Shellshock: Nam '67 - Välkommen till djungeln.

Innan recensionen hunnit komma för långt så bör det nämnas att just år 1967 är viktigt. Då gick Vietnamkriget fortfarande jänkarnas väg, det fanns en tro på en snabb seger och man förstod inte att man skulle bli meddragen i ett brutalt och långvarigt gerillakrig. 1967 var även året då man i efterhand kunde säga att det vändningen till Nordvietnams fördel började, det var även då kriget i Vietnam började ifrågasättas allt mer på hemmaplan. Vändningen som skedde år 1967 är nämligen en ständig underton i Shellshock: Nam’67 och något spelaren bör känna till. Med det ur vägen, låt oss återgå till recensionen.

• Plattformar:Playstation 2, Xbox, PC (testversion).

• Release:2004-09-03

• Utvecklare: Guerrilla Games.

• Utgivare: Eidos Interactive.

Idag kan vi följa världens olika krig i realtid, var och varannan nyhetskanal har liveuppdateringar om hur det går för de olika sidorna. Men Vietnamkriget var världens första livesända krig, det var även kriget som skulle förändra militärens hållning till journalister och journalistik, kriget som skulle visa vilken påverkan media kan ha på en konflikt. Vietnamkriget är också en konflikt som alltid har intresserat mig med den ofta ocensurerade rapporteringen om en konflikt där det inte längre fanns några “goda mot onda”, som det ofta hade målats upp i tidigare konflikter. Det var konflikten som visade med all icke önskvärd tydlighet hur många olika nyanser av grått det kan finnas i väpnade konflikter. Därför dras jag ofta till böcker, film, och spel som handlar just om den här konflikten, och därför tog jag mig besväret att leta reda på det Shellshock: Nam ‘67. Det är dags att ännu en gång återvända till Vietnam. Välkommen till helvetet.

I Shellshock: Nam ‘67 (Shellshock framöver) tar man rollen som en av tre valbara namnlösa soldater som landar i Saigon i början av 1967. Direkt efter landningen posteras man någonstans i Vietnams centrala högland i Thuy Hoa Basecamp där man får lär känna sina nya kamrater Short Timer, Tompkins, Psycho, och Monty samtidigt som man under spelets gång blir en allt mer kompetent krigare. Från basen skickas man ut på olika uppdrag för att slåss mot Nordvietnam eller FNL, bland annat i form av räder mot fiendeposteringar eller simplare uppdrag där man ska hålla kontakten med lokala vänligt sinnade bybor. Alla de olika uppdragstyperna som finns ger ett någorlunda rättvis tvärsnitt om hur kriget utkämpades och hur uppdragen kunde variera en hel del. Alltså är grundtanken, “in-game”, att man inte bara ska skjuta ner allt i sin väg utan närmare eftertanke. Det finns ofta ett ordentligt mål, även om uppdragen oftast mynnar ut i en hel del skjutande ändå trots att man till en början bara skulle träffa en byäldste. Mellan varje uppdrag återvänder man alltid till basen för att snacka skit med sina vapenbröder, köpa saker av den sliskige killen som har koll på svarta marknaden, digga musiken i högtalarna, eller flirta med sjuksköterskorna. Eller besöka Mama-san och den lokala bordellen. Om man vill.

Ytterst professionella sjuksköterskor.

Shellshock är en skjutare i tredjepersonsperspektiv och min tankarna förs av någon anledning till “cover shooter” genren, men utan någon direkt inbyggd "cover"-funktion på det sättet den genren är känd för. Det är dock inget negativt då alla diverse djungler, byar, och städer man besöker alltid har gott om ställen ta betäckning samtidigt som man besvarar elden när det väl hettar till. Under spelets första uppdrag förklara befälhavaren för oss nykomlingar att om man skjuter i kortare kontrollerade salvor så får man bättre kontroll samt att ingen är så värst pricksäker när man står upp och skjuter, alltså måste man vara en smula taktisk under eldstriderna. Det var något jag mest trodde sades som utfyllnad och trodde inte det skulle fungera i praktiken (varför jag trodde det vet jag inte), men det är råd som är livsviktiga att följa. Både en själv och fienden behöver följa samma regler om att ta sig tid, sikta, och skjuta disciplinerat för att vara säker på att träffa något. I basen, som man alltid återvänder till, finns det även en skjutbana där man kan pröva alla de olika vapnen som spelet erbjuder och se hur stor påverkan sättet man skjuter på har på ens pricksäkerhet. Jag kom på mig själv att jag stod i basen och pröva de olika vapnen som fanns för att vänja mig vid alla olika “spray patterns” och hur olika positioner påverkar dem, som om jag skulle spela Counter Strike på hög nivå. Utöver det tvingar Shellshock en att tänka försiktigt då spelet är fullt med fällor som man helst ska desarmera på något säkert sätt om man inte vill dö. Förutom att det påverkar ens spelstil så stärker fällorna inlevelsen och ger spelet ett större djup. Dessa fällor används också för att medvetet lura spelaren då ammunition, fler granater, eller valuta till svartamarknadsslusken kan ligga och locka bakom en väl dold fälla, ungefär på samma sätt som FNL gillrade fällor i det riktiga kriget.

Bär man på "galten" är man tuff, det står så i reglerna.

Men det verkar som om Shellshock har lite av en identitetskris, ibland känns spelet ganska arkadigt och ibland väldigt realistisk. Det blir en underlig blandning av arkadrealism, förmodligen därför mina tankar droga till "cover shooter" genren. Tanken är aldrig att man ska känna sig som en John Rambo som mejar ner allt i sin väg, men ändå är det en väldigt spelbar spelstil som allt för ofta uppmuntras då ens allierade AI titt som tätt bara står kvar på samma plats och struntar i att följa med under resten av uppdraget. Ibland skickas man även iväg på uppdrag själv och då blir arkadigheten ännu mer påtaglig. Att man dessutom kan gibba fienden hjälper ju inte med att förstärka realismen. Samtidigt har Shellshock ett välutvecklat system för skjutande och skydd som måste användas och där fienden följer samma regler som en själv. Att tänka taktiskt är lite av ett måste. Dessutom är alla de 25 olika vapnena fullt dugliga i strid och har en unik känsla och roll på slagfältet. Förutom spelets M3A1 Grease Gun då, ett horribelt alternativ som lustigt nog är vapnet man startar spelet med. Ovanpå det har Shellshock ett stort historiskt djup och ett öga för detaljer, till exempel tydliga referenser till hur gun truck soldaterna mer eller mindre designade egna abominationer till vapen, en inte alltför välkänd detalj. Stilistiskt krockar det med den bitvis arkadiga känslan och hur realistiska detaljer och design glöms bort ibland utan tydlig anledning. Jag har inget emot arkadiga spel eller realistiska spel, men denna identitetskris är tyvärr distraherande.

Med det sagt så märks det ändå att teamet bakom Shellshock har varit noggrann med sin efterforskning. Inte bara var striderna äger rum, vilken typ av uppdrag man utför, eller hur man ens tar sig till uppdragen. Det syns i de små detaljerna och vinklingarna som de som är intresserade av historia kommer att uppskatta extra mycket. Sättet Shellshock visar misstron som skapas när man kommer på att någon i ens närhet är en FNL soldat och läcker hemligheter till fienden, och hur brutal hämnden kan bli. Den finurligt skapade “vi mot dem” känslan som gör att man vill skydda sin krigsförbrytare till kompis för att fienden också ju gör hemskheter så det är rätt åt dem. Detta görs verkligen på ett bra och välnyanserat sätt. Spelet tar även upp den mycket komplexa konflikten mellan Montagnardfolken och övriga Vietnam och det hat som finns på de båda sidorna, en konflikt som pågått sen minst 400-talet e.kr. och som pågår än idag och som ofta glöms bort i historier om Vietnamkriget. Även förhållandevis små saker visar att man satt sig in i ämnet, som basens uppbyggnad och hur en liten lokal bordell dykt upp bredvid den eller hur Vietnamesernas tunnlar är utformade och typen av fällor som används av dem. Den trevligaste detaljen, i min mening, är den “Good Morning Vietnam” inspirerade radiostationen som spelas över högtalarna inne på basen som blandar nyheter med skön licensierad tidstypisk musik, enda negativa med det är att det nog är på grund av musiken som spelet inte är tillgängligt köpa längre. Men överallt finns det saker som de som läst på lite för mycket kommer uppskatta.

Så här gör de med ens kamrater.

Så här gör en av ens kamrater med dem.

Även om det i det stora hela var en smidigt upplevelse rent tekniskt var det ändå en del underligheter som jag stötte på. I ett uppdrag placeras man bakom fiendelinjer för att hitta viktig information och man uppmanas att smyga sig fram. Som tur är är smygandet frivilligt då det inte fungerar i praktiken. Om man försöker smyga, som vanliga dödliga skulle uppfatta det, så hör fienden ändå. För att trigga smygandet måste man dra kniven eller pistolen och sen sikta samtidigt som man går. Endast då anser spelet att man smyger. Problemet då blir att synfältet blir så snävt att ens periferiseende helt försvinner och man blir ändå upptäckt av andra fiender som man inte hade en chans att se. Dessutom går man så långsamt när man smyger att fienden enkelt kan promenera bort. Det slutade med att jag sköt alla ändå, det var enklast så. Något annat konstigt var att musen rörde sig olika snabbt om man drog den horisontellt eller vertikalt och som jag inte hittade någon lösning på. Visserligen vande sig hjärnan vid det ganska snabbt, men ändå underligt. Sen har vi hederligt euro jank, så som lite smått underliga animationer, halsar som ibland blir långa som en Brachiosaurus, man springer som Sonic the Hedgehog när man springer i sidled, och lite annat sådant som inte förstör upplevelsen men som är konstigt på ett roande sätt.

Skjutbanan som man kan råka spendera en del tid på.

Allt som allt är jag väldigt nöjd med Shellshock och äventyret i Vietnam som det bjöd på. De diverse små tekniska problemen och de andra sakerna jag störde mig på tog aldrig inlevelsen ifrån på ett störande sätt mig. I en del fall märks spelets ålder, mest på grafiken och en del tidstypiska designelement, men när man väl sätter sig ner för att spela så slutar man att tänka på det, man bara njuter. På så vis har Shellshock åldrats med värdighet. Att spelet dessutom har ett öga för historia och vet hur man berättar en fiktiv berättelse som ändå är väl förankrad i verkligheten och dess mörker höjer upplevelsen ännu mer. Det enda riktigt negativa är just den konstiga blandning av arkadrealism som gör att man alltid upplever det som om Shellshock inte vet vad det vill vara, trots att det är ett bra spel. Att Shellshock dessutom är otillgängligt online och svårt att hitta i största allmänhet är också ett bekymmer, men det handlar snarare om bevarandet av vår spelhistoria, eller bristen av bevarande, det är inget Shellshock bör lastas för. Men är man intresserad av Vietnamkriget och gillar den här typen av spel från den här era så är det nog värt att ta sig besväret att leta rätt på det på ett eller annat vis. Om inte annat är det värt att spana in spelets sista cutscene som verkligen hamrar hem dess titel i fall spelaren, mot förmodan, inte redan förstått det.

Här tar både Vietnam och recensionen slut.

Tackar, kul att du tog dig tid att läsa
Ja verkligen, är tråkigt att så många spel blivit så svåra att få tag på lagligt. Med alla digitala butiker borde sådant inte vara ett problemet, kan man tycka i alla fall. Men har man skivläsare till sin dator, eller en PS2 eller original Xbox, så finns det begagnat till en rimlig peng. Svenska Gameshop har det för ca. 250kr men går att hitta billigare på ex. Ebay.

Verkligen, arkadigheten känns så malplacerad. Fattar verkligen inte vad man tänkte. Var man rädd för att folk inte ville ha fler taktiska eller realistiska spel? Eller så kanske man inte förstod hur man skulle göra för att få till realism light.

Vietcong ligger faktiskt i pipeline, hört mycket gott om det så ser fram emot det! Sen efter det blir det vietnamesiskutvecklade 7754. Förövrigt väldigt fint av utvecklarna av 7754 att göra spelet tillgängligt gratis lite här och var på internet innan de la ner studion, de själva äger rättigheterna så det så är okej. Flera år efter att de hade lagt ner studion så fanns fortfarande deras webbsida uppe där man kunde ladda ner spelet helt utan kostnad. Fint sätt att ta farväl på

Tackar! Fanns det multiplayer?! Såg inte ens det alternativet i menyerna… dock inte omöjligt att jag missade det helt och hållet för jag hade bara siktat in mig på singleplayer.

Jag visste att det var något fel med den meningen! Kände att något inte stämde men kunde inte sätta fingret på det. Satt med texten i typ 3 veckor och försökte få klart den, så tillslut ville jag mest få ut den. Det där sista petandet och fixandet kan ta en evig tid ibland, de där förhatliga sista 5 - 10 procenten. Tillslut blir man blind för sina egna fel. Men ska fixa det när jag kommer hem ikväll, tack!

Ska nog leta reda på det! Håller på med en lista med alla Vietnam spel jag vill lira, så bli inte förvånad om det dyker upp såsmåning om Tog mig även tid att fixa den där knasiga mening, tog bara tre dagar att få arslet ur vagn

Tackar, kul att du tog dig tid att läsa!
Ja, Shellshock lyckades verkligen påverka känslomässigt. Gillade verkligen att det inte höll igen alls. Det var riktigt bra hur de tydligt visade att Psycho var ett, eh, psycho och hur han njuter när han mördar krigsfångar men att spelet samtidigt fick mig att känna att "han är en av oss" när man såg vad Nordvietnameserna gjorde. Man borde ju ogilla honom, men det gör man inte, även om man kanske inte direkt gillar honom. Känner själv att för få spel idag vågar vara lika moraliskt gråa.

Just nostalgikänslan är faktiskt en av orsakerna till att jag rotar i spel från Xbox - Xbox 360 tiden. Den andra orsaken är att det även har gett mig tillbaka spelglädjen av någon anledning, inte helt säker på varför än. Kan rekommendera att dyka ner i äldre spel lite då och då

Tack, det värmer! Och tack för att du tog dig tid att läsa!
Tror dem av oss som skriver medlemsrecensioner har ett kreativt behov av att skriva texter. Känns på något vis bra inombords när man har skrivit klart en text som är redo att "publiceras."
Om du tänkte köra det på PC så får du gå in i .ini filen och ändra så upplösningen passar moderna skärmar. Enda som påverkas negativt av det är menyerna

Ja, precis, finns en uppföljare. Shellshock 2: Blood Trails, har inte kört det själv men har läst att det tyvärr ska vara ganska dåligt. Blev något konstigt försök att göra Shellshock till ett skräck FPS med zombies här och var. Den gången var det Activision som var publisher, så de tänkte nog den där hemska tanken som har sänkt många potentiellt bra spel och uppföljare: "hur ska vi fånga Call of Duty publiken?" Dock kommer jag nog köra det ganska snart ändå, ska vara ganska kort trots allt