Själv bestämde jag mig för att försöka bryta metall för att tjäna ihop till ett bättre skepp. Ett system i närheten hade ett asteroidbälte som enligt rymdkartan (vilken bara den är så fascinerande att man kan tillbringa timmar med att försöka hitta bisarra stjärn-namn eller välbekanta konstellationer). Och längs vägen fanns dessutom systemet "Koskit". Det var jag så klart tvungen att ta en närmare titt på.
I Koskit visade det sig faktiskt finnas lite jobb åt mig. Jag färjade skrot fram och tillbaka och agerade bud åt den lokala regeringen en stund. Men när jag tjänat några tusen på det, valde jag att äntligen köpa en gruvlaser, ett raffinaderi (som fick ersätta min skyddande sköld, vad är det värsta som skulle kunna hända?) och bege mig ut till det där asteroidbältet.
Skjuta laser på en asteroid - skoj!
Ett par timmar senare, efter att ha lasrat mängder av stenar och samlat ihop resultatet, hade jag över hundra tusen krediter på kontot. En skinande ny Hauler blev resultatet, och några uppgraderingar senare hade jag ett betydligt mer kapabelt gruvskepp att sakta äta mig igenom asteroider med, eller frakta större mängder varor för att tjäna mer pengar. Även den utan sköld, och nu hann min oförsiktighet ifatt mig: på första resan tryckte jag på boost-knappen av misstag, krossade mitt stolta skepp mot en asteroid och tvingades punga ut med dyra försäkringspengar för att få ett nytt. De mineraler jag grävt fram fick jag förstås inte tillbaka. Elite: Dangerous är ett spel av den gamla skolan, på gott och ont: du är fri att göra vad du vill, men om du klantar dig kan du inte räkna med någon hjälp.
Kompisar i vakuumet
Spelets multiplayeraspekt är inte uppenbar vid en första anblick. Under tiden som jag utforskade såg jag andra spelare (de har ihåliga ikoner på radarn) som gjorde samma sak som jag. Att spela i grupp funkar inte än, men det kommer, och i framtiden utlovas möjligheten att gå runt i sitt skepp, landa på planeter och kanske rent av skapa egna rymdbaser. Än så länge är dock multiplayeraspekten mest dekorativ, och det tycker jag är lite synd.
Vi rider... jamenar åker in i solnedgången
Jag har inte pratat så mycket om hur spelet funkar rent tekniskt. Jag skulle kunna nämna de storslagna vyerna ute i rymden, eller snacka om hur skeppen bara känns helt rätt att flyga. Det tämligen djupa uppgraderingssystemet och de många möjligheterna att spela hur man vill är också värda att nämna. Och givetvis de – relativt få – buggar som plågar vissa spelare, eller de ekonomi-balansproblem som Frontier fortfarande brottas med. Men faktum är att det här är ett sandlådespel som till väldigt stor del handlar om att göra vad man vill och att bygga sin egen historia runt sina handlingar. Ett spel som redan är en fantastisk, beroendeframkallande rymdopera och som bara kommer att växa och bli bättre. Min episka rymdstory har bara börjat och jag har ingen aning om var det slutar – var ska din ta vägen?
