Bioshock

#Bioshock var kanske det första riktigt framgångsrika försöket att blanda mångfaceterad ideologisk analys med AAA-vänligt spelande. Ken Levine inspirerades framför allt av Ayn Rand och hennes filosofiska inriktning objektivismen, som tas till sin extrema spets av spelets antagonist Andrew Ryan (ser du vad de fick till där, va?!). Undervattensstaden Rapture personifierar Rands idé om att människan, och framför allt de begåvade och kunniga, är de som borde upphöjas istället för staten, kollektivet eller gud. Rapture är ett paradis av entreprenörskap och individualism, ett ”vi tar bollen och drar”-samhälle för de som tröttnade på att deras talanger inte fick den uppskattningen de ansåg sig förtjäna ovan ytan.

Debatter kan ibland bli lite kladdiga

I spelets narrativ är det en synnerligen hårt dragen bild av Rands ideologi som visas. I Rapture finns inte plats för något annat än den upphöjde individen, vilket också leder till dess förfall när plasmiderna kommer in i bilden och invånarnas kamp för att bli den mest kraftfulle snart förvandlar de alla till monster. Trots detta så bygger själva spelmekaniken på det rakt motsatta, något som Clint Hocking, tidigare kreativ drivkraft hos Lucasarts och Ubisoft, döpte till ludonarrativt dissonans, det vill säga när ett spels handling står i kontrast med det som spelaren uppmanas göra. Trots att man i storyn bygger upp en bild av hur det extremt själviska samhället förfaller så tvingas spelaren samtidigt agera fullständigt i egenintresse. Huruvida detta var avsiktligt eller inte har debatterats sedan spelet först såg dagens ljus, och blotta existensen av en sån diskussion måste anses vara någon slags triumf för Levine och kompani.

Sim City

Vad kan vara mer avslappnande än att slå igång gamla goda #Sim City igen. Den puttrigt lugna musiken som sakta stegras i intensitet ju mer staden man skapat (och döpt till RRRIKARD såklart) växer sig större. Innan strategispel blev så komplicerade att de kändes som att man helt plötsligt tvingats på ett obetalt jobb på stadsförvaltningen så kunde man i ro peta och pilla med den okomplicerat mysiga borgmästarsimulatorn.

Ett hem värdig en diktator

Oj, sa jag borgmästare? Jag menade såklart allsmäktig diktator. I Sim City existerar nämligen inga val och inga politiska meningsmotståndare överhuvudtaget. Du basar över din stad precis hur du vill utan att någon uppkäftig lokalpolitiker kan komma och mopsa upp sig. Även om dina val till viss del formas utefter pöbelns önskemål så kan du helt och hållet tona ut deras kollektiva missnöje med en flodvåg eller varför inte en monsterattack? Bor du i RRRIKARD så lever du helt och hållet efter din borgmästares nåd – borgmästaren som också har förmågan att, med ett enkelt knapptryck, frammana naturkatastrofer när hen känner att det börjar bli lite tradigt med all den här avsaknaden av kaos och ond bråd död. När The Sims till slut tog vardagssadismen till sin logiska extrem så borde vi alltså inte ha blivit förvånade.