Att ett spel är avancerat behöver inte betyda att det är bra. Det är något vi fått erfara när vi spelat Battle Isle: The Andosia War. Shock drar fram pekpinnen och undervisar i den svåra konsten att utveckla ett strategispel.

Det absolut första som möter spelaren i Battle Isle är den actionfyllda bilden på framsidan av CD-fodralet. En man och en kvinna (storbystad såklart) håller upp varsitt vapen som mest ser ut som en hög metallskräp. Deras blickar är kyliga; en professionell kyla som bara en soldat kan uppvisa. Men vad är det som gömmer sig bakom denna intetsägande bild? Det vet vi inte än…

Om man istället i sin jakt på information plockar fram instruktionsboken, möjligen letandes efter information om handlingen, så möts man bara av ett ytterst kort förord som proklamerar hur bra utvecklarna anser detta spel vara. Åt detta fnyser jag bara, då det är jag som spelare och recensent som ska bilda mig en uppfattning, och ärligt talat så struntar jag fullständigt i vad utvecklarna må tycka om sitt spel, det är faktiskt jag som ska spela det.

Så för att sammanfatta det hela: efter att jag läst instruktionerna och tittat på spelkartongens baksida, hur mycket vet jag då om detta spel och dess handling? Inte ett jota. Är detta bra? Knappast.

Spelsättet en besvikelse

Det finns strategispel i vilka byggandet av basen är oerhört viktigt. Från basen kommer allt det truppunderstöd som dina fronttrupper så väl behöver, och från basen kommer de enheter som utgör det mer fasta försvaret. Med andra ord måste du i denna sortens spel skydda din bas, ty den är det heligaste du har.

Det finns också strategispel där basbyggande är fullkomligt irrelevant. Svenska Massive har tydligt visat att även detta kan lyckas med sitt Ground Control, där du inte spelar nybyggare utan ditt uppdrag snarare går ut på att riva byggnaderna. Till en början gillade jag faktiskt inte Ground Control, men efter att ha spelat det ett tag så blev jag mer och mer fäst vid det. Man tar hand om sina enheter på ett helt annat sätt när man inte längre kan få hundratals och åter hundratals av små infanterisoldater att komma springande från ett tält till en ytterst låg kostnad.

Men nog om detta, det är Battle Isle jag ska berätta om. Vilken form har Battle Isle egentligen? Sanningen är den att Battle Isle innehåller båda de ovanstående i en mycket underlig kombination. I Battle Isle ses slagfältet som en arena. Varje lag har en ö att husera på, och mitt emellan lagens öar finns slagfältsön på vilken de flesta strider utspelas. Kontrollera slagfältsön och du kontrollerar världen. Nästan i alla fall.

För att göra det hela ytterligare mer komplicerat så spelar du inte ens i realtid på båda öarna. På den ö som kallas ekonomiön så pågår visserligen spelet i realtid. Här bygger du nya vapenfabriker och gruvor, och alla knapptryckningar du gör får en effekt direkt. På stridsön däremot så är spelet turbaserat. Varje enhet har ett visst antal ”action points” och när dessa är slut så kan enheten inte längre röra på sig. Väntade du dig svettiga och intensiva strider? Glöm det!

Dags för träningsläger

Ett spel med mängder av avancerade kommandon måste ha något av en träningsdel. Faktum är att varenda spel egentligen borde ge den mindre erfarna spelaren en chans att träna upp sig innan det är dags att ställas inför stridens hetta. Vissa utvecklare bakar in träningsdelen i storyn, andra låter den vara fristående och för mig spelar det ingen roll, bara jag får den träning jag behöver.

I Battle Isle finns det så kallade ”tutorial missions”. Om än något obstinata så ger dessa träningsuppdrag en liten gnutta erfarenhet av hur enheter flyttas och så vidare. Men varför måste det vara så tråkigt?! Utvecklarna har i träningsuppdragen inte ens brytt sig om att spela in ljud till den text som är dina anvisningar. Resultatet blir ett evinnerligt pausande för att hinna läsa texten samtidigt som du ska hinna utföra dina order. Till slut undrade jag faktiskt om spelutvecklarna ens spelat sina träningsuppdrag själva.

Fortfarande okänd story

Trött på träningsuppdragen väljer jag att påbörja singleplayerdelen av spelet. Med ens möts jag av samma sorts tecknade inledning som i Microsoft Combat Flight Simulator 2, fast sämre. Samma kyliga karaktärer med plåtskräpsvapen återkommer blinkandes på min skärm, utan att jag egentligen vet varför. När någon vithårig snubbe med myndig röst börjar basunera ut sin dagbok som general blir jag varken förvånad eller upplyst. Varför gör jag det här? Kan jag i alla fall inte få veta varför jag slåss mot min fiende som beskrivs vara en häxa?

Under de medelmåttiga träningsuppdragen snappade jag i alla fall upp en del saker. Men ve och fasa, tydligen fungerar ingenting som jag nyss lärt mig! Trupperna är dummare än någonsin och vägrar prompt fungera som i träningen, där jag egentligen fick allt gjort åt mig. Det tog nästan en halvtimma innan jag kommit underfund med hur jag hittade min ekonomiö. Vid den tidpunkten hade mina pansarvagnar blivit så pass slaktade av fiendens trupper att det inte dröjde länge förrän jag fick se vad som händer när alla ens trupper dör. Slut på spelet, game over, och det redan på första uppdraget. Usch då.

Grafik och ljud

Utvecklarna själva har höga tankar om Battle Isle. De framhäver tydligt hur underbar de anser sin grafikmotor vara, och visst, att vara stolt över vad man skapat är inget onaturligt. Och för att vara helt ärlig så är grafikmotorn helt okej. Det kluckande vattnet ser riktigt vackert ut måste jag säga. Men det är också tyvärr allt. En bra grafikmotor är ingenting utan ett bra spel.

I princip varje gång jag recenserar ett spel så poängterar jag hur viktig musiken är. Sätt in en film i videon och titta på den utan ljud så förstår du, det blir aldrig samma stämning. Och trots att Battle Isle fullständigt saknar tillfredsställelse spelmässigt så är musiken rätt behaglig. En stund. När jag ansåg att jag spelat klart så hade också musiken blivit smått repetitiv. Synd tycker jag, den var ju så bra!

Famous last words

Gillar du schack? Spelar du det mycket? Det urgamla brädspelet ger utrymme för både avkoppling och intelligens. Försiktigt placerar du ut dina pjäser för att när motståndaren minst anar det göra ett dödligt utfall och ta din fiendes kung.

På detta sätt har BlueByte och Cauldron försökt utveckla Battle Isle: The Andosia War. Problemet är bara att samma känsla aldrig infinner sig, för Battle Isle är ett i sanning medelmåttigt spel. Nej, det får bli en tvåa, för grafikmotorn och musiken är faktiskt rätt mysiga. Men det var också det enda som gjorde att spelet inte lämnade hårddisken på direkten...

Testat på:

Pentium 3 800MHz
256MB RAM
Geforce2 GTS 64MB (Hercules)
Windows2000 pro

Skicka en rättelse