Pc-versionen av Halo dök upp 2003 och fick ett blandat bemötande. Själv tyckte jag Xbox-versionen var hyfsat kul i multiplayer men inte mycket mer. Mina åsikter om pc-portningen var dock positivare. Jag är den typen av spelare som anser att FPS inte hör hemma på konsoler och därför gillade jag pc-versionen mer, även om spelet i sig var en ganska medelmåttig historia.
Det har gått ungefär ett halvår sedan Microsoft lanserade sitt nya operativsystem med dunder och brak. Med den nya skapelsen lanserades även en ny Direct X-version och en ny märkning för spel, Games for Windows. De nya funktionerna som Vista bjuder för spel speciellt utformade för operativsystemet är, förutom en ny Direct X-version, ganska triviala: en spelbrowser och en så kallad Live-tjänst som Xbox 360-användare känner igen. Än så länge går det att räkna antalet spel som stöder Live-tjänsten på en hand, och en av dem är Halo 2 som nu gör premiär på pc, två och ett halvt år efter Xbox-versionen.
Jorden under anfall
- Covenant är tillbaka
Storymässigt är Halo 2 en direkt fortsättning där del ett slutade. Utomjordingarna Covenant är tillbaka och inleder spelet med en attack mot de gigantiska rymdburna kanonerna som ligger i omloppsbana runt jorden som fungerar som ett första skydd mot invaderande aliens. Anfallet sker mitt under en ceremoni på Cairo Station där du i rollen som Master Chief får ta emot en utmärkelse för dina bravader under det första Halo-spelet. Efter den inledande attacken börjar Covenant att docka med stationerna och öser dem fulla med fotfolk.
Efter introduktionen är det inga större frågetecken, det är action från första stund. Du, tillsammans med soldaterna ombord på stationen, lyckas till slut att bekämpa de invaderande kräken. Striden fortsätter sedan nere på jorden och sen vidare ut till andra lite mer exotiska platser.
Mina första intryck av Halo 2:s enspelarkampanj är hur väldigt likt det är sin föregångare. Till en början kunde jag inte bestämma mig om det var bu eller bä, men efter några timmars spelande började jag gäspa. Visserligen är spelet en direktfortsättning av det tre år gamla originalet, men trots dess ynka ålder känns det ändå väldigt ålderstiget. Det är svårt att sätta tummen på exakt vad som känns otillfredsställande. Striderna blir snabbt väldigt repetiva, stela och utan finess. Det är fullt ös hela tiden och man blir sällan överaskad av samma fiender som hoppar fram från alla möjliga håll.
