Det finns ett före och efter den sjunde mars 2013. Då släpptes inget nytt spel, ingen ny fantastisk spelserie avslöjades och Mojang såldes inte till Microsoft. Det var istället dagen Anita Sarkeesian släppte sitt första avsnitt i serien Troopes vs Women in Video Games.

Du vet resten.

Att ens nämna hennes namn är ett rött skynke för många, men om vi ändå skulle försöka att hoppa över de numera rätt tradiga diskussionen om hon har haft rätt i alla detaljer och istället försöker hålla oss till kärnan av vad allt handlade om - nämligen bristen på kvinnliga spelbara karaktärer och hur kvinnor porträtteras i spel.

För en sak gick inte att neka till: Hon hade en poäng. Eller mer än så - hon satte fingret på ett förhållande som i sin grund var så uppenbart och tydligt att det inte gick att förneka. Det finns alldeles galet mycket fler spel med spelbara män än spelbara kvinnor. Punkt slut.

Lara Croft är undantaget, Link och Trevor normen.

Stenhårda Lara Croft i rebooten från 2013

Likaså att kvinnor i spel väldigt ofta tilldelas roller som offer som ska räddas eller allmänt ögongodis. Inte heller det går att förneka - oavsett om man tycker detta är ett problem eller inte.

Diskussionerna om Sarkeesian har rasat - men framför allt inom gamerkretsar. Bland spelutvecklare må finnas olika tankar om henne, men generellt skulle jag vilja påstå att hennes grundbudskap köptes med hull och hår: Det finns på tok för lite spelbara kvinnliga karaktärer, och det blir tjatigt och trist när kvinnor i spel slentranmässigt tilldelas inaktiva offerroller.

Det fanns liksom inga motargument

Detta är inte hittepå. Detta är vad jag hört spelutvecklare och spelpotentater säga ända sedan dess. Jag har frågat dem konstant om dessa saker, faktiskt sedan långt innan den där ödesdigra marsdagen 2013, men i ännu högre grad sedan dess. Klämt in frågan i de flesta intervjuer för att se hur folk tänker och var de står. Från Patrick Söderlund på EA till Activisons Eric Hirshberg, från Fifa-producenter till Whitcher-designers, från Far Cry-utvecklare till Suda51 och Mike Bithell. Ja, du fattar.

Och jag undrar om vi inte nu efter alla dessa debatter, bråk och diskussioner plötsligt befinner oss mitt i en liten revolution. Att detta med fler spelbara kvinnliga karaktärer helt plötsligt bara händer - och det dessutom utan värst mycket uppståndelse alls.

Det vore dessutom lite logiskt om det förhöll sig just så.

Att göra spel tar tid. Om vi säger att min tes stämmer, att efter mars 2013 visste alla i spelvärlden att det fanns brister i hur kvinnor representeras i spel, så var det inte rimligt att förvänta sig snabba förändringar. Det finns inget som är lätt med att göra spel. Alla förändringar som görs i befintlig design och kod får ofta svåröverskådliga konsekvenser, och därför ska det mycket till för att något ska ändras i pågående spelprojekt.

Har det kommit något gott ur alla hetska debatter?

Om vi alltså tänker oss följande fiktiva scenario: Spelstudion A insåg i mars 2013 att shit också, vi borde ju låta våra spelare kunna välja kön fritt på sin protagonist, det finns ju inget i vårt spel som egentligen hindrar det. Men då befann sig redan deras spel i utveckling, det var insålt till en förläggare, karaktärer hade designats, story skrivits och så vidare. Spelet skulle visserligen inte komma ut förrän 2014, men att ändra mitt under pågående utveckling var för komplicerat. Det fick vänta till nästa spel, som påbörjades först 2014 och kommer 2016 eller 2017. Men spelutvecklare B som just skulle börja göra ett spel sommaren 2013 kunde ta till sig den nya kunskapen och därför inkludera kvinnor. Men deras spel kommer ändå inte förrän i år, eller möjligen först 2016.

Jag menar alltså att det är först nu, och kanske i än nu högre grad nästa år, som vi kommer att se eventuella förändringar på det här området i spelvärlden. Och då är vi framme vid den springande frågan: Kan vi skönja någon förändring inne i spelen så här två år efter Sarkeesian?

Mitt svar är ett ja.