När detta skrivs har vi kunnat utforska det mystiska Shadowlands i lite drygt tre veckor. Efter levelingupplevelsen (läs om den här) kommer som bekant end game. Så, hur kan ett helt vanligt spelpass vid högsta level se ut i World of Warcrafts åttonde expansion?

Min zandalarimagiker står redo i det lummiga och vackra Ardenweald-området när jag loggar in. Närmare bestämt i Heart of the Forest, ett ställe som är exklusivt för de som liksom jag har valt Night fae som covenant.

I början av mitt spelpass ränner jag runt i denna bas och ägnar mig åt diverse sysslor. Jag aktiverar min anima conductor, vilket innebär att jag öppnar upp ett specifikt område där jag kan göra en extra aktivitet om dagen. Just nu har jag två val: att döda en lite svårare elite-fiende eller göra ett minispel som går ut på att hitta ett gäng växter för att lägga mina spikförsedda vantar på en liten skatt.

"Helvete vad varmt det är."

"Allt trixande för att få coola mounts och grejer kommer längre fram"

Förutom anima conductor så gör den i vissa (många?) kretsar bespottade command table comeback. Utförandet är lite annorlunda än tidigare, men grundprincipen är densamma – skicka ut undersåtar på uppdrag, så kommer de förhoppningsvis tillbaka med belöningar.

Varje covenant har även en egen, helt unik, mekanik. Night fae har en trädgård där det gäller att ömsint vårda själar på bästa möjliga sätt. Ju bättre jobb du gör, desto större chans till bättre belöningar när de vuxit färdigt. Belöningarna är kosmetiska, till exempel transmogs, pets och mounts.

Alla de här systemen går att uppgradera ju längre in i Shadowlands vi tar oss. Här och nu är det därför lite svårt att bedöma hur balanserade och underhållande de kommer vara över tid. Jag har bara låst upp de första nivåerna av samtliga system och de är än så länge inte särskilt avancerade. Till exempel min trädgård går just nu enbart ut på att plantera två själar och vänta i tre dagar för att få en påse med crafting-material. Allt trixande för att få coola mounts och grejer kommer längre fram. Trots det tycker jag att systemen redan nu tillhandahåller trevlig variation till mitt huvudsakliga spelande – det som sker ute i skugglandets vildmark och farliga grottor, där jag matar isbollar i ansiktet på arga meningsmotståndare.

En del av Shadowlands gameplay-loop är precis som förväntat. Jag gör mina callings (tidigare emissary quests), world quests och dungeons. I ganska stadig takt får jag bättre vapen och rustning, med målet att kunna köra mythic dungeons och looking for raid-versionen av expansionens första raid. Precis som vanligt alltså. Men så har vi också två nyheter som sätter en helvetisk prägel på alltihop.

"Det kan vara djävulskt svårt att överleva här"

The Maw är den plats i Shadowlands där helt och hållet förtappade själar hamnar. Det är också en end game-zon där drösvis med tappra äventyrare från Azeroth härjar runt. Rent estetiskt är området en precis så deppig och mörk plats som man kan förvänta sig av något som ska likna helvetet. Gameplay-mässigt ligger det också helt i linje med temat – det kan vara djävulskt svårt att överleva här. Åtminstone nu i början när rustningarna vi bär inte är av den bombastiska sorten som samlas i de svåraste av raids. Fienderna är många, mounts fungerar inte i zonen och när du gör dagliga uppdrag och veckouppdrag tickar en mätare uppåt. Mätaren symboliserar hur bra koll storskurken The Jailer har på dig, och ju mer trubbel du ställer till med i området, desto fler faror skickar han åt ditt håll. Det handlar om allt från att tidigare neutrala npc:er blir fientliga, till bombardemang från skyn och att dödliga lönnmördare jagar dig. Fy fan!

I The Maw finns också den kanske allra största nyheten i Shadowlands – Torghast. Det är ett ständigt föränderligt torn där två olika ingångar finns tillgängliga varje vecka, och varje ingång har åtta olika svårighetsgrader (alla finns inte tillgängliga just nu). Stället är proppfullt med fällor, pussel och fiender som går att banka ihjäl för att få belöningar i form av bland annat följeslagare till command table. Det är också till Torghast man ska söka sig för att samla material och crafta expansionens legendariska rustning.

Snackar vi ren spelmekanik är Torghast som ett eget litet roguelite. Du går in i det slumpgenererade tornet antingen med en grupp eller ensam. På varje våning samlar du på dig tillfälliga krafter som bara går att använda just den här spelomgången i tornet. En runda samlar jag på mig flera krafter som innebär att jag gör mycket mer skada med min frostbolt om jag är osynlig när jag slänger iväg den. En annan runda blir mina sköldar så starka att jag till slut blir närmast odödlig. Det är kul att experimentera med de olika förmågorna, och förstås extra kul att få superstarka kombinationer.

"Varje spelomgång blir olik den andra"

Om du kommer uppskatta Torghast beror nog mycket på om du gillar spel som Dead Cells, The Binding of Isaac och Rogue Legacy, sett ur perspektivet att varje spelomgång blir olik den andra beroende på hur fienderna slumpas fram och vilka förmågor du får. Jag själv är väldigt förtjust i den typen av spel och gillar Torghast på det sättet, även om jag i sann roguelite-anda blir fullständigt mördad av rundor där jag får dåliga uppgraderingar.

När man misslyckas i Torghast och antingen förlorar alla sina “extraliv” eller helt enkelt ragequittar, så får man egentligen inte ut någonting för besväret. Utifrån det är det inte helt smärtfritt att Torghast befinner sig inuti ett mmmorpg. När jag spelar exempelvis Dead Cells gör jag det för att jag tycker om att spela just Dead Cells, och döden hör till den upplevelsen. Torghast spelar jag för att det är en del av WoW, och om jag lägger två timmar på att misslyckas där så känns det som att jag bara slösar bort min värdefulla fritid, tid som bättre hade investerats i till exempel dungeons eller world quests.

Samtidigt är svårighetsgraden en stor del av lockelsen med både Torghast och The Maw. När jag testade Classic-versionen av WoW (läs om det här) så var den största behållningen att allting kändes utmanande och att spelet faktiskt blev bättre av att spela tillsammans med andra. Det blir lite samma känsla i dessa två områden. Det har sina för- och nackdelar, men i slutändan landar jag i att både The Maw och Torghast är trevliga tillskott till WoW, om än inte fulländade. Och även om miljöerna passar temat så blir det i längden lite deppigt att springa runt i det eländiga mörkret hela tiden, det har jag nog av i verkligheten.

Numera spelar jag ofta WoW ensam eller tillsammans med min fru. Genom åren har jag även ändrat min uppfattning om vad jag vill få ut av spelet. Sedan ett par expansioner tillbaka insisterar jag inte längre på att Blizzard ska Förändra Allt™ med en expansion för att den ska vara intressant. Numera är jag nöjd med mer av samma med några mindre nyheter som livar upp. Vad vi kommer säga om Shadowlands om två år är förstås omöjligt att veta idag, men just nu har jag roligt i WoW och ser fram emot mina äventyr i dödslandet en förhoppningsvis lång tid framöver. Det är precis vad jag hoppades att Shadowlands skulle leverera.

Testdator: Intel Core i7-6700K (4 GHz), 16 GB RAM, Geforce RTX 2080 Ti.

Första intrycken från World of Warcraft: Shadowlands

World of Warcraft: Shadowlands
4
Mycket bra
+
Många små roliga sidospår
+
Mer av det som WoW gör rätt
+
Dödsriket är en fascinerande värld
+
The Maw och Thorgast är spännande tillskott...
-
... men också frustrerande emellanåt
-
Väl mörkt och eländigt ibland
Det här betyder betygen på FZ