Trött dåtid i skuggan av Monster Hunter World.

Nutida konsoler har sett flera japanska storserier återupplivas från avsomnade tillstånd. Resident Evil fick en adrenalinskjuts i sjunde delen, som tog oss tillbaka till skräcken, och Monster Hunter World lyfte den gamla monsterdräpar-serien till nya höjder och gav den dessutom en ny internationell publik.

"När jag så startar God Eater 3 förväntar jag mig något nytt"

Just Monster Hunter har alltid varit den dominerade i sin genre, och gjorde succé som bärbar monsterdräpare på Sonys konsoler. God Eater-serien satsade på samma strategi med första delen till Playstation Portable och del två till PS Vita. Hela sex år har gått sedan tvåan och när det var dags för del tre valde Bandai Namco dels att överge det bärbara formatet, dels att byta utvecklare för att gjuta nytt liv i serien.

När jag så startar God Eater 3 förväntar jag mig något nytt och spännande, i samma anda som Monster Hunter World. Det är inte vad jag får. Kärnan i upplevelsen är densamma som tidigare: du spelar rollen som en grupp God Eaters, individer med förmågan att absorbera energi från monster för att aktiva kraftfulla attacker. Monster som kallas Aragami ansätter mänskliga fästen och spelarens karaktär är en av flera slavar som har i uppdrag att bekämpa hotet, och hoppas på att vinna sin frihet.

Detta spel är från... *trumvirvel* Japan.

God Eater 3 har vissa styrkor. Dit hör inte grafiken.

Enkla, enformiga banor förtar upplevelsen.

En läcker introsekvens i animéstil lovar gott, men så fort jag släpps in känns det som att tiden nästan stått still sedan föregångaren. Banorna är små och både strukturellt och tekniskt ganska simpla. Spelmotorn känns som en kvarleva från Playstation 3-tiden, polerad för att köras på moderna maskiner, och samma små nivåer repeteras allt för flitigt. Efter ett par timmar börjar både handling och spelmekanik bli mer intressanta i takt med att du låser upp fler färdigheter och roligare vapen, men banorna växer aldrig till att bli något intressant att utforska.

"Spelmotorn känns som en kvarleva från Playstation 3-tiden"

Spelmekaniskt finns vissa lovande egenskaper som aldrig riktigt lyfter. Spelaren är utrustad med ett God Arc-vapen som kan förvandlas till både närstrids- och långdistansvapen. Du kan aktivera gemensamma specialförmågor med dina gruppkamrater, och det är här God Eater 3 växer. Att kombinera förmågor mellan olika karaktärer i kombination med vapenuppgraderingar ger striderna ett intressant djup. Fast det återspeglas inte i hur kontrollerna fungerar.

Attackerna saknar fysisk återkoppling, vilket blir extra irriterande när jag försöker utföra luftburna attacker. När jag ska växla mellan närstridsattacker och långdistansvapen med R1-knappen händer det allt för ofta att det inte registreras, vilket leder till att jag försöker skjuta med ett urladdat långdistansvapen istället för att hacka loss med min gigantiska yxa som det var tänkt.

Spelmekaniken är tyvärr alldeles för oslipad för den här speltypen.

Systemet för uppgradering av ditt gäng fungerar dock bra.

Också att använda föremål under strid är tämligen osmidigt. Att trycka in tryckplattan och sedan växla mellan föremål med L1/R1 för att sedan trycka på fyrkant när jag växlat fram till önskat föremål leder tillsammans med övriga spelmekaniska irritationsmoment till en hel del frustration.

Om handlingen hade varit engagerande hade det till viss del kunnat väga upp för bristande spelmekanik, och vice versa. Men inte heller den lyfter, utan är begränsad till mestadels ointressanta konversationer ombord på ett fåtal hubbar. Då och då händer intressanta saker i berättelsen, och några läckra men allt för få animémellansekvenser lyfter också det narrativa, men det är en alldeles för liten del av den totala upplevelsen för att verkligen engagera.

Spela uppdrag i multiplayer är kul, men det finns för lite av det.

De läckra animésekverna är för få för att verkligen höja berättandet.

Upplevelsen höjs något av multiplayer-komponenterna, fast inte heller de är tillräckligt matiga. I menyn för att välja vanliga uppdrag kan man även välja Assault Missions, speciella uppdrag som att utföra tillsammans med andra. Att hjälpa och dra nytta av andra spelares karaktärer och egenskaper gör monsterdräpandet mer underhållande, men tyvärr är det alldeles för få av dessa som bryter soloupplevelsens monotoni. Det är även möjligt att spela handlingen i co-op, men under mina speltimmar parades jag ihop med spelare som var på olika platser i handlingen och vår tid tillsammans bestod mestadels av att vi stod och tittade på varandra i hubbområden tills gruppen upplöstes.

God Eater 3 är ett spel som hade behövt släppas för ett par år sedan, innan Monster Hunter World kom in och visade var skåpet ska stå för hur en klassisk monsterdräpare ska moderniseras. Det har några ljusglimtar att hitta, men bristerna är för många och det som erbjuds duger inte i slutet av den nuvarande generationens konsoler.

Fotnot: Spelat på PS4 Pro. Släpps till PS4 och pc den 8 februari.

God Eater 3
2
Tveksamt
+
Glimtar av en intressant berättelse
+
Olika vapentyper och attackvarianter skapar strategiska möjligheter
-
Co-op i handlingen är halvbakat
-
Daterad grafik och rudimentära arenor
-
Repetitiv uppdragsstruktur
-
Kontrollen är inte tight nog
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse