Det senaste året har inte varit särskilt lätt för IO Interactive. Förra våren, i kölvattnet av deras senaste Hitman-titel, stod det plötsligt klart att ägaren Square Enix ville gå skilda vägar, något som sades bero på svaga försäljningssiffror för tidigare nämnda spel. Bra betyg från såväl spelkritiker som spelare till trots kändes ytterligare äventyr med Agent 47 väldigt avlägsna.

Danskarna lyckades till slut köpa ut sig själva och fick behålla rättigheterna till Hitman, varpå de blev en oberoende spelstudio igen efter 13 år. En dyrköpt seger, då delar av personalen fick lämna företaget i sviterna av självständighetsförklaringen. Plötsligt levde hoppet om en uppföljare till 2016 års Hitman – och så skulle det också bli.

Nästa vecka bjuder IO Interactive upp till vals på nytt, och efter att ha spenderat den senaste veckan med att idka kreativt lönnmord på fem olika kontinenter har jag detta att säga: Ta på dig din finaste röda slips, det är en vals du vill dansa.

Valmöjligheter och omspelningsvärde över alla gränser

"Dussintals utmaningar, gömda föremål, förklädnader och påskägg att upptäcka"

Första uppdraget utspelas i soliga Miami, där min eviga handledare Diana Burnwood förklarar att det blivit dags för Robert och Sierra Knox att lämna jordelivet. Precis som alla andra måltavlor i serien har dessa två massiva rötägg gjort sig skyldiga till allsköns brott och synder genom åren, vilket gör att Agent 47 kan fortsätta i Fantomens fotspår och vara hård mot de hårda. Ett par kreativa timmar senare har jag hunnit med att iklädd flamingodräkt knuffa ned Sierra i ett sopnedkast, klätt ut mig till general och lurat en AI-robot att skjuta sönder Robert, förgiftat densamme med kokosbollar, skruvat loss hjulet på Sierras formelbil och sett henne sladda av banan tio sekunder senare, förgiftat vinstbubblet och stuvat undan halva Miami i diverse garderober och frysboxar. Och ändå känns det som att jag bara skrapat på ytan.

Omspelningsvärdet är fantastiskt. Förutom en handfull skruvade sidouppdrag att upptäcka (som i sin tur resulterar i unika möjligheter att göra sig av med sina måltavlor) bjuder varje plats i Hitman 2 på dussintals utmaningar, gömda föremål, förklädnader och påskägg att upptäcka och ge sig i kast med. Som om det inte vore nog låser man dessutom successivt upp nya startplatser, vapen, prylar och gömställen i takt med att man spelar igenom samma plats flera gånger.

Förmodligen världens dödligaste flamingo.

Mumbai imponerar med sin storlek och komplexitet.

Isle of Sgàil, dansk design när den är som allra bäst.

Lite senare i spelet har Diana skickat mig till Mumbai för att ta itu med en skitstövel till filmproducent, en gangsterdrottning som utnyttjar de allra fattigaste i samhället och den enigmatiske Maelstrom, som jag först måste identifiera innan jag kan begå plötslig pianosträng runt nacken. Till en början känns kartan övermäktig och snudd på förvirrande, men en ledtråd och utforskad stadsdel i taget lär jag mig hur allt sitter ihop. Ett tiotal förklädnader och otaliga sömngrepp senare har jag bockat av mina tre måltavlor och Burnwood gratulerar mig till ett väl utfört arbete – som alltid. Jag tackar artigt och laddar om från början, den här gången med ett helt nytt tillvägagångssätt planerat.

En handling som överraskar med sin enkelhet

"Ge mig adressen till teamet som utformat detta mästerverk"

Uppdragen kommer ta dig kors och tvärs över hela jorden och handlingen är en direkt fortsättning på den i Hitman 2016. Precis som i föregångaren berättas historien med små och enkla medel, vilket fungerar oförskämt bra. “Less is more” må låta klyschigt, men IO ger mig precis rätt mängd handling mellan uppdragen för att hålla intresset uppe spelet igenom. Framför allt placerar den uppdragen i ett välbehövligt sammanhang – en förklaring till varför just dessa personer behöver möta liemannen i förtid. Förvänta dig inte en berättelse som kommer golva dig, men tillåt dig själv att ryckas med.

Kampanjens sista (och överlägset bästa) uppdrag utspelar sig på den stormiga ön Isle of Sgàil och bjuder på vad som mycket väl kan vara den bäst designade nivån i ett spel de senaste fem åren. Det här är verkligen Hitman när det är som bäst: Ett fullstort skotskt slott att infiltrera, komplett med hemliga rum och passager att utforska i sin egen takt. Klättrande längs slottets väggar; in genom ett fönster och ut genom ett annat för att undvika upptäckt. Jag ska inte avslöja för mycket om äventyren på Sgàil, men det är precis rätt balans av skruvade karaktärer, spännande miljöer och snillrika sidouppdrag att ta sig an. Ge mig adressen till teamet som utformat detta mästerverk, så ska jag skicka en helpall Tuborg Grön med posten. Bättre än såhär blir det inte.

Handlingen berättas stilsäkert och avskalat med animerade bildspel mellan uppdragen.

Lämna plats åt avstigande, annars kommer Agent 47 och tar dig.

Jag till min mamma, när hon frågade om jobbet på FZ.

Smolk i lönnmordsbägaren

"Iklädd en prålig maskeraddräkt som skriker Eyes Wide Shut och en vikingayxa i ena handen"

Helt felfri är uppelvelsen emellertid inte, mycket på grund av vissa tekniska tillkortakommanden. Grafikmässigt har det inte hänt alltför mycket sedan 2016, men bildhastigheten får sig trots det en märkbar törn när man vistas i stora folksamlingar. Spelet ser utan tvekan godkänt ut och flyter för det mesta på som det ska; jag hade ändå förväntat mig mer av IO Interactive. Laddningstiderna på Playstation 4 har varit långt ifrån “Bloodborne på release”-långa, men den ständiga loopen av att spara och ladda för att korrigera klantiga misstag och upptäckta kroppar gör att det skaver mellan varven. Spelar man på en lagom fläskig PC slipper man förmodligen allt detta, men med tanke på hur bra vissa andra, tekniskt mer imponerande spel fungerar på konsol kan jag inte undgå att bli lite besviken.

Att spelet säljs till fullpris tål att diskuteras, mycket på grund av likheterna med föregångaren. Det känns varken kort eller innehållsfattigt jämfört med Hitman 2016, men de spelmekaniska nyheterna lyser med sin frånvaro. Man kan förvisso smyga runt i buskage och Agent 47 kan återigen bära runt på dolda föremål i sin stilsäkra läderportfölj, men förutom dessa två nyheter känns det mesta igen. På det sättet känns Hitman 2 mer som en expansion av den gamla skolan än en fullblodad uppföljare. I slutändan tycker jag att det nya innehållet räcker för att motivera prislappen, men jag förstår om man hade hoppats på mer.

En flintskallig lönnmördare i sina bästa år

Trots ett par tekniska skavanker, få spelmekaniska nyheter och ett försäljningspris som går att ifrågasätta är Hitman 2 en rungande revansch för IO Interactive, som tycktes stå vid vägs ände så sent som förra sommaren. De nya platserna är detaljerade, komplexa och genomtänkta med tonvis av omspelningsvärde. Handlingen är avskalad men förvånansvärt medryckande – och hinner dessutom med att överraska mer än en gång innan eftertexterna rullar. Matiga inställningsmöjligheter gör att varje spelare kan skräddarsy sin upplevelse efter tyckte och smak. Isle of Sgàil är nästan värt ett köp i sig. Nästan.

Upptryckt mot en mossig klippvägg mitt ute i Nordsjön, iklädd en prålig maskeraddräkt som skriker Eyes Wide Shut och en vikingayxa i ena handen kan jag bara konstatera en sak: Agent 47 har inte varit i så här fin form sedan 2006 års Blood Money.

Fotnot: Spelat på Playstation 4. Hitman 2 släpps den 13 november till konsoler och PC.

Hitman 2
4
Mycket bra
+
Valmöjligheterna
+
Omspelningsvärdet
+
Enkel men förvånansvärt medryckande handling
+
Isle of Sgàil är den bästa nivån i ett spel på flera år
-
Ett par tekniska skavanker
-
Få gameplay-nyheter
-
Laddningstiderna på konsol
Det här betyder betygen på FZ