En nyexaminerad Agent G och hans kumpan Washington med ett ordförråd som sträcker sig från f--- till d--- försöker rädda världen. Vi har tagit upp våra wiimotes och kört 350 kilometer i timmen rakt in i detta groteska zombiehelvete för att hjälpa dem.

The House of the Dead: Overkill är föregångare till de tidigare spelen i serien och tydligt är att våra ”hjältar” lyckades förändra något redan så tidigt, för såpass sjuka är då inte de senare spelen. Det är en orgie i låg humor, svordomar och blodbad och storyn tänker jag inte gå in på mer än att det gäller att rädda världen från den sjuke Papa Cesar. Nämnas bör väl att man till sin hjälp har en strippa, vars bror jobbade för Cesar och... Nej, det räcker. Punkt.

Det handlar om att skjuta på allt som rör sig. Förutom civila då, vilka inbringar ett svidande antal minuspoäng. Problematiskt är att man lätt sugs in i stämningen och mejar ner även de oskyldiga men i slutändan spelar inte det så stor roll. Spelet är uppdelat över sju kapitel som fungerar ungefär som kortfilmer på max en halvtimme styck med härliga, om än lätta, bossar som avslut. Värt att notera är att bossarna svider till oerhört mycket mer om man spelar ensam.

När du klarat av spelet låses "Directors Cut"-läget upp, vilket låter dig lira igenom hela spelet igen, fast man får då ta nya vägar och möta svårare fiender. Man kan inte dö i den sanna bemärkelsen, men när livmätaren går åt skogen får man välja om man vill fortsätta med sina poäng halverade eller ge upp och gå och lägga sig.

Vad som är speciellt med poängen är att ju högre poäng man har, desto högre blir träffsäkerheten. Samt, ju fler kills, desto mer pengar får man. Pengar? Japp, man köper nya vapen och uppgraderar dem. Här kommer vad jag känner är en stor brist i spelet. Om man vill ha mer pengar köper man hagelbrakare. För att få hög poäng krävs nämligen att man får upp sin kombomätare i höjden – till slut uppnår man Goregasm då man får väldigt mycket högre poäng per blodkaskad – men den bryts av ett ynka felplacerat skott eller en träff från en odöd. Så kör du automatvapen kan du inte peppra på som om ditt liv hängde på det för då är det kört. Såvida du inte redan låst upp allting, inte bryr dig om det eller skiter totalt i höga poäng. Hagelgeväret och dess storebror, hagelgeväret med automat, är helt enkelt bäst på att omvandla din inkomst till siffror som står sig till och med under finanskrisen.

One reviewer said that the game is awesome

Another reviewer said that it's f-----' awesome!

Hagel är kung!

Spelet fungerar som ett arkadspel. Det känns som ett arkadspel. Det är ett arkadspel och du kommer känna dig som om du hängde i arkaden med dina wiimotes. Med betoning på plural, för det här spelet må vara acceptabelt att lira själv, men det är när du delar all den låga, men härliga, humorn med en kamrat som det skiner. Där dyker dock ett problem upp. Att försöka hålla långa kombinationsattacker med en kamrat som struntar totalt i det är på gränsen till omöjligt. Det krävs att man låter kompisen använda endast ett dåligt vapen samtidigt som man själv använder hagel, alternativt att man är en övermänniska vars förmåga att sikta överträffar människans fysiska förmåga. Wiimoten är dessvärre lite oprecis så det gäller att man har tungan rätt i mun när man siktar om man vill ha chans på att träffa fiendens huvuden, eller gröna slow-motion-föremål som får allt blod att sväva som tandkräm en kort stund.

Om du mot all förmodan skulle ha mer än en kompis, finns alltid minispel tillgängliga. Där övning för att skjuta prick samsas med övningar för att rädda gisslan och få så hög poäng som möjligt i ett överlevnadsläge – vari en tidsgräns tråkigt nog förstör mycket av upplevelsen.

The House of the Dead: Overkill är rubbat, barnsligt, bryter definitivt inte någon ny mark och är väldigt förutsägbart. Men det är en enkelspårig rälspangare som kittlar dödsskönt i kistan.

Skicka en rättelse