Command & Conquer: Red Alert 2

Vad skulle hända om du kunde radera Hitler från världshistorien? Du trodde aldrig att det skulle leda till att sovjetiska V3-raketer bombarderade sönder Frihetsgudinnan i New York, eller hur?
Inte jag heller, men Red Alert 2 finns här för att visa oss hur.

Såhär, närmare bestämt

En röd oktober

I Red Alert 2 följer vi tidslinjen där de allierade segrat det föregående kriget mot Stalins Sovjetunion, tack vare sin överlägsna teknologi - den andra tidslinjen, den där Sovjet vinner - leder istället till händelserna i Command & Conquer-serien. Eftersom de allierade står som segrande i kriget, har de kunnat placera en vänligt sinnad marionett som ledare av Sovjetunionen, Premiärminister Romanov. Varför en ättling till den forna tsarfamiljen nu styr den kommunistiska Sovjetunionen låter spelet vara osagt, men hur som helst - några år passerar och sen Bam! Romanov har chockerande nog byggt upp en invasionsstyrka i smyg och planerat att kasta omkull världsordningen och ta över världsledarrollen från USA med våldsamma medel.

Jag vet! Hur kunde han? Hur vågar han? Jag är lika chockerad som du. Det går inte att lita på Kremlins ledare längre.

Den geopolitiska heta linjen

Hej chefen... öh.. jag behöver nog vabba idag

Samtidigt som vidsträckta sovjetiska stridsvagnskolumner rör sig in över Amerikas södra gräns ringer den välkammade amerikanske presidenten Dugan sin sovjetiske kollega med en stor Röd Telefon som står redo på hans skrivbord för kriser som dessa med texten "Moscow" och säger något i stil med "This is madness! Sluta upp med det här nu omedelbums, hörru!" bara för att få svaret "Madness? This is SPAR.... eller jag menar De Socialistiska Rådsrepublikernas Union!", från den revanschlystna Romanov. Med andra ord - de kommer inte riktigt överens längre!

USA försöker svara på attacken med sin egen kärnvapenstyrka men Romanovs medhjälpare Yuri (som ser ut som en ättling till Lenin), tar kontroll över hela arsenalen med hjälp av ett telefonsamtal och lite hjärntvättssignaler över telefonlinjen. Situationen för USA går väldigt fort från illa till katastrofal och det är mitt i denna invasion vi får ta kontroll över antingen Sovjetunionen eller de allierade för att åter igen slåss över världsherraväldet.

Tävlingsinriktade RTS-LAN från förr

Det är väldigt länge sedan jag senast spelade Red Alert 2. Jag spelade det som tonåring ofta, både i single player och i olika LAN-matcher med brorsan och vänner. Det var det, Starcraft, Diablo 2 eller Age of Empires 2 som skymtades på datorskärmarna i alla våra LAN-sessioner. Det jag verkligen gillade med Red Alert 2 var hur snabbt det gick att spela - det och de feta elgitarrerna som ackompanjerade de fina isometriska slagfälten. Det finns egentligen bara tre resurser att hålla koll på, pengar som du kan få från Ore som ligger på marken eller från "ekonomibyggnader" utspridda på kartan du kan ta över med en ingenjörer, ström som du bygger kraftverk för att försörja din bas med och din armé - det går väldigt fort att bygga upp sin bas och därmed tar det inte heller lång tid innan stridigheterna börjar på allvar. Matcherna förblir också varierade eftersom Sovjetunionen och de allierade är så pass annorlunda från varandra och de dessutom inrymmer flera olika nationer med sina egna unika enheter, även om de saknar andra skillnader i eko och militärbonusar som är prevalenta i spel som Age of Empires 2.

Jo alltså... han har magont och jag börjar också känna mig lite krasslig... host host - börjar inte min semester snart?

Nu när jag spelar spelet igen, är jag lite förvånad hur fort det går att spela igenom dess singleplayerkampanjer (och hur bra spelet fungerar på en nyare dator med Steam). Jag spelade igenom alla fyra kampanjerna, grundspelets såväl som dess expansions, på under en vecka. Jag tycker det säger något, men är inte säker på vad. Antingen var spelet så galet kul, att jag fortsatte spela tills det tog slut. Eller så är jag fortfarande så invand med spelet, även nu alla dessa år senare, att alla aspekter av det redan sitter på plats i muskelminnet vilket gör det enkelt och behagligt att spela. Oavsett är det en kul upplevelse. Red Alert 2 har helt enkelt det jag vill få ut av ett spel. Ett spel behöver inte erbjuda mig något nytt om det som redan är etablerat fungerar så pass väl.

KBT-behandling a la RTS
Det finns en särskild charm i de gamla RTS-spelens singleplayerkampanjer. Det som vanligtvis händer i dessa är att du blir placerad i en svår situation i ett scenarios början, med konstanta attacker från fiendetrupper som du bara med nöd och näppe lyckas motstå tills du byggt upp dina styrkor till en tillräckligt angripskraftig nivå. När du väl når den och kan börja gå till fullskalig motattack är en härligt tillfredställande känsla. Det hela bygger upp en stress som du till slut kan svepa undan genom det mest angenäma sättet möjliga - att slå hela din fiendes bas i spillror.

I Red Alert 2 får du likt i ettan inför varje scenario när det laddas in se en karta på hur kriget urartar sig med världen täckt av blått och rött för att symbolisera de två faktionerna, ett smart sätt att få väntetiden att bidra med något intressant, men tyvärr går min nutida dator lite för snabbt för att jag ska hinna se kartan i någon vidare detalj. Precis som i ettan varierar spelet sina kampanjer genom att låsa upp en ny enhetstyp för varje bana som passar in till situationen du befinner dig i, men i tvåan blir effekten desto mer påtaglig då miljöerna du krigför i också är så mycket mer varierade och detaljerade och därmed mer engagerande än sin föregångares. Det kan röra sig om slagfält på snöiga kullar, eller havsbataljer kring tropiska öar, men mycket av stridandet sker den här gången i välkända städer, med relativt tätbebyggda landskap och bekanta monument renderade i fin isometrisk 2D och allt kan också göras till grus. Westwood Studios grafikgäng har definitivt en förkärlek till att rendera kända byggnadsverk rasa samman.

Faktumet att spelet är från slutet av den första pixelerade eran (innan 3D nästan helt tog över i några år) innebär att pixlarna vi får se är på högsta nivå, till och med nu, 25 år senare. Landskapen ser riktigt bra och detaljerade ut och skulle kunna vara med i vilket krigs- eller managementspel som helst, men samtidigt finns också ett extra lager fantastiska effekter för att ge världen den där distinkta Red Alert-känslan. Saker som blixtar som kommer ut från Tesla Coils eller prismaljustorn som samlar solens strålar till en dödlig tjofräs (även mitt i natten) och de resulterande exploderande stridsvagnarna som studsar runt på kartan gör det hela intressant att titta på. Den isometriska vyn ger samtidigt en riktigt bra uppfattning om vad som händer på kartan, och är så mycket snyggare än den top down-vy vi hade i ettan och i Command & Conquer, men det är inte det enda som fått ett uppsving. De två lagen är ännu mer skilda i sina truppkompositioner, i vilka supervapen de kan använda och till och med hur deras "Ore Trucks" fungerar. Sovjeterna satsar i stort sett på tunga vapen och Tesla Coils i olika format medan de allierade främst fokuserar på luftvapen och högteknologi som låter dem manipulera ljus, tid och rum.

Kommunistiska domedagsfordon och kapitalistiska ljusspektakel
I LAN-matcherna för länge sedan föredrog jag alltid att spela som Sovjet framför de allierade. Jag tyckte Sovjet hade bättre Tanks.... och jag hade så fel.
Sovjeterna låter definitivt intressantare med sina domedagsstridsvagnar, välbepansrade tanks som förutom att kunna skjuta tunga salvor mot markmål också kan skjuta missiler mot luftenheter. De röda har dessutom andra påfallande enheter så som Dreadnoughts - sjudundrade slagskepp utrustade med V3-raketer - Kirovs - långsamma men också svårsänkta hissnande luftskepp som släpper obegränsat med bomber mot marken nedan - Terror Drones - mekaniska monstruösa spindlar som sliter itu människor och infekterar stridsvagnar och tar sönder de inifrån och Desolatorer - normalstora enheter som använder kärnavfall för att göra områden opasserbara eller smälter ner sina fiender till en grön gegga.

Men allt detta kan helt enkelt inte mäta sig med de allierades prismastridsvagnar som kan kan spränga sönder en hel bas i spillror med några få salvor. Stridsvagnarna spär nämligen exponentiellt på varandras krafter till en enorm attack med splash-effekt, som fortsätter sprida sig mellan enheter och byggnader i flera steg. De allierade har utöver det tillgång till en spionsatelit som avslöjar hela kartan utan någon fog of war - vilket är viktigt både för att roffa åt sig resurser och se hur fiendens trupper rör sig. Till sist är också de allierades Ore Trucks så mycket bättre än sina motsvarigheter då de kan teleportera sig tillbaka till sitt raffinaderi för att lämna sin last, vilket både sparar tid och kan rädda de undan fiendens räder. Sovjets Ore Trucks är utrustade med maskingevär men det erbjuder inte mycket försvar mot stridsvagnar.
Jag tror preferensen till de röda låg kvar från att jag tyckte handgranatkastarna var bättre än bazookakillarna i ettan och att Sovjets stora röda Mammoths Tanks var så galet kraftiga där, men jag har till slut insett att det inte går att leva på gamla meriter. Med det sagt har båda lagen en mängd intressanta enheter att leka med.

Det här kan funka, men det finns också bättre sätt.

Tredje världskrigets krigskonst
Även om du alltid kan försöka attackera fienden med en massiv styrka av dina bästa enheter, är det knappast det mest kostnadseffektiva eller framgångsrika sättet att spela, då alla enheter har sina egna svagheter och styrkor. De vanliga sovjetiska inkallade fotsoldaterna är inte särskilt imponerande i sig, men du kan välja att garnisonera dem i byggnader, oavsett om det rör sig om skyskrapor eller toalettbås (där enda skillnaden än hur mycket stryk byggnaden tål innan den behöver utrymmas och hur många trupper du kan ha i den). Där inne kan de skjuta på fiendetrupper utan att ta någon skada själv. Enheterna kan också samla på sig erfarenhet den här gången. Även en vanlig infanterist med full erfarenhet kan åsamka rejäl skada om den får chansen. Samtidigt kan även den mest hårdkokta fotsoldaten fort frätas sönder av en Tesla Coil eller helt enkelt bli överkörd av ett fiendestridsfordon. Befästa byggnader och försvarstorn är säkrast att slå ut med sovjetiska V3-raketer eller allierade bombflyg eller någon med längre räckvidd, men det går också att försöka överrumpla försvaret med stora mängder attackstyrkor.

Vissa sabotage är mer lyckade än andra. Jag gillar hur ingenjören reagerar på det hela med en gäspning

Både Sovjet och de allierade strömför sina baser med kraftverk. Om dessa slås ut slås också mycket av den tillhörande basens funktionalitet ut, inklusive elektroniskt drivna försvarstorn. Det är därmed en rimlig strategi att försöka slå ut så många kraftverk du kan med till exempel en atombomb (det är relativt små bomber vi talar om) innan du påbörjar ditt anfall. En annan subtilare metod för att göra samma sak är att smyga sig in med en allierad spion. Eller så kan du använda honom för att stjäla fiendens pengar från ett obevakat raffinaderi. Prism Tanks är nog de bästa enheterna i spelet, men de kan fort slås ut om de inte skyddas av andra trupper.
Alla enheter och vapen har alltså sina användningsområden och nyckeln ligger allt som oftast att hitta en bra synergi mellan dem för att bemöta fiendemotståndet på bästa sätt. Det gör ytterst sett också att spelet belönar snabba beslut och uppmuntrar till att pröva nya taktiker allteftersom för att fullgöra svåra uppdrag.

De sovjetiska kärnkraftverken har också sina för och nackdelar -de ger enorm strömtillförsel - men förstör sin egen bas om de väl skulle explodera.

Red Alert 2 är definitivt en roligare och mer munter upplevelse än sin än sin föregångare. Det är mindre ett rått "krigsspel" och mer en showdown mellan Amerika och Sovjet a la Rocky IV. Allt från dess osannolika handling och dess B-films-stuk till dess igenkännbara miljöer och arsenal av påhittiga vapen tar spelet från att vara ett semirealistiskt krigsspel till en krigssandlåda som den mest påhittige alternativa historiefantast skulle finna inspirerande.
Ett genomgående tema av serien är just dess fokus på resor i tiden och hur det påverkar nuet. Det är just den teknologin som orsakat hela Red Alerts tidslinje. Hitler har försvunnit ur tidslinjen på grund av att Albert Einstein har tagit honom ur den, vilket resulterat i krigen mellan Sovjet och de allierade. I det första spelet är det kanoniskt de allierade som vinner. Men hela konceptet med tidsresor och att det finns två spelbara kampanjer gör också att det nu finns flera parallella tidslinjer, men som någon sa, tiden är en platt cirkel, så vad betyder det för Red Alert? Det får ni veta i recensionen till expansionen Yuri´s Revenge - så håll utkik efter den när den kommer!

Ja redan första banan i Sovjets kampanj i RA1 är synnerligen obehaglig.

Finns mycket att säga om spelet!
Jag fick det att funka på Steam på en ny dator. Men det är inte i widescreen iofs

Åhå! Tack för tipset jag borde skriva in det i texten

Ja de allierade vinner ju enligt kanon i både ettan och tvåan
Kör!

Tack! Jag tycker tvåan är klart bättre, men även ettan är bra. Jag tycker om det isometriska och tonen mer i tvåan dock!

Tack! Det är lite av min grejj!

@Fredrik Eriksson
Nice! Då har du något att fylla i "R" på a-z resan!
Det blir tramsigare i expansionen.

@Johan Lorentzon

Tack för att du läste! Ja det är fasiken kanon.
Lite förvånad hur mycket jag fortfarande gillade det.

Aight. Ja de ser verkligen ganska annorlunda ut.
Jag gillar hur varierat det känns i 2an. Kul med välkända platser också

@Sebastian Lind

Åh hur går det med Kunio??
Ja, i ettan är det banne mig dystert och hemskt som attan. Den första banans fmv känns typ inspirerad av Guernica. Det finns en del b-drama där med men sovjets kampanj känns ju lite väl nära verkligheten ibland

Jag spelade 1an lite kort innan det här, men tyckte inte det var lika kul som jag gjorde för 30 år sen eller vad det är. Jag var jätteliten och det var nog det första rts jag prövade så var ashäftigt då. Så hoppade in i tvåan istället. Det finns iofs en remaster på ettan som kanske fixar saker jag störde mig på (typ att man bara kan träna en enhet i taget)
Skulle säga att 2an fungerar alldeles utmärkt som stand alone - du behöver inte ha koll på ettan då det inte är något som händer där som spelar någon roll i tvåan förutom att de allierade vann.
Om Sovjet vann leder det till händelserna i Command & Conquer-serien.

Det jag är glad att jag spelade ettan före tvåan var ju just att jag kände igen det som ett Red Alert-spel men att allt såg så mycket bättre ut, fungerade bättre och roligare. Det var många spel på den tiden där uppföljaren verkligen imponerade på den fronten och RA2 är ett praktexempel. Vissa enheter som V2-raketerna har fått en uppdatering i 2an och de allierade och sovjet verkar ha bytt roller i vissa enheter (sovjet hade mycket flygplan i ettan - i tvåan är det tvärtom) - är så jag minns det iaf.

Ja, väldigt mycket Sim City. Det skulle egentligen kunna vara ett annat sorts spel, men de gjorde det till RTS : ) Mycket fina byggnader är det.

Edit på din edit - ja det är också mycket mer kåtbockigt, särskilt i expansionen. I 3an fortsätter det till nya höjder.
Men det är ju inte direkt pantsu hunter heller

Eller hur? Det är så fett.
Och... angående katter... jag är allergisk så brukar hålla mig på avstånd. De brukar säga 야옹 då och vilja sätta sig på mig. Varför gör de så?

Varje gång jag ser det ordet blir jag sugen på giflar

Jag är något av ett gifelmonster ja.... det är så gott

Själv var Aoe2 och detta det jag spelade mest.
Aoe2 är nästan lite av en stadsbyggare ibland. Det kan gå fort men ofta tar det en stund att bygga upp sin bas. I RA2 går allt fortare.

Det enda rts:t jag spelat i närheyen lika mycket som de två ovan är Starcraft och senare Company of Heroes.

Iaf. Jag trodde den regeln gällde piloter som hoppar ur störtande plan. Gäller det även fallskärmsjägare som "attackerar"?

hade du gi:s i byggnader mot Kirovs? =:)
tänkte att de endast sköt mot marken