►Videorecension – Zelda: Tears of the Kingdom
"Emotionellt på ett vis som är svårt att klä i ord"
Det brukar pratas om Nintendomagi, men det är svårt att sätta fingret på vad det egentligen betyder. Det handlar om en känsla och kanske även delar av nostalgi. Men när den finns där omfamnar den mig som en varm filt en kylig novemberdag.
Det fanns några frågetecken och tveksamheter kring uppföljaren till Zelda: Breath of the Wild. I de sämsta världar kanske vi skulle få en sämre optimerad version där de återanvänt både världen och assets från förra spelet. Men å andra sidan, i de bästa kunde det bli en förbättring av föregångaren. Något magiskt – Nintendomagiskt.
Bara några timmar in i spelet kan jag skriva under med mitt blod på att Zelda: Tears of the Kingdom är Nintendomagiskt. Redan i inledningssekvensen drar spelet in mig när jag utforskar grottorna under Hyrule Castle tillsammans med Zelda. När jag sedan några timmar senare står där på en av de flygande öarna, molnen skingrar sig och Hyrule breder ut sig där under, ja, det är emotionellt på ett vis som är svårt att klä i ord. Det måste bara upplevas!
"Byar och små samhällen börjar ta form och världen är mycket mer levande"
Nintendo har visserligen använt material från Breath of the Wild och spelet känns bitvis bekant. Men Tears of the Kingdom undviker känslan av en expansion. Det fanns en anledning till att Hyrule kändes tomt och öde i Breath of the Wild, och det känns lika naturligt att världen nu börjar ha vakna till liv efter katastrofen. Byar och små samhällen börjar ta form och världen är mycket mer levande.
Ställen som jag besökt i förra spelet har nu förändrats. Ett exempel är den tidigare lugna hamnstaden Lurelin, som i Tears of the Kingdom har attackerats av pirater och behöver min hjälp. Såna saker gör att världen känns både bekant och ny på samma gång. Framför allt är utvecklingen i världen logisk från förra spelet och det känns som att den levt vidare medan jag varit borta. Nintendo har varit noga med att visa upp de flygande öarna ovanför Hyrule som Link kan besöka, men vad de inte sagt något om är att de även fyllt ut marken under. Vi pratar om en mörk grottvärld som är lika stor som världen ovanför, fylld med platser att utforska.
Breath of the Wild var början, nu kommer fortsättningen.
Recall spolar tillbaka tiden för objekt, och fallande block blir därmed hissar upp i skyn.
Fiender har svagheter. Det gäller bara att hitta dem.
Skyward Sword 2.0. Typ.
Hyrule håller alltså på att återhämta sig från katastrofen, och med det sagt är allting förstås inte frid och fröjd. Redan i introt försvinner Zelda och slottet svävar numera uppe i skyn. Ingen vet varför, men det är upp till Link att hitta prinsessan och reda ut vad som pågår.
Breath of the Wild kritiserades för lite oinspirerat och fragmenterat berättande. I uppföljaren är berättandet mer traditionellt, men det håller dig aldrig i handen som andra spel ibland gör. Det är inte perfekt men inbjuder till utforskande utan att förstöra nyfikenheten på hur historien utvecklar sig. Världen är annars fylld av saker att utforska och uppdrag att göra, men det blir aldrig överväldigande, annars ett vanligt problem hos open world-spel.
"Nu finns det även riktiga tempel"
Shrines är fortfarande en stor del av världen och genom att klara dem uppgraderar Link sin hälsa och ork, men nu finns det även riktiga tempel. De är inte i samma skala som i de tidigare Zelda-spelen, men det är mycket mer massiva än de mekaniska bestarna som fanns i Breath of the Wild. Vilket är ett stort framsteg.
Spelmekaniken känns igen, men det har gjorts små justeringar för att boosta upplevelsen. En sådan sak som att matrecept nu sparas och att det går att släppa saker direkt från menyn när jag öppnar en kista och väskan är full gör livet enklare. Striderna fungerar som förut: Link kan blocka, hugga och hoppa undan. Men en stor skillnad är att jag nu kan sätta dit nya saker på vapnen.
Jag hittade till exempel ett läger med fiender och funderade länge på om jag var redo att ta mig an det. Samtidigt såg jag en kista mitt i lägret som jag, förstås, ville ha. Sen kom jag på att lägret står mitt på savannen, omgivet av massa gräs. Jag monterade en eldfrukt på en pil, sköt in den i lägret och kunde på håll se hur alla fiender brann upp. Spelet är fyllt av sådana moment där jag får använda kreativiteten i vapenbyggande för att lösa pussel och situationer. Det enda som jag kan kritisera är kameran som bitvis gör livet lite surt, och det gäller inte bara striderna.
En fyndig grej med Breath of the Wild var att hur kreativa folk blev i sitt byggande. Detta har Nintendo tagit fasta på och gjort ett djupare byggsystem i Tears of the Kingdom. Här är det bara fantasin som sätter stopp och jag kan garantera att Youtube kommer fyllas med videor på galna kreationer. Vapnen går visserligen fortfarande sönder, men i och med att det nu går att bygga egna av material man hittar gör vapenslitaget mycket enklare att hantera.
Tittut! Ascend gör att Link kan simma upp genom tak.
Link är stark men tillsammans med Hyrules invånare är han starkare.
Recall gör jobbet och tillbakakakor är smaskens.
Ständigt denna Ganondorf.
Jag upplever också att hållbarheten balanserats om: en pinne med en sten håller långt sämre än ett väl omhändertaget svärd. Byggandet är också en del av problemlösningen i spelet. Tar jag mig inte upp på en platå så kan jag helt enkelt hugga ned träden runt om och bygga en stege, medan någon annan spelare kanske hade fått för sig att bygga en, tja, helikopter.
"Får Breath of the Wild att kännas lite som en betaversion"
Zelda: Tears of the Kingdom är ett helt magnifikt spel. Det bygger vidare på de många bra bitarna från föregångaren, samtidigt som utvecklarna har lyssnat och tagit till sig av kritiken. Det får Breath of the Wild att kännas lite som en betaversion och då är det fortfarande ett bra spel. Switch är trots allt gammal teknologi vid det här laget, men Nintendo är mästare på att hantera vad de har på tallriken – de vet sin maskins styrkor och svagheter. Tears of the Kingdom körs visserligen i 30 fps, men det är skönt att se ett spel som faktiskt är färdigt när det släpps och inte har stora problem.
The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom är fyllt med spelglädje och äger du inte en Switch är det här en stor anledning att skaffa en idag (helst igår). Jag har själv svårt att slita mig från Links äventyr för att skriva denna recension, och den lilla kritik jag har mot spelet vägs med råge upp av allt som skiner. Det här är Nintendomagi i dess renaste form.
►Videorecension – Zelda: Tears of the Kingdom
►10 tips inför Zelda: Tears of the Kingdom
