmaken av buggarna. Spelet fryser i avgörande scener, och skurkarna beter sig som idioter när de snurrar runt sina egna axlar och inleder långvariga förhållanden med stegar.
Att Montreal-studion inte är lika rutinerade som kollegorna i London märks från första stund, och genom hela spelet lyser Rocksteadys frånvaro starkare än bat-signalen.
