Recension – Vietcong 2

Eller nej det stämmer inte riktigt. Till skillnad från den drygt två år gamla föregångaren Vietcong utspelar sig Vietcong 2 huvudsakligen i Hues stadsmiljöer. Som kapten Daniel Boone skall spelaren enligt genrens alla regler ta sig mellan punkt A och B med fientlig eldgivning som trofast sällskap. Att påstå att Pterodon tagit fram ett spel som i någon mån skulle kunna definiera begreppet linjär FPS-titel är knappast någon överdrift. Tvärtom plagierar företaget nästan sig självt när man lotsar spelaren genom trånga gränder, hus och öppna boulevarder med fast hand. Att gå vilse i Vietcong 2 torde vara omöjligt. Murar, bråte, taggtråd och osynliga väggar omyndigförklarar snabbt alla eventuella beslut att utforska spelvärlden i vidare mening. Sällan har jag känt Far Crys vidsträckta landskap så avlägsna.

Varje respektive spelmoment/bana är upplagt på ett snarlikt sätt. Med hjälp av en kompass skall man röra sig mot en på förhand bestämd punkt, där nya instruktioner utgår. När man nedgjort allt motstånd och tagit sig till banans sista punkt visas en serie filmer som knyter samman storyn, vilken Pterodon berättar ur två perspektiv. Som kapten Daniel Boone för du befäl över en fyra man stark grupp nordamerikanska infanterister över en serie uppdrag som också utgör det så kallade kampanjlägets huvuddel. När du klarat ett visst antal uppdrag låser Vietcong 2 upp det nordvietnamesiska kampanjläget, i vilket du som bondpojken Mai Van Minh kommenderar en handfull röda kamrater mot de politiskt dekadenta invasionsstyrkorna.

Kort och hungrigt spel

Den som räknat med en längre vistelse i Pterodons spelvärld blir antagligen snabbt besviken. Vietcong 2:s amerikanska kampanj tar man sig igenom på någon kväll. Det vietnamesiska ditot är ännu kortare själv behövde jag knappt ett par timmar för att se sluttexterna rulla förbi på skärmen.

Pterodons skötebarn är ett hungrigt sådant. Trots att recensionsdatorn kör hårdvarukrävande titlar som Doom 3 och F.E.A.R. utan problem hackar Vietcong 2 betänkligt. Med en bilduppdatering som stundtals faller under 15 bilder/sekund tangerar titeln nu och då gränsen till vad som är praktiskt spelbart. Anmärkningsvärt nog har Pterodon för den sakens skull ändå inte utvecklat grafiken i nämnvärd mening i jämförelse med Vietcong. Modeller och landskap är platta, stela och uselt ljussatta. Sammantaget för grafiken tankarna till en Playstation 2-titel och jag ser ingenting som motiverar de högt satta hårdvarukraven (se recensionens marginal). Förklaringen ligger snarare i en dåligt optimerad spelmotor som redan i 2003 års föregångare sett sina bästa dagar.

Att Pterodon inspirerats av Brothers in Arms syns tydligt när man i Vietcong 2 låter spelaren skicka ut en markör över slagfältet för att markera förflyttning och anfall. De datorkontrollerade lagkamraterna lyder efter någon sekunds betänketid snällt order och tar sig därmed ofta an fiendens uppmärksamhet. Föga realistiskt är gruppmedlemmarna osårbara och reser sig snabbt efter att ha blivit träffade. Om det är Pterodons sätt att slippa hantera de speltekniska konsekvenser stupade kamrater medför skall jag dock låta vara osagt men det känns som en väldigt billig utväg att välja.

Där enspelarläget snabbt blir tröttsamt och enformigt bjuder Vietcong 2:s multiplayerdito på en hel bukett valmöjligheter. Förutom beprövade koncept som deathmatch, team deathmatch, capture the flag och assault finns även precis som i Vietcong det vanligtvis omtyckta spelläget cooperative, vilket förtjänar ett speciellt omnämnande. Som amerikansk infanterist samarbetar man över Internet eller LAN med andra mänskliga spelare mot datorstyrda FNL-soldater. Cooperative-läget begränsar sig dock till ett halvdussin specialgjorda banor och låter alltså inte samspelta spelare tillsammans ta sig genom hela kampanjläget. Svagt, tycker jag.

Tveksamt spel

Det är min fasta övertygelse att så kallade förstapersonsskjutare kan göra sig utmärkta i tidstypisk vietnammiljö. Vietcong 2 är emellertid inte ett sådant spel. Med ett oinspirerande och kort kampanjläge, föråldrad grafik och ett multiplayerläge som är ljusår från den samspelta och välkoordinerade action som ses i spel som Wolfenstein Enemy Territory och Battlefield 2 visar Pterodon att man inte gjort sin läxa. Betyget två ytterst svaga FZ-logotyper torde därmed reflektera den fantasilöshet som utmärker hela spelet. När och om den tjeckiska utvecklaren lanserar Vietcong 3 hoppas jag att det är med en ny spelmotor, en ny regissör och helt nya visioner. Dagens och framtidens konsumenter torde med rätta kunna kräva mycket mer än vad som syns i Vietcong 2.