Agent Archer är bortrest, hårspännena slut och bananerna uppätna. Tomrummet fylls av John Jack, en bitig torped med mord och inte så mycket annat på meritlistan. Glöm allt vad finlir heter, i Monoliths shooteruppföljare väntar drivor av action.

Contract J.A.C.K. - mumma för dig som saknat Cate Archers humoristiska eskapader i 60-talskitschig Bondmiljö? Glöm det. Efter två No One Lives Forever skalar Monolith bort allt vad smygande, bisarra karaktärer och mysko attiraljer heter. Till och med den karismatiska hjältinnan får se sig överspelad. Kvar blir John Jack, en synnerligen handlingskraftig man som... tja, den beskrivningen täcker in vad vi behöver veta om en person av denna sort. När ordet yrkesmördare belyser såväl profession som titel (J.A.C.K. står för Just Another Contract Killer) räcker ett halt avtryckarfinger långt.

Action för hela slanten råder och handlingen utspelar sig ett kort tag innan No One Lives Forever 2. Det hela börjar med att Jack bakfull och allmänt bedrövlig vaknar upp bunden i en stol. Två råbarkade sällar upplyser honom vänligtvis om att ett möte med sankte Per är inbokat. Vår hjälte ser givetvis till att istället för sig själv placera de båda råskinnen först på kölistan. Efter att ha plockat upp en bastant kanon och förpassat ytterligare ett antal busar till de sälla jaktmarkerna tvingas Jack åta sig ett uppdrag från Dmitrij Volkov, bossen för brottsorganisationen H.A.R.M.

En bekant i ny kostym

Storyn anknyter inte till No One Lives Forever-spelen i någon större utsträckning, mer än att vissa namn återkommer. Däremot känns mycket annat igen, såsom spelmotor, ljud och modeller, åtminstone ett uppdrag är av samma skruvade art som i föregångaren (strider i låg gravitation på månen hör inte till vanligheterna), men spelsättet är radikalt annorlunda. Även om du faktiskt skulle vilja smyga så är det dömt att misslyckas, dels eftersom fienderna begåvats med röntgenblick - de triggas när du når en viss punkt, inte när de ser dig - dels för att du bara har ett någorlunda tystlåtet vapen till förfogande. Kraftbantningen är dessvärre inte till spelets fördel, mycket av den sköna stämning som gjorde Archers båda äventyr så minnesvärda lyser med sin frånvaro.

Återanvändningen av den mer än ett år gamla grafikmotorn resulterar förstås i ett utseende som inte känns purfärskt, men samtidigt sorterar spelet in budgetkategorin. Med tanke på att det är synnerligen kort - man tar sig igenom på sisådär fem timmar - är det låga priset ett klokt beslut för att inte reta gallfeber på köparna. Grafiken kvalar in i kategorin duglig, med bra ljussättning och spelarmodeller, dugliga inomhusmiljöer, dåliga utomhusomgivningar och svårartade clipping-problem. Ett par fiendemodeller till hade inte skadat, då man redan efter ett par banor är hej och du med de flesta. Budgetstämpeln märks däremot inte alls på ljudet, som är av absolut toppklass. Musiken känns igen från föregångarna och är inget annat än underbar, om än något kort, och vapenljuden inger all önskvärd respekt.

Få och sumpade nyheter

Vapnen, ja. En konsekvens av actionrenodlingen är att sköna pjäser som bananer och andra udda prylar saknas. Istället sköts masslakten med maskingevär, hagelbrakare, prickskyttegevär, armborst och granater. De udda inslagen utgörs av raket- och maskingevär monterade på snöskoter respektive Vespa. Tyvärr är fordonsstyrningen fullständigt värdelös, så räkna med att lägga all energi på att ratta dem rätt istället för att njuta av extravapnen. Synd. Den kritiskt lagde noterar också motsägelsen i en yrkesmördare som väljer typiska soldatvapen istället för tystlåtna diton som pianotråd och cyanid.

Den handburna arsenalen fungerar väl, med undantag för att ammunitionen tycks vara laddad med knallpulver. Som sig bör är huvudskott effektivare än kroppsträffar, men även när du bockar av en stilren direktträff i pannan på fi så krävs minst två skott för att fälla densamme. Med tanke på att motståndarna alltid anfaller i grupp är det vettigt att ladda magasinet innan du ger dig in i närstrid. Anfall i klunga är förstås smart - gruppen är ju starkare än individen. Utöver denna överlevnadsstrategi är deras intelligensgrad diskutabel. Visst, de välter bord och tar skydd bakom väggar, men röreslemönstret lider svårt av förutbestämda rutter. Därtill kan de gladeligen kröna en lyckad undanrusning med att gå tillbaka samma väg de just kastat sig och därmed hamna mitt i ditt tacksamma kulregn.

Som komplement till den korta singleplayer-kampanjen har vi ett online-läge med tolv banor som körs i de bekanta spelformerna Deathmatch, Team DM, Demolition (aktivera/desarmera bomber) och Doomsday (lagen jagar tre delar som ihopsatta spränger motståndarna). Online-spelandet fungerar klanderfritt men bjuder liksom ensamspelarläget på få överraskningar, särskilt eftersom samtliga spellägen redan finns tillgängliga för No One Lives Forever 2. Men vem vet, den medföljande editorn resulterar måhända i nya spellägen och ökat intresse.

Less isn't more

Härom månaden testade jag en betaversion av Contract J.A.C.K.:s multiplayer-läge. Den övergripande känslan var ett okej spel som om Monolith spelade sina kort rätt mycket väl kunde bli lika bra i singleplayer som föregångarna. Med facit i hand tvingas jag konstatera att de sakat både fel och för många kort. Förvisso är action själva grundessensen i shootergenren, men i ärlighetens namn var det inte tokintensiva strider som gjorde No One Lives Forever-spelen så bra, utan kombinationen av smygande och action, kryddat med udda karaktärer, innovativa vapen och udda prylar. Med dessa ting avlägsnade återstår ett våldsamt standardlir som lider av bristen på humor och finess.

Om ytterligare fortsättningar på spelserien är inplanerade känner jag inte till, men om så är fallet hoppas jag att Monolith lär sig av talesättet att inte laga något som inte är trasigt.

Testdator:

AMD Athlon XP2000+
GeForce Ti4200
512 MB RAM

Skicka en rättelse