Vampyrdödaren

Alla som är bekanta med stridssystemen i God of War eller #Bayonetta kommer att bemästra Lords of Shadow på ett kick. Blocka i rätt ögonblick och du får läge att slå dina fiender sönder och samman med extremt stiliga och utagerande pisksnärtar (piskan Vampire Killer är här ett kors med inbyggd järnkedja). Och så det heliga mantrat undanmanöver, slag, undanmanöver, slag. För vana actionspelare sitter sådant i ryggmärgen och även om Gabriel inte välsignats med samma flärd och finess som Bayonetta är det inget tvivel om att de gör det här bra.

Så länge man undviker fiendernas slag fyller man upp sin fokusmätare som när den är full ger dig tillfälle att fylla på din magi. Den å sin sida är ovärderlig, framförallt den ljusa magin som när den aktiveras ger dig mer hälsa för varje gång du landar en ny pisksnärt. Den mörka ger dig lite mer oomf i slagen, inte heller något att förakta – spelet är faktiskt riktigt svårt. Fast på helt rätt sätt. Så länge man är ett med stridssystemet klarar man sig bra men så fort man zonar ut bara det minsta lilla blir man straffad.

”Ha ha ha, nu ska jag krossa dig med mina jättebröst!” är inte en vanlig replik i Lords of Shadow. Tyvärr.

Vissa bosstrider är riktigt brutala till exempel. Till och med de stora muskelbergen är snabba och hala som värsta ninjorna. Men med tiden lär man sig deras attackmönster och när man ska rulla åt sidan och när man ska hänge sig åt brutala combos.

De vanliga bosstriderna varvas föredömligt med fajter med kolossala tingestar och här är det givetvis svårt att inte tänka #Shadow of the Colossus. Man klättrar runt på dessa titaner och letar efter bra ställen att trycka in kniven på, gör sitt yttersta för att hålla sig fast och leker lite quick time events med jämna mellanrum. Dessa är dock bra utförda, man kan trycka på vilken knapp man vill så länge tajmingen, i form av två cirklar som möts, är rätt. Smart!

Klas Klättermus slår till igen

Utforskandet av banorna är allt som oftast en ren njutning, tack vare den makalösa grafiken och den stämningshöjande musiken. Tyvärr visar utvecklarna upp vissa rudimentära designmissar i kontrollen och kameravinklarna när man klättrar runt. Ibland är det svårt att förstå var man ska ta vägen, ibland missar man enkla hopp på grund av klantigt avvägd distans mellan plattformarna. Att springmekanismen aktiveras genom att trycka till den vänstra spaken åt samma riktning två gånger är direkt korkat, varför inte bara mappa den till en knapp?

Dessutom finns det vissa problem med styrkeförhållandet mellan utforskningen, striderna och pusslandet. Mot slutet är det helt plötsligt bara en massa pussel, vilket blir lite långtråkigt i längden. Inledningen av spelet är också ganska svag, det dröjer ett par timmar innan man verkligen blir helt såld – men då blir man å andra sidan verkligen helt såld. Och varje gång det dyker upp ett stort monster, som ett troll eller en jättevarg, sjunker min entusiasm betydligt eftersom man tvingas tämja dessa bestar och använda dem för att slå ner en dörr eller hoppa över en ravin. Dessa moment är förutsägbara och lätt glömda.

Förutom korspiskan kan Gabriel också använda sig av kastknivar, vigvatten, feer och pokémon-demoner i striderna.

Det finns, som ni hör, en hel del problem. Men de är i ärlighetens namn inte något som påverkar upplevelsen mer än ytligt. Man blir förbannad några gånger men det tar jag gärna när så mycket annat i Lords of Shadow är så påkostat, detaljerat och kärleksfullt utformat. Mercury Steams största förtjänst är att de har lyckats skapa ett fantasifullt universum pepprat med influenser från världens alla hörn och gjort det trovärdigt. Det var länge sedan jag var så intresserad av ett spel, vad som ska komma härnäst och så vidare. Sådana känslor växer inte på träd.

Inte grymma spel heller. Därför är det bara att applådera den här förgreningen av Castlevania-serien och hylla det för det det är – ett av höstens bästa äventyr.