Till din hjälp har du såklart din tjänstevapen men även en elpistol som kan slå ut en fiende om du tar dig tillräckligt nära. En liten detalj som sänker tempot till en nivå jag inte upplevt i ett Battlefield-spel tidigare och under det första uppdraget känns det snarare som att spela Splinter Cell. Jag markerar fiender med en högteknologisk kikare, tjuvlyssnar på informatörer och knäpper fiender i yttersta nödfall. Det fungerar uppfriskande nog riktigt bra.

Upp med händerna!

Det andra uppdraget, som utspelar sig ett par timmar in i spelet, är raka motsatsen. Om du vill. Här ställs jag inför ett uppdragskoncept som utvecklarna kallar “fortress” - ett upplägg som går att tackla på olika sätt. I det här fallet vill vi komma upp på den högsta våningen i en skyskrapa men ingången på markplan bevakas av beväpnade vakter. Du väljer själv vilken utrustning du vill ha och därmed ditt tillvägagångssätt. Parkeringshuset mittemot erbjuder både krypskyttemöjligheter och höjd nog att använda den portabla linbanan. Väljer jag den mer högljudda metoden, eller helt enkelt greppar en hagelbrakare och knackar på huvudingången, får jag också brottas med konsekvenserna - redigt med förstärkning från svartmålade bilar. Smygandet kräver såklart mer finess och tålamod men belönar dig med ett betydligt beskedligare motstånd, så länge ingen hinner larma.

Jag gjorde ett tappert försök att inte orsaka så mycket uppståndelse och blodstänk, men det är verkligen inte min starka sida. Det slutade med att jag knäppte ett par vakter från säkert avstånd, använda en änterhake för att ta mig upp till en balkong och överraska resterande vakter med ett par välriktade granater. Väl uppe i skyskrapan blir rollerna ombytta, nu är det istället min tur att försvara mig mot anstormande fiender, och därmed får jag leka med diverse minor och liknande. Kom bara ihåg att Frostbite-motorn stöder förstörbara miljöer, att gömma sig bakom en tunn vägg är därför hyfsat självdestruktivt. Det lärde jag mig den hårda vägen.

Blir det så här episkt i slutändan?

Efter cirka två timmar speltid hann jag spela igenom båda uppdragen ett par gånger. Det första var betydligt mer linjärt och tydligt utformat för att lära nya spelare olika mekaniker. Den andra banan var mer fri och skapad med valfrihet i åtanke - något Battlefield är duktigt på i multiplayer men inte lyckats förvalta i singleplayer sedan Preston Marlowe och hans kumpaner var aktuella.

Sommarens betatest väckte många frågetecken kring Hardlines multiplayer och förseningen till nästa år kändes ganska väntad. Huruvida Visceral lyckas leverera på kampanjfronten återstår att se men vårt första smakprov var i alla fall tillräckligt intressant för att inte avskriva det helt. Vilket det hade varit lätt att göra efter Battlefield 4.