Beneath a Steel Sky (Amiga)

• Plattformar: Amiga (testversion), Amiga CD32, iOS, MS-DOS, Windows

• Release: 1994

Revolution Software fick sig en inte alls dum start med äventyret Lure of the Temptress, ett spel som inte helt anspråkslöst gick upp mot giganter som Sierra och LucasArts.

Uppskattande spelmedia och spelare banade snabbt väg för en fortsättning för Virtual Theatre-motorn som drev äventyret och två år senare, med en del justeringar gjorda i motorn, och en rejält höjd ambitionsnivå var det dags för Beneath a Steel Sky att lanseras till en värld som såg till att befästa det i det allmänna medvetandet som en klassiker av rang.

Det var en av grundarna till Revolution Software, Charles Cecil, som kom upp med idén att låta serietidning och interaktiv digital underhållning smälta samman med hjälp av Dave Gibbons, känd för Watchmen, och då inte endast i form av det medföljande seriehäftet som ger en bakgrund till allt det som spelarna skulle komma att uppleva i rollen av Robert Foster.

Gibbons kom även att handrita en majoritet av de illustrationer som utgör de miljöer Foster vistas i likväl som designa de karaktärer Beneath a Steel Sky kretsar kring, och det går inte nog att prisa teamets gemensamma insatser kring allt vad det visuella heter.

Beneath a Steel Sky är ett oerhört snyggt spel för sin tid, och vemhelst bekant med senare Machinarium bör känna sig mer än hemma med den estetiska inramningen.

För att återgå till huvudpersonen Robert Foster, då.

Foster, influgen till cyberpunkiga Union City av en skara säkerhetspoliser delaktiga i att mörda en grupp aboriginer huserandes i en del av vildmarken känd som The Gap, inleder allt med att fly efter att den helikopter hans kidnappare transporterade honom i kraschar rakt ned i staden.

För Fosters del var det familj som mördades, då dessa aboriginer uppfostrat honom efter att han som barn agerade ensam överlevare efter en tidigare luftfordonskrasch ute i vildmarken. Säkerhetspoliserna som utförde dådet gjorde dessutom så på order av Union Citys allsmäktiga dator LINC, Logical Inter-Neural Connection, vilket skapar en grund för Foster att bygga vidare på.

Tekniskt kunnig, som han kommit att bli, bär han med sig ett egenhändigt ihopsnickrat kretskort på vilket en självmedveten ai huserar som fått namnet Joey. Kretskortet kan stoppas in i diverse hårdvara och via dito se Joey komma till liv.

Relationen mellan Joey och Foster är oerhört central i Beneath a Steel Sky, mycket för det ständiga gnabbandet de två emellan. Stundtals känns de som ett gammalt kärlekspar som känner varandra så utan och innan att där inte längre finns några gränser för vad som kan och bör sägas.

Det är helt omöjligt att inte dra paralleller till LucasArts kändheter som The Secret of Monkey Island och Indiana Jones and the Fate of Atlantis när Beneath a Steel Sky spelas, mycket mer så än vadhelst Sierra och faktiskt till den grad att man hade kunnat missta upplevelsen för att vara skapad av berörd utvecklare.

Både tacksamt och problematiskt skulle man kunna se det som, speciellt när inslag x samt y ses på ur ett jämförande perspektiv mer så än något som står på sina egna två ben oberoende av dess eventuella inspirationskällor.

Tacksamt för att det känns så bekant, problematiskt för att det inte riktigt lever upp till LucasArts starkaste av designmässiga stunder. Något som kanske främst märks när pussel kommer på tal.

Inte för att Beneath a Steel Sky är ett speciellt svårt spel, men det är väldigt lätt att under dess relativt korta resa köra fast fullständigt och hamna i ett läge där absolut ingenting man gör tycks ge utdelning.

Anledningen?

Att spelet inte riktigt förmår att i alla lägen knuffa spelaren i en logisk riktning. Så till den grad att detta med att pröva att interagera med allt, använda allt man har till hands på allt som man kan pröva använda det med, prata med alla karaktärer om och om igen, blir mer centralt än att försöka gå logisk, applicera sin välutvecklade slutledningsförmåga, för att uppnå någon form av önskat resultat.

Lyckligtvis är själva ytan Foster kan röra sig på kraftigt begränsad i ett inledande skede och blir aldrig speciellt omfattande (dock aningen förvirrande när Foster kommer över förmågan att rent fysiskt koppla upp sig mot LINC och där vandra runt i en virtuell värld med tillgång till ett mystiskt gränssnitt för interaktion) innan en punkt av ingen återvändo passeras. Därefter blir valmöjligheterna rejält reducerade och resan klart mer linjär och lätthanterlig.

För att återkomma till det här med Sierra så är det främst detta med att Foster faktiskt kan dö som känns klart mer i linje med Sierra än LucasArts. Inte för att man inte kan dö i flertalet av LucasArts äventyr, men för att dödsfallen där oftast inte känns lika billiga som de i Sierra-sammanhang.

Där finns stunder som kommer fullständigt ur det blå där man som spelare knappt hinner reagera innan Foster dör, där spelet överhuvudtaget inte signalerar att man är på väg att göra något riktigt dumt. Må så vara att dessa tillfällen är oerhört sällsynta, men de känns väldigt malplacerade när de väl dyker upp.

Faktum är att absolut ingenting överhuvudtaget hade gått förlorat ur ett spelarperspektiv om möjligheten att dö ej existerade; Det enda det kan leda till så som det ser ut i nuläget är att man i sämsta fall spelat långt och länge utan att spara och som följd tvingas spela om allt detta för att man inte hunnit reagera på något visst och/eller klickat på något man inte borde ha klickat på.

Rent tekniskt sett är Beneath a Steel Sky imponerande, men det kommer onekligen till priset av att man inte bör tänka tanken på att spela Amiga-versionen på något annat än en hårddiskutrustad setup.

Må vara att grafiken är sanslöst snyggt nedskalad från MS-DOS-versionens 256 färger, det känns verkligen som det är ett AGA-spel man spelar (med alla färger AGA-grafikchippet erbjuder), men mängden grafik har lett till att spelet ligger på hela 15 disketter vilket är något av ett redkord i sammanhanget.

Spelar man CD32-versionen behöver man inte fundera på dylikt, och då får man dessutom hela upplevelsen presenterad med röstskådespeleri, men för mer samtidsorienterade spelare är det väl kanske främst valfri gratisversion via Steam, GOG eller SCUMMVM som torde vara aktuell (då även med seriehäftet som ett digitalt intro).

Amiga-versionen saknar dessutom ett och annat musikspår, av utrymmesmässiga skäl, vilket är synd men knappast något som renderar upplevelsen ovärdig eller allmänt menlös.

Ja, det hade varit trevligt att vissa tysta partier varit tonsatta men, nej, det är inte något jag ens reflekterat över annat än att jag vid något tillfälle konstaterat att MS-DOS-versionen bjuder på mer musik.

Lite extra kul är det dock, och faktiskt, att Beneath a Steel Sky i rollen av ett förhållandevis sent spel till Amiga (1994, för att vara lite mer precis) släpptes i en version översatt till svenska. Det hörde verkligen inte till vanligheterna, och som synes på bilderna är det den versionen jag spelat.

Meeen.

Oavsett spelad version är Beneath a Steel Sky trots vissa designmässiga brister en genreklassiker man bör kolla in närmare om man vill se hur ett äventyr av peka och klicka-snitt kunde te sig i trakten av genrens absoluta peak.

Fosters resa för att förstå varför alla dessa människor mördades, varför datorn LINC agerar som den gör och vem han egentligen är med hänsyn till hur hans bakgrund för honom själv är okänd bortom det faktum att han som barn räddades av den nu mördade lokalbefolkningen i The Gap är en resa värd att ta del av.

En resa som inte hade varit hälften så kul utan Joey.

Den känslan infinner sig för mig när det känns riktningslöst, när jag kör fast. Men det gäller inte endast BaSS utan i princip samtliga äventyrsspel av liknande sort. Tycker att en stor skillnad mellan de riktigt bra äventyrsspelen och de som inte når riktigt hela vägen är huruvida de lyckas trigga problemlösaren i mig eller om man bara känner att man lallar runt utan att ha en aning om vad som förväntas av en som spelare (som i fullständigt urusla Curse of Enchantia, det är ett skolboksexempel på hur man inte skall designa ett äventyrsspel).

Hade inte en aning, men kul att veta! Borde ha reagerat när hans namn fladdrade förbi i spelets credits, men måste ha missat det.

Hade missat (eventuellt glömt bort) att det existerade, men det måste jag ta tag i att uppleva.

Kul att de uppskattas! För egen del är det kul att äntligen ha hittat ett sammanhang där texterna och spelen de avhandlar frambringar faktisk dialog igen!

Stämningen i Rise of the Dragon är verkligen tät, men jisses så svårt det är. Får ta och plocka fram det igen, se om min nu lite äldre hjärna förmår lösa fler problem än senast...för jag tog mig verkligen ingenstans, och vill även minnas att det drogs med "du kan göra bort dig utan att veta om det"-problematik. Är inget fan av dylikt.

Den ivriga, glada, låten som spelas när man tar sig in i den virtuella världen sätter sig rätt omgående på hjärnan.

Har en recension av det som jag kan lägga upp här inom kort. Jag är ett stort fan av stämningen och det visuella som Future Wars för sig med, men som faktiskt spel har jag inte jättemycket gott att säga om det... 😅

Läs- och checksumfel när man lirade Amiga-spel var ingen höjdare. Extremt sällan jag upplevt det med original, men när "superlagliga" kopior var i rörelse i vänkretsarna dök de upp lite titt som tätt. Typ gärna när man spenderat en halv livstid till att pussla sig fram mot slutet i The Fate of Atlantis eller dylikt. Ack, karma.

Följde DMZ rätt slaviskt fram till dess (första) nedläggning. Sista tiden med tidningen var rätt utmanande som Amiga-användare… ville verkligen inte släppa taget om datorn och den mjukvarumässiga miljö den erbjöd.

Tja... Arabian Nights, Benefactor, Cannon Fodder, Chuck Rock 2: Son of Chuck, Disposable Hero, Fears, Fire and Ice, Fury of the Furries, Hero Quest 2: Legacy of Sorasil, James Pond 2: Codename Robocod, Lemmings, The Lost Vikings, PGA European Tour, Pinball Illusions, Project X: Revised Edition, Super Stardust, Superfrog, Syndicate, Theme Park och Worms är ju bra spel hela högen... problemet med CD32 var väl utöver just avsaknaden av fastmem att en majoritet av spelen inte var mycket mer än Amiga 500-versionerna (i vissa fall AGA-versionerna) av spel dumpade på en CD-skiva... ibland med lite musikspår och en och annan animerad mellansekvens... och att där inte fanns något som helst stöd från öst (många Mega Drive och SNES-spel hade ju faktiskt fungerat utmärkt på Amiga och CD32). Konsolen var för lite för sent, men för den skull inte helt utan bra spel eller möjligheter att erbjuda det om tredjepartare bara brytt sig.