Recension – Cossacks 2: Napoleonic Wars

Redan det första Cossacks var inte riktigt som andra strategispel. Resurshanteringen skiljde, slagen såg annorlunda ut och framförallt var valen av den historiska eran ovanlig. Originaltiteln tog upp slag i Europa mellan 1600- och 1800-talet. Även vilka krig från eran som var utvalda var vågat då Ukrainas frihetskrig mot Polen knappast kan räknas till något gemene man har några kunskaper om. Även om Cossacks 2 väljer ett något mer välkänt historiskt kapitel i och med Napoleon, tar själva spelet ännu fler steg från de strategispel vi är vana vid.

Samma ovanliga resurshantering

Det som verkligen kommer att förbrylla den inbitne realtidsstrategispelaren är resurshanteringen. Här måste man samla in trä, mat, kol, sten och diverse andra resurser för att hålla sitt imperium igång. Detta gör man med ett stort antal bönder, gruvarbetare och skogshuggare, och så långt känner man fortfarande igen sig. Det är istället själva förbrukningen som skiljer sig. Även om en del resurser självklart går åt till att sätta upp byggnader och träna trupper försvinner desto mer löpande under spelets gång. Trupperna behöver mat, legosoldaterna guld och till murar behövs ständigt trä och sten för reparationer. Så även om man kan pumpa ut stora mängder soldater kommer de svälta ihjäl om man inte har tillräckligt med mat.

Men den största skillnaden och den som oftast får en att ropa diverse okvädningsord åt datorn, spelet och eventuella förbipasserande, är att man behöver kol och krut för att kunna skjuta. Det är en grov underdrift att säga att det inte är roligt att träna flera hundra soldater, marschera dem till fronten, lägga upp taktik för att sedan mitt i striden se hur soldaterna får slut på ammunition och slutar skjuta. De som föredrar de enklare och mer lättspelade strategispelen kommer att tycka detta är synnerligen jobbigt medan de som föredrar lite komplexitet kommer att uppskatta den strategiska faktorn det innebär.

Inte riktigt likt något annat

Själva spelsättet i Cossacks 2 är också något som är svårt att jämföra med andra spel. Det har inte riktigt den realistiska känslan man får i Rome: Total War, men det känns många gånger mer strategiskt och taktiskt än Warcraft-klonerna som översvämmar marknaden. Själva striderna handlar i mångt om mycket om formationer. När man har tillräckligt många soldater kan man skapa en formation som man sedan kan förstärka med banérbärare, officerare och trumslagare. Formationerna kan sedan anta olika former som lämpar sig olika bra för olika situationer. Precis som i verkligheten består striderna ofta av att man marscherar upp sina infanterister som skjuter sin salva in i fiendeledet för att sedan anfalla med bajonetter.

Förutom att försvara flanker, se efter sin ammunition och alltid ha flera led med soldater för att inte riskera ett genombrott i linjen måste man också ta hänsyn till moralen. När en trupp får ta för mycket stryk kommer den splittras och soldaterna kan inte omgrupperas förens de tar sig tillbaka till en barrack.

Kriget om Europa

Vad som överraskade mig klart positivt var att den valda historiska eran inte endast visade sig i form av en story baserad på Napoleon och enheter från den tiden. Den klassiska singleplayer-delen som finns i spelet är som man väntar sig. Man tar rollen som en nyutbildad officer och får kämpa sig igenom allt svårare och svårare för-scriptade uppdrag. Även om det är välgjort är det inget nytt och det andra spelsättet Battle for Europa är klart mer intressant. Det nya inslaget är en karta över Europa med ett stort antal territorium. Man väljer ett av sex länder för att sedan påbörja sin väg till herravälde. Det intressanta är att även om kartan inte kommer upp i den komplexiteten vi hittar i Rome: Total War är den ändå synnerligen imponerande.

Man styr en general som får mer och mer trupper desto mer erfaren han blir. Sedan flyttar man sina trupper mellan de olika territorierna för att anfalla och försvara. Även om man inte anfaller en fiendegeneral har alla provinser ett varierande starkt försvar i grunden som man måste bekämpa. Förutom själva striderna finns det dessutom ett diplomatisystem där man kan skapa allianser, icke-angreppspakter och starta krig. Det här spelsättet är dessutom något för den som vill kriga och inte samla resurser då mängden resurser beror på de provinser man har under sin kontroll.

Slutord

Cossacks 2 lyckas precis som originalet skilja sig från mängden och skapa ett strategispel som är svårt att jämföra med några andra titlar. Den synnerligen ovanliga resursinsamlingen och något komplexa trupphanteringen gör att man antingen inte alls gillar spelet eller älskar det för dess innovationer och annorlunda spelsätt. Realismen ligger några nivåer högre än de flesta andra strategispel utan att tappa tempo eller nagga på spelupplevelsen. Cossacks 2 är ett bra strategispel som dock inte kommer att falla alla i smaken. En bra idé kan vara att vänta på ett demo för att skapa sig en egen uppfattning.