Det första spelet i Soulcalibur-serien släpptes 1998 (jo jag vågar hoppa över Soul Edge) och var för många den första, bästa och enda anledningen till att skaffa en Dreamcast. #Namco lyckades nämligen med bedriften med att skapa en närmast perfekt portning av arkadversionen som av vissa till och med anses vara bättre än originalet.
Vi fick för första gången fick stifta bekantskap med slagskämpar som Ivy, Voldo, Mitsurugi, Nightmare, Siegfried och Kilik och nu är det alltså dags att göra det igen. Kan #Soulcalibur V bidra med tillräckligt mycket nytt friskt blod för att ännu en gång ta serien till toppen? Hur som helst är det ett steg i rätt riktning – men hur stort?
Fightingserien är 13 eller 16 år gammal – beroende på hur man ser det.
Som alltid känns det lite krystat att tala om handlingen i ett fightingspel men i vanlig ordning har Namco åtminstone försökt att ge enspelarupplevelsen något litet extra och sytt ihop ett äventyr av det hela. Allting är förvisso toklinjärt och består enbart av traditionella arenastrider, ofta mot generiska och trista fotsoldater, men det är ett försök i varje fall.
Historien utspelar sig 17 år efter #SoulCalibur IV med den klassiska karaktären Sophitias barn Patroklos och Pyrrha i en delad huvudroll där de tvingas lära känna både sig själva och de mäktiga vapnen Soulcalibur och Souledge.
Kampanjen är som tur är inget du måste ta sig igenom men den kan vara bra för alla som är nybörjare eller de veteraner som känner att de måste låsa upp allting. Sett till helheten spelar den dock en väldigt liten roll. Vi vet ju alla att fightingspel handlar om den prestigefyllda kampen mellan två mänskliga spelare och Soulcalibur V är knappast något undantag. Så utöver kampanjen finns här de vanliga spelsätten att välja på med strider både online och lokalt.
Flera karaktärer är kompisar från förr.
Online bjuds det på rankinglistor och möjligheten att samla spelare i rum eller större lobbys där du kan hitta motståndare eller få inspiration genom att se på andras matcher. Lokalt fungerar spelet som väntat ypperligt och Namco har även slängt in det nya spelläget Legendary Souls, en knivig kamp mot ett knippe bossar, för den som vill ha en större utmaning när de spelar mot AI:n.
Stabil och rolig grundstomme
Rent spelmekaniskt har utvecklarteamet på #Project Soul gjort en hel del för att föra serien vidare, även om det kan vara svårt att upptäcka ibland. Jag kan verkligen inte beskyllas för att vara en expert och missar därför många av de små nyansskillnaderna, men det finns numera flera specialattacker och inte minst ett snabbare sidsteg som gör att striderna känns betydligt rappare och mer dynamiska. För de som är veteraner kommer dessa nyheter förmodligen innebära betydligt mer än för andra där de vanliga attackknapparna räcker mer än väl, men det viktiga är att grunden som Soulcalibur V står på känns gedignare och framförallt roligare än på länge.
Precis som i alla kända serier i den här genren befolkas Soulcalibur av en hel del karaktärer som man helt enkelt inte flyttar på. Du har därför möjlighet att välja gamla veteraner som Mitsurugi, Cervantes, Yoshimitsu, Tira och Maxi men det finns också några intressanta nykomlingar. De kanske två bästa exemplen på detta är den mystiska Viola som har en flytande kristallkula som vapen och Zwei som kan frammana en varvulvliknande varelse för lite extra skada. Lite gammalt och lite nytt således och duger inte det kan du alltid använda gästslagskämpen Ezio från Assassin's Creed eller skapa din egen karaktär.
Final battle? Knappast, Soulcalibur är här för att stanna.
Presentationen är precis så som du kan förvänta dig av ett modernt fightingspel i allmänhet och Soulcalibur i synnerhet. Det är vackert med härliga miljöer och snygga karaktärer utan att för den sakens skull sätta bilduppdatering i skiten, vilket är ett bra designval. Ljudbilden är även den precis som vi lärt oss att både älska och hata. Karaktärernas oneliners är det som står ut och tyvärr lär du tröttna på dem fortare än kvickt, även om de titt som tätt är lite charmiga i all sin uselhet.
Soulcalibur V är i mångt och mycket väldigt likt sina föregångare men samtidigt något av en nystart. Förändringarna som gjorts kan tyckas små på ytan men skrapar du bara lite så känns spelet tajtare och mer homogent än de flesta av sina föregångare. På många sätt är det en förträfflig mix av gammalt och nytt så gillar du fightingspel och har en vän som gör detsamma är jag övertygad om att du kommer ha många härliga stunder i tv-soffan med en Soulcalibur V-skiva snurrandes i din Playstation 3 eller Xbox 360.
Fotnot: Recensionen bygger på Playstation 3-versionen av spelet.
