Världen är inte rättvis.

Inte spelvärlden heller.

För de flesta svenskar är det här bara en skön långhelg, en helg antingen efter skolavslutningen eller före. Min yngsta dotter tar studenten på onsdag, vilket är förklaringen till att jag ens befinner mig i Sverige och inte Kalifornien nu.

För jag tillhör den där skaran som mäter just de här dagarna på ett annat sätt; det är sista nedräkningen innan E3. Det är väntan på presskonferenser från alla de stora, funderingar på vilka spel som ska visas, på att få veta mer om Mirror's Edge 2 och en handfull andra personliga favoritspel.

Många hoppas få se mer av Mirror's Edge 2 på E3-mässan.

Visst, trippel-A-världen har tappat lite av sin dominans; det händer ju generellt mer spännande och intressanta saker bland de mindre spelmakarna, de som vi kallar indieutvecklare (även om termen snart spelat ut sin betydelse). Och E3 är inte deras scen. Men ändå, än så länge får alla finna sig i att just E3 är spelvärldens epicentrum, att det finns ett före och ett efter de där tre dagarna i Los Angeles.

"För de första verkar många tro att vi inte gillar spel."

Samtidigt, i en helt annan del av världen sitter tre spelentusiaster av guds nåde med armarna öppna för att göra just det E3 strävar efter – få fler att köpa och spela dataspel. Med den skillnaden att de här personerna sitter i Jordaniens huvudstad Amman och försöker övertyga resten av världen om att det faktiskt finns si så där 340 miljoner personer i Mellanöstern och Nordafrika som har arabiska som sitt förstaspråk – och som också gillar att spela spel.

– Det finns en del enkla fel som spelutvecklare i väst gör när de tänker på spel i arabvärlden, säger Samer Abbas, chef för verksamheten som går under namnet Play3arabi. För de första verkar många tro att vi inte gillar spel. Det är så fel, klart vi gör. Vi gillar spel precis lika mycket som andra. För det andra anstränger sig utvecklare för mycket när de väl tänker att de ska göra spel till arabvärlden, de tror det måste förändra hela spelet. Visst, en del saker är bra att tänka på, men så komplicerat är det faktiskt inte.

Jag har intervjuat Samer flera gånger genom åren, det här var tredje gången gillt, på Nordic Game i Malmö för några veckor sedan. Vår historia är präglad av kaffe, och Samers slit för spel. Kaffet: första gången vi sågs var för fem år sedan. Då spillde han hela kaffekoppen över sig, både brände sig och pajade skjorta och slips. Andra gången, några år senare, lät han kaffet vara under intervjun, men tog en kopp direkt efter – och gick sedan raka vägen in i en glasruta och spillde det över sig igen. I år struntade han klokt nog i kaffet helt och hållet.

Då, första gången vi sågs, jobbade han för en organisation som försökte vara arabvärldens dataspelsbransch. Hans arbetssituation då skulle kunna summeras med uppförsbacke. Absolut inget verkade vara lätt. Nu har han alltså gått vidare för att jobba mer handfast med att få ut spel i arabvärlden, och när han på sin hemsida skriver att han "har en längtan att beröra människor med underbara digitala upplevelser" tror jag faktiskt på vartenda ord; han har slitit många år i motvind och utan att vara särskilt poppis eller intressant för den stora spelvärlden, den som just nu samlas på E3, och ändå kämpar han på.