Typ: Recension

Om ungefär ett halvår, i december, är det precis hundra år sedan bröderna Wilbur och Orville Wright genomförde den första kontrollerade flygningen med ett motordrivet flygplan. Den tolv hästar starka motorn lyckades hålla deras flygmaskin, Kitty Hawk, i luften i tolv sekunder innan gravitationen tog ned planet på marken igen. En mänsklig dröm hade blivit verklighet. Wilbur och Orville visste nog inte att dessa tolv sekunder kom att förändra världen för gott.

Realtidsstrategispel som utspelar sig under andra världskriget har blivit en allt vanligare företeelse de senaste åren. Det realistiska Close Combat och det mer actioninriktade Sudden Strike är några av de mer kända titlarna. Just Sudden Strike är en serie som tilltalade mig i början, men efterhand som nya versioner släpptes utan så värst många förbättringar höll jag mig borta från uppföljarna. När jag såg den slående likheten mellan bilder från Sudden Strike och Blitzkrieg trodde jag det senare var ännu en kopia av de tidigare spelen och jag var inte alltför lyrisk. Men när jag upptäckte att det var en helt annan tillverkare så ökade intresset och jag bestämde mig för att ge spelet en chans.

Det har släppts en hel del rymdspel på senare tid. Efter att ha landstigit i Normandie och sett femtielva WWII-upplägg det senaste året kanske trenden börjat svänga? O.R.B – förkortning för Off-world Resource Base – är ytterligare ett i raden av strategispel i vacuummiljö som landat på FZ-labbets testbänk under den senaste tiden. Raging Ronin har dragit på sig sin rymdspandex för att ta reda på vad som pågår.

Helt plötsligt svärmar de in likt dödliga gräshoppor i Bibelns Egypten. Mina dödsföraktande kamikazepiloter kastar sig in i striden, men förgäves. När de lyckats skjuta ner ett av fiendens skepp har det kostat minst 15 av mina.
Jag har spelat i nästan två dagar bara för att utplånas på en dryg halvtimma.
Det är en hård värld, och i rymden kan ingen höra dig gnälla. Välkommen till Galactic Civilizations, en strategfetischists paradis.

Tänk dig att du befinner dig i ett kargt ökenlandskap med höga berg på alla sidor. Några hundra meter framför dig ser du väggarna på den stora fiendeinstallationen synas genom den täta skogen. Du slänger en blick åt sidan och förutom ett dussin soldater i lättare rustningar ser du även två av dina medspelare med den imponerande MAX-rustningen, bestyckade till tänderna.

Du försöker hålla ett ständigt öga på de än så länge obemannade försvarskanonerna och är beredd på att slänga dig in bakom närmaste skydd. Plötsligt rullar två tunga stridsvagnar förbi åtföljda av några lättare stridsfordon. Inne från basen hör du att striden redan börjat och du tar upp ditt vapen ur hölstret. Fiendebasen verkar relativt oskyddad och du är säker på att ert samlade anfall kommer att lyckas. Men plötsligt hör du vad du hade hoppats slippa ”Incoming aircraft”. Samtidigt som du tar dig in i basen tittar du upp och inser direkt att det nog inte blir så lätt som du hoppats.

Den tredje nationen har gett sig in i striden och förutom ett antal lättare attackflyg ser du tre tunga transportskepp placera sig ovanför basen och börja släppa ett tjugotal tungt beväpnade soldater. Du biter ihop och tar ett stadigt grepp om vapnet samtidigt som du beger dig mot basens kontrollstation för att hinna ta över den i tid.

Solen skiner. Du står i ditt piratslott, ett ståtligt hopplock av vrakdelar från dina offers fartyg. Genom fönstret ser du dina undersåtar - fångar du tagit från engelska, franska och spanska kolonier, eller som haft oturen att bli skeppsbrutna på din ö - och dina medpirater, som fördriver tiden med spel, sprit och horor. Plötsligt hörs jubel - ditt nyaste segelfartyg har återkommit från ännu en lyckad kryssning, och besättningen har tagit en hel familj adelsmän till fångar. Genast skickar du ett brev till deras släktingar och begär en saftig lösensumma...

I och med att fler och fler internetanvändare fått tillgång till bredband har de så kallade massive onlinespelen blivit allt populärare. För ett par år sedan fanns endast ett par stycken - EverQuest, Ultima Online, Asheron's Call m.fl. Idag har nästan varenda större spelföretag ett MMORPG under utvecling. För att locka till sig betalande användare använder de sig av olika lockmedel. Det kan vara allt ifrån snygg grafik, stora spelytor, teman från filmer, valfrihet och så vidare. Isländska CCP är en av alla dessa oräkneliga företag som med sitt nysläppta rymd-MMOG EVE: The Second Genesis ger sig in i striden i den allt större skaran av multiplayerspel. Då är frågan - Vad är det som skiljer detta spel från alla andra?

Nu är en av de både mest populära och kontroversiella spelserierna tillbaka med en ny titel. Grand Theft Auto har genom sin underbara grafik och innovativa spelidé fångat en mängd gamers under åren, men även fått våldskritikerna att hoppa högt och ropa spelförbud. Rockstar Games har dock inga intentioner att ändra stil och nya GTA – Vice City är ett fristående spel, men bygger ändå på samma grafikmotor och spelsätt som föregångaren. Så är det fortfarande kul att spela en biltjuv och mafioso på helt fel sida om lagen? Självklart!

Vid sidan av Quentin Tarantinos mästerverk Pulp Fiction är The Matrix en film som, på förhand faktiskt ganska otippat, blivit en av nittiotalets stora stilbildare. Märkligt nog är det inte förrän nu till premiären av uppföljaren The Matrix Reloaded som vi får oss ett Matrix-spel till livs. Måhända är det först i detta kommersiellt gynnsamma läge som Shiny Entertainment vågar se sig själva som färdiga med detta starkt emotsedda spel.

Bland spelbjässar som Electronic Arts, Microsoft och Atari är det idag väldigt svårt att konkurrera, speciellt för små och helt okända spelföretag. Valve lyckades dock med sitt Half-Life, som slog ned som blixt från klar himmel och förändrade spelvärlden för alltid. Bland alla stora spelreleaser dyker det ibland upp spel från helt okända utvecklare. De flesta av dessa spel är oftast inte så märkvärdiga och hamnar i rea-hyllan och glöms bort efter ett par månader. Operation: Air Assault, eller Apache: Air Assault som det heter i USA, är just ett sådant spel. För att spelet ska locka till sig köpare är det billigare än de flesta nya musik-CD-skivor som släpps idag. Men då kan man undra: om spelet är så billigt borde det inte vara helt värdelöst då?

Spel baserade på Andra världskriget har alltid varit populära. Redan på C64:ans och Amigans dagar fanns det mängder med spel som baserades på den väldiga konflikten. När PC:n gjorde sitt intåg i hemmen dök förstapersonsskjutaren Wolfenstein 3D upp, som även den tog inspiration från Andra världskriget. Idag pågår fortfarande FPS-hysterin och vi har en till synes ändlös stapel med spel som utspelas under perioden 1939-45. Tack och lov verkar det som om både producenter och konsumenter börja tröttna på denna utslitna genre. Pterodon behövde nåt nytt att hämta inspiration och sökte sig då till oskulden Vietnam-kriget.

First Person Shooter-genrens popularitet har lett till utvecklandet av flera underkategorier. Realism, lagsamarbete, storydrivna singleplayerlir och så vidare fajtas alla om att bli herre på täppan. Devastation täcker in ett flertal av dessa underavdelningar och vill på så sätt locka oss att ta del av denna postapokalyptiska mardröm, där överlevnad stavas samarbete och där allt är potentiella vapen. Välkommen till blodbadet.

När den fristående expansionen till Warrior Kings, nämligen Warrior Kings Battles, damp ner i mitt knä så blev jag genast nyfiken. Jag kommer ihåg originalet som ett ganska nyskapande RTS med riktigt bra grafik. Spelet innehöll en något annorlunda resurshantering och specialiserade sig på att alla enheter hade viktiga styrkor och svagheter som man var tvungen att använda sig av. Frågan är då om Warrior Kings Battles lyckas tillföra något nytt till det nu nästan ett år gamla spelet.

Indiana Jones, eller Henry Jones som han heter egentligen, är tillbaka på PC efter många års frånvaro. I denna upplaga besöker den välkände arkeologen Kina för att förhindra en mystisk artefakt från att hamna i fel händer. Året är 1935 och nationalister, kommunister och den japanska armén strider om kontrollen i det väldiga landet. Samtidigt på andra sidan planeten gror Hitlers Nazityskland. För att förverkliga sitt Tredje Rike skickar Hitler ut agenter i jakt på magiska artefakter.

Tom Clancy - författaren som gjorde succé med kalla kriget-relaterade romaner - har på senare år låtit sitt namn pryda ett antal speltitlar i soldatsimulatorgenren. Det började med 1998 års Rainbow Six och nu när seriens tredje del landar kan den gode pennviftaren förstås inte låta bli att återigen figurera i titeln. Om han bidragit till spelet är oklart men detta är faktiskt ointressant, Tom Clancy´s Rainbow Six 3: Raven Shield står stadigt på egna ben.

Tio år har gått sedan USA gick in i Somalia för att återupprätta lag och ordning i det
sönderskjutna landet. Ett av USA:s främsta mål i Operation Restore Hope, som hela operationen kallades, var att gripa den somaliska krigsherren Aidid som tjuvat åt sig matleveranser från Röda Korset och andra hjälporganisationer. I en operation där amerikanska Ranger- och Delta Force-specialstyrkor skulle gripa några av Aidids närmaste män gick det mesta snett. Efter luftlandsättningen med helikopter i Somalias huvudstad, Mogadishu, blev två Black Hawk-helikoptrar nedskjutna. Hundratals somalier gick då till angrepp, beväpnade med Kalashnikovs och RPG7-raketgevär, mot de amerikanska specialstyrkorna. Resultatet av detta inferno: 18 amerikaner döda och hundratals döda somalier.

Svärmar av bilar och banor hämtade från verklighetens racingcirkus, en story om en ung racingförares karriär och, givetvis, vackra damer i tajta kläder på startplattan - där har ni några av säljargumenten för ToCA Race Driver, Codemasters nya lockrop till de som går igång på bucklad plåt och doften av bensin och bränt gummi.

Oväntat tidigt efter det att WarCraft III nådde butikshyllorna annonserade Blizzard att de snart skulle komma att släppa en expansion. Precis som de gjort till alla sina spel ända sedan det första WarCraft-spelet. Expansionen går under tilläggsnamnet The Frozen Throne och innehåller inte helt oväntat nya miljöer, enheter och funktioner.

Den verklige Christofer Columbus liv var inte så glamoröst som man kan tro, utan kantat av tragik, intriger och maktspel. Vid sin död hade den genuanske upptäcksresanden såväl blivit fängslad som "upptäckt" Amerika. Santa Marias kapten banade väg för en våg av upptäckarresor i början av 1500-talet. Kolonisation, skövling, uppror och inbördeskrig, indianer och tepartyt i Boston – alla ypperliga ingredienser för ett RTS, inte sant? Det tyckte ukrainska GSC Gameworld också, så de matade in ovanstående faktorer och ut kom, med hjälp av CDV, American Conquest – Three Centuries of War.

Så har det äntligen hänt, den mest efterlängtade uppföljaren i flygsimulatorvärlden har släppts!
Efter drygt ett års väntetid och framskjutningar av releasedatum har nu det ryska 1C/Maddox med Oleg Maddox i spetsen släppt uppföljaren till deras tidigare succé "IL-2 Sturmovik". Mina damer och herrar, det är äntligen dags för: "IL-2 Sturmovik: Forgotten Battles".

Jag fullkomligt älskar rymdspel, speciellt den här typen av actionbetonade simulatorer. Jag har skjutit mig genom Wing Commander-serien. Nött ut joysticks på X-wing och Tie-fighter. Tagit mig igenom sömnlösa nätter med Tachyon the fringe och Independence war. På senaste tiden har det tyvärr varit lite torka på spelhyllorna för oss som hellre spakar en tie-bombare än en f-14 tomcat. Så att säga att det kliade i fingrarna för att få sätta tänderna i Freelancer är en kraftig underdrift.

Filmen Blade Runner har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. När Westwood släppte ett spel med samma namn var det rena julafton för mig. De hade lyckats fånga allt det som gör Blade Runner så speciell. Det är ett tag sedan ett riktigt bra peka-och-klicka-äventyrsspel släpptes. Post Mortem som utvecklats av franska Microïds är bland de senaste äventyrsspelen som släppts till PC.

Av någon anledning var mina förhoppningar på Praetorians väldigt låga till en början. Även om jag alltid uppskattar spel som utspelas under romartiden så såg det helt enkelt ut som ytterligare ett av de många RTS-spelen som absolut inte har något nytt att tillföra genren. Men till min stora glädje blev det här inte ännu ett spel man var tvungen att traggla sig igenom för att sedan skriva om hur dåligt det var. Även om Praetorians inte är någon revolution inom genren är det i grunden välgjort och har flera unika inslag.

Rundbaneracing - av vissa betraktat som den ultimata tristessen, av andra hyllat för intensiteten och skicklighetskraven. NASCAR-sporten utövas till största delen på dessa både hyllade och hånade banor och Papyrus senaste utgåva lockar med små men intressanta nyheter. Är de tillräckligt bra för att än en gång kränga på sig racingoverallen och oförskräckt försöka bemästra klassiska banor i 300 blås?

Visst har vi alla (i alla fall ni killar) någon gång drömt om att få vara en stentuff superhemlig agent? Så varför har det då kommit så få spel som verkligen försökt tillhandahålla oss den upplevelsen? De få man hittat har sällan varit särskilt bra och inte haft den rätta känslan. Nu är det däremot slut med det. Tom Clancy's Splinter Cell sätter oss i rollen som Sam Fisher, en högteknologisk kommandosoldat som med hjälp av en mängd häftiga manicker och tricks skall ta sig djupt in i fiendeterritorier.