Super Mario Sunshine - solgass i ett lättglömt äventyr
"Underskattat" är en vanlig term när äldre spel som inte fick så mycket kärlek får en ny chans. Jag hade känslan att det nog var ordet som skulle beskriva Super Mario Sunshine. Så jag plockade fram min Gamecube, pluggade in den i min OSSC, satte den lilla skivan i konsolen och tryckte på start. Tyvärr blev upplevelsen en helt annan.
Mario och gänget landar på Isle Delfino, en tropisk dröm som dessvärre blivit angripen av något slags geggamoja. Mario utpekas som den skyldige, så trots att det visar sig att det är Shadow Mario som ligger bakom blir det upp till vår rörmokarhjälte att ställa allt till rätta. Till sin hjälp har han FLUDD – Flash Liquidizer Ultra Dousing Device. Eller låt oss kalla den för vad den är: en vattenspruta.
Inget här känns riktigt på den nivå vi kommit att förvänta oss av ett Mario-spel. Kontrollen är funktionell, men inte alls så responsiv som jag skulle önska. Den erbjuder ändå en del variation – Mario kan förstås vägghoppa men nu också glida på vattnet från sin spruta och göra ett spinhopp som sprider vattnet runt omkring. Det finns också en del power ups, som att använda vattensprutan som en sorts jetmotor. Det fungerar både på land och i vattnet och är riktigt roligt.
Färgglatt, men inte så roligt som det verkar.
Grafiken är förvånansvärt risig. Jag kan inte säga om det är min OSSC som är orsaken till detta, även om jag tror att det kan förhålla sig så. Samtidigt kan jag konstatera att Luigi’s Mansion, F-Zero GX och Billy Hatcher and the Giant Egg ser bättre ut på min TV, så vem vet.
Det är inte bara grafiken som känns lite "off" här. Världen i sig är inte särskilt inbjudande. Jag minns Sunshine som ett, tja, soligt spel. Ljust, färgglatt och somrigt. Perfekt att spela på semestern med sol i sinnet och glass i magen. Men när jag återbesöker det möts jag av en värld som inte alls känns särskilt kul att utforska. Nog är det en solig värld alltid, men i övrigt? Steril, skulle jag kalla den. Bitvis känns det påfallande mycket som att springa omkring i en hubbvärld. Jag vet inte vad som gick fel här.
Visserligen saknas det inte roliga idéer. Ta bara en sådan sak som en bana baserad på pachinko. Den hade kunnat vara riktigt underhållande, och jag föreställer mig att genierna bakom Astro Bot hade gjort den minnesvärd. Här är den i stället en oerhört frustrerande och oförlåtande upplevelse som jag kämpar mig igenom bara för att jag måste.
Fulländad kontroll?
Vattensprutan är förstås den stora gimmicken här, och jag stör mig ofta på att den är så framträdande. Men periodvis berövas Mario på sin FLUDD med följden att det blir än mer uppenbart hur bristfällig kontrollen är. Jag faller alltför ofta mellan plattformar och nedför sluttande ytor i bonusbanor som ser ut att ha väldigt enkel bandesign. Mario känns lättare i kroppen, vilket gör honom fladdrigare än i exempelvis Super Mario 64 och Super Mario Odyssey.
Jag gräver i tidningssamlingen och hittar Super PLAY:s recension av Super Mario Sunshine från september 2002 och hajar till när jag ser betyget 9 med motiveringen "ett av de bästa plattformsspelen någonsin”. Kontrollen, som får full pott, kallas "så gott som fulländad", och recensenten hävdar att Sunshine liksom alla riktiga klasspel försätter spelaren i "ett transartat tillstånd". Låt vara att åsikter är åsikter, men recensionen känns nästan som en form av bedrägeri. Å andra sidan vill jag minnas att spelbibeln Edge gav samma höga betyg. Väntade vi oss inte mer av ett nytt Mario då?
Kritik redan då
Långt ifrån alla var lika upp över öronen förälskade i Sunshine. Det fanns kritiker redan då, och det är lätt att instämma i klagomålen som rörde både den redan nämnda kontrollen och miljöerna. Miljöerna är anmärkningsvärt monotona för att vara ett Mario-spel. Nintendo placerade nämligen sin rörmokare på en tropisk ö. Den bristande miljövariationen blir kännbar redan efter några banor. Dessutom är det ett ganska kort spel - efter blott nio världar är det över, och jag har svårt att känna någon större tillfredsställelse efter alltsammans. Fiendedesignen är oerhört tråkig, och bossarna är med något undantag lika lättglömda.
Super Mario Sunshine känns mer som en experimentverkstad efter det hyllade Super Mario 64 än som en solid fortsättning på Marios karriär. Ett potthål i den asfalterade vägbanan, om man så vill. Sunshine är alltså tvärtemot förhoppningarna inte alls det missförstådda geniet, inte den där bortglömda eller underskattade pärlan. Det är ett spel som sin titel till trots förtjänar att lämnas i skuggan.
Lanseringsdatum: 4 oktober 2002
Testat på: Gamecube
Övriga format: Switch (i samlingen Super Mario 3D All-Stars)
Super Mario tog solsemester i och med Sunshine – dessvärre gjorde Nintendo det också?!
Av det jag minns av Sunshine (körde bara igenom det vid launch) så fanns det "specialbanor" eller nåt som var typ hinderbanor i stil med de äldre Mario-spelen i 2D. Det var de bästa delarna av Sunshine, enligt mig.
Retrotink gör spelen snyggare än en OSSC. Kör du med rgb kabel? För det gör också skillnad.
Scartkabel i min OSSC. Men andra Gamecube-spel ser ju rätt bra ut med samma kabel.
Håller nog med om att Mario Sunshine var lite av en besvikelse. I alla fall av det jag minns från när när jag var yngre. Kompisen hade alla Nintendokonsoler så vi brukade turas om att lira diverse Mario, Zelda, osv. Men vi körde knappt Sunshine. Körde det lite grann ibland som variation men som du säger, det kändes aldrig riktigt bra jämfört med Mario 64 (och senare Galaxy), som vi alltid gick tillbaka till. 64 var liksom Marioperfektion, och sen kom Sunshine :/
Super Mario tog solsemester i och med Sunshine – dessvärre gjorde Nintendo det också?!
Av det jag minns av Sunshine (körde bara igenom det vid launch) så fanns det "specialbanor" eller nåt som var typ hinderbanor i stil med de äldre Mario-spelen i 2D. Det var de bästa delarna av Sunshine, enligt mig.
Och det svåraste då Mario hade en tendens att halka runt på ytor som ens inte var av is. 😅
Jag gjorde en mini-recension av detta för några år sedan, spelade igenom det via den begränsade 3D-All-Star utgåvan. Jag var dock imponerad av grafiken, bland det bästa med spelet enligt mig. Upplösningen var iofs uppiffad till 1080 och det kan räcka långt med ett Nintendo spel från 2002.
Älskade Sunshine och hur de lyckats göra plattformsbanor av en till synes "riktig" location som Delfino. Du är på en strand som känns som en plats dit folk åker på semester, du är på ett hotell med reception och hotellrum, du är på ett tivoli - och att stoppa in plattformselement i dessa utan att varken platsen eller platformselementen känns för konstgjorda är ett konststycke i sig.
Jag gillade också FLUDD och sättet han utnyttjades plattformandet, gjorde man ett snedsteg kunde man rädda det med FLUDD I en sorts "double jump" ala Yoshi.
Ett av mina favoritmariospel, kanske det bästa till och med.
Jag kanske färgas av att jag fick en Gamecube med Super Mario Sunshine en julafton av min ensamstående mamma på lärarvikarielön men i mitt minne är Super Mario Sunshine det Mario-spelet jag ställer högst i ranking. Möjligen att SM64 slår det.
Fan vad fint av din mamma!
Jag minns när jag köpte den lila lilla kuben tillsammans med sunshine och resident evil. Resident evil tog veckor eller till och med månader innan jag ens vågade spela färdigt spelet och sunshine var jag så frustrerad på.
Jag har ändå fina minnen från det men det var rörigt, ständigt bråk med kameran och bökigt med att behöva fylla på vatten hela tiden. Sen var det ganska svårt minns jag men det ser jag ändå som positivt att det fanns en utmaning.
Spelet var ju mysigt på sitt sätt, men väldigt fattigt i jämförelse med 3D Marios största äventyr Super Mario 64 och Super Mario Odyssey, som båda stoltserade med fantastisk miljövariation. Minns inte mycket av Sunshine, medan varenda liten vrå i Super Mario 64 etsat sig fast i minnet...vilket väl egentligen säger allt.
Älskade Sunshine och hur de lyckats göra plattformsbanor av en till synes "riktig" location som Delfino. Du är på en strand som känns som en plats dit folk åker på semester, du är på ett hotell med reception och hotellrum, du är på ett tivoli - och att stoppa in plattformselement i dessa utan att varken platsen eller platformselementen känns för konstgjorda är ett konststycke i sig.
Jag gillade också FLUDD och sättet han utnyttjades plattformandet, gjorde man ett snedsteg kunde man rädda det med FLUDD I en sorts "double jump" ala Yoshi.
Ett av mina favoritmariospel, kanske det bästa till och med.
Bra poäng!
Jag tyckte också att det var schysst att kunna se de andra banorna skymta förbi i bakgrunden.
Bra poäng!
Jag tyckte också att det var schysst att kunna se de andra banorna skymta förbi i bakgrunden.
Ja, man blev nyfiken eller fick en aha-upplevelse även I ung ålder "Där har jag ju varit!"
Ja, man blev nyfiken eller fick en aha-upplevelse även I ung ålder "Där har jag ju varit!"
Precis!
Har haft svårt för Sunshine sedan dag ett. Har svårt för estetiken i många fall, men jag älskar hur bonusnivåerna (som jag för övrigt tycker är det bästa med hela spelet) känns som proto-Super Mario Galaxy i det visuella uttrycket. I övrigt tycker jag det känns som att spelet badar i underliga designbeslut. De blåa mynten är bedrövligt tråkiga att jaga då man inte har någon som helst koll på var man bör leta och hur många man saknar. Kontrollen känns... inte alls lika tight som i Super Mario 64. FLUDD är i teorin spännande men i praktiken rätt irriterande. Har aldrig orkat spela klart Sunshine, slutar alltid en bit in och känner exakt noll intresse i att fortsätta.
Hade gett samma betyg.
Stödjer Sunshine 60 Hz i PAL-version? Minns inte...
Jag och brorsan satt vaken på sommar nätterna och körde väldigt mycket. Är ett av minna favorit Mario spel, men när Mario 64 kom så avskydde jag det men tack vare allstar samlingen så har 64 växt på en och är bättre nu i mitt tycke. Men Sunshine håller jag nog närmast i 3d versionerna tillsammans med Odyssey
Nintendo Switch: SW-2771-7512-1037
Steam: Worebit
Xbox: Worebit
Ps4: Vorebit
Stödjer Sunshine 60 Hz i PAL-version? Minns inte...
Japp.
Jag kanske färgas av att jag fick en Gamecube med Super Mario Sunshine en julafton av min ensamstående mamma på lärarvikarielön men i mitt minne är Super Mario Sunshine det Mario-spelet jag ställer högst i ranking. Möjligen att SM64 slår det.
Fan vad fint av din mamma!
Ja när jag läser sånt här så får jag hopp om mänskligheten. Inte för att mina föräldrar inte ställde upp(och ställer upp i vått å torrt trots att de numera är pensionärer), men de hade iaf varann och varandras ekonomier när vi barn fick c64, första 386:an osv. När en ensanstående förälder gör sånt här trots pissig lön så visar det bara hur mycket de verkligen älskar sina barn ❤️
Star citizen - swedish umbrella. Ett ideellt svenskt nätverk mellan organisationer och enskilda spelare.
https://robertsspaceindustries.com/orgs/SWEUMB
Discord:
https://discord.gg/apN3dqYGM7
Tack för recension, jag har varit på god väg att försöka införskaffa 3D All Stars till Switchen men jag gillade faktiskt inte Mario 64 särskilt mycket och om då också detta är lite meh så får det vara.
Snart 50, still a gamer ...
https://www.youtube.com/@seventy5plays
Gilla, prenumerera och dela - om du vill
Det bästa 3D-Mario är i hemlighet Super Mario 3D Land, varför snackar ingen om det?!
För att det är hemligt?
Ne men jag tycker inte det och 3d world känns som ”3d Mario” utan de spelas ju som ett super mario bros fast i 3d. Kul spel men en annan typ av spel.
Tack för recension, jag har varit på god väg att försöka införskaffa 3D All Stars till Switchen men jag gillade faktiskt inte Mario 64 särskilt mycket och om då också detta är lite meh så får det vara.
Nintendo borde ha inkluderat båda Galaxy-spelen i samlingen, då hade den varit mer köpvärd.
För att det är hemligt?
Ne men jag tycker inte det och 3d world känns som ”3d Mario” utan de spelas ju som ett super mario bros fast i 3d. Kul spel men en annan typ av spel.
3D Land och 3D World är två olika spel, eller vad menar du? 😅
3D Land och 3D World är två olika spel, eller vad menar du? 😅
Ja men de är ju samma typ av Mario. Jag har inga problem med att klumpa ihop de spelen i alla fall.