Shovel Knight: King of Cards
Ett kungligt äventyr tar sin början!
Nu när Yacht Club Games nya spel Mina the Hollower är i faggorna har jag påmint mig själv att spela klart det tredje "nya" gratis tillägget till min licens av Shovel Knight. Sedan ursprungskampanjen släpptes 2014 har jag fått tre nya kampanjer att spela igenom, där var och en av dem låtit mig spela som en av riddarna ur "The Order of no Quarter" som i originalet i stället agerade som bossar, lite som att det skulle finnas en alternativ kampanjer till Mega Man där man får spela som Cut Man eller Elec Man. I de två tidigare expansionerna fick vi spela som den otyglade Plague Knight och den deppiga Spectre Knight, men i expansionen King of Cards som den här recensionen handlar om är det äntligen dags för den självbelåtne King Knight att göra sin entré.
Medan Shovel Knight kämpade för att rädda sin vän och Spectre Knight för att frigöra sig från sina skuldkänslor, är King Knight bara ute efter ära och glans!! Efter att ha fått hjälp av sin mamma att sy ihop sin riddardräkt ger han sig iväg för att bemäktiga sig det lokala kungariket och få alla att erkänna och vältra sig i hans prakt och storhet. Turligt nog pågår det just i stunden en turnering i kortspelet "Joustus" och King Knight behöver bara slå alla spelets mästare för att tillskansa sig tronen. På så sätt är King of Cards förutom ett plattformsspel också ett spel där du lägger betydlig tid på att spela kort, där värden på korten mäts mer i deras versatilitet än i enstaka siffror.
En typisk match
Joustus är ett kortspel som vem som helst kan lära sig på några minuter. Alla korten i leken kan trycka undan andra kort åt olika håll och målet är att ha dina egna kort placerade över tre ädelstenar placerade på bordet, med den extra komplikationen att du endast kan göra det genom att pusha dina kort dit, istället för att enkelt placera dem. Det kan ta några försök innan du lyckas slå din motståndare, men det finns också några hjälpsamma "fusk" du kan använda för att öka dina chanser om du så vill, och det finns egentligen ingen anledning att inte ta genvägar då dina motståndare, särskilt mästarna, fuskar friskt för behålla sina titlar. Joustus är roligare än jag trodde, men den stora behållningen ligger ändå i det traditionella plattformandet, som i och med King of Cards är mer som en dans (på fiender) än någonsin tidigare.
King Knight har så klart ett annat rörelsemönster än de andra knektarna och är nog den som är lättast att hantera utav de alla, särskilt om man jämför med det tillkonstlade plattformandet med Plague Knight. King Knight kan kasta sig framåt, vilket skadar fiender och samtidigt får honom att studsta upp och göra en piruett i luften och åsamka skada på vad han än landar på och därefter fortsätta med nästa piruett. Det är ett attackmönster som verkligen passar hans självupptagna beteende och gör att plattformandet rullar på som en självförhärligande vals. Under spelet plockar King Knight dessutom på sig ytterligare magiska förmågor som gör spelet ännu lättare, men även så finns det gott om utmaningar kvar för den som vill hitta och göra allt.
Det finns tre världskartor med ett dussintals nivåer i vardera
Kampanjformatet har också ändrats från tidigare knektars äventyr. I stället för att bestå av långa banor för varje enskild knekt du ska besegra är världen nu indelad i tre "världar" likt i Super Mario Bros. 3, med fler och kortare nivåer där varje mestadels endast har en check point i stället för originalets tre eller fyra. Banorna består av remixar på tidigare välkända miljöer, med några nya utmaningar, så som att vi nu faktiskt får plattforma i fisken Troupe Kings träsk.
Titta på den där himlen : )
Själva miljöerna har finputsats och ser vackrare ut än någonsin - det är verkligen imponerande vad en duktig pixel artist kan göra med en sådan begränsad färgpalett, även om NES som det försöker ge intryck av aldrig riktigt kunde se så här fint ut. Musiken är också remixad, där min favorit helt klart är när man ger sig in i Pridemoor Keep (Bossbanan för King Knight i originalet) och märker av hur musiken gått från moll till dur. Det här överdrivet muntra tonen är kul, men kan bli lite tröttsam i längden och jag kan sakna det rockiga Mega Man-ljudet från originalet. Vissa nivåer har bossfajter, men inte alla. I stället finns det ofta hemliga utvägar som leder låser upp mer av världskartan med fler nivåer och skatter att utforska och lägga vantarna på. Det är ganska kul - och definitivt lättare att spela en originalets ibland lite väl långa nivåer.
Ditt entourage växer i och med att du besegrar fler motståndare - en av dina följeslagare är din mamma.
Tidigt i spelet lägger du beslag på ett luftskepp med vilket du tar dig runt i världarna. I takt med dina framsteg kommer skeppet fyllas med allt fler av dina besegrade motståndare som slår dig följe som ditt alldeles egna hov i ditt luftslott. Inne i luftskeppet kan du prata med de alla och få uppdrag, köpslå och så klart, utmana dem på en runda Joustus.
Allt som allt är King of Cards ett kungligt avslut på Shovel Knight-spelen (om jag bortser Shovel Knight Dig). Det är betydligt längre än de övriga kampanjerna, och tog mig så mycket som 18 timmar att spela igenom, att jämföra med originalets 10 timmar och Spectre of Shadows 6. Yacht Club Games verkar ha försökt klämma in så mycket det bara går innan de gav sig iväg till nästa projekt.
Man kan alltid drömma
Yacht Club Games är sedan Shovel Knight släpptes lite själva som kungarna i att göra retro-inspirerade indie-spel. King of Cards känns både självsäkert och galant, så som en spelkung bör vara. Trots sin framgång verkar de inte tappat det som en gång gjorde de så stora. Därför ser jag oerhört mycket fram emot deras nästa skapelse, som kommer ut på Halloween i år.
Måtte det slå lika väl ut!