You Have to Win the Game (Windows)

• Plattformar: Commodore 64, Linux, Mac OS, Windows (testversion)

• Release: 2012

Jag och kortfattat är inte alltid en sak ämnad för giftermål i himlen.

Men låt mig försöka.

1983 var året då Matthew Smiths Manic Miner släpptes till ZX Spectrum. En skärmbaserad plattformare influerad av föregående års gruvutforskande Miner 2049er med en viss Bounty Bob i huvudrollen.

Namngiven skärm efter namngiven skärm med utmaningar väntade Miner Willy som Smith efter ett första äventyr placerade i centrum av uppföljaren Jet Set Willy. Med den största skillnaden att det slopade de kronologiskt presenterade skärmarna till förmån för ett mer öppet äventyr där spelaren själv utforska sig fram till diverse.

Snabbspola fram till 1992 och Ocean Software. The Addams Family hade precis lugnat ned sig på biograferna och vad kunde då möjligen passa bättre än ett licensbaserat plattformsspel för att förlänga flödet av intäkter?

Att The Addams Family (Amiga, Atari, Mega Drive och SNES) var retroflirtande redan innan det blivit en grej gick nog många över huvudet, trots att det i mångt och mycket var ett Jet Set Willy med namngivna skärmar, en öppen och utforskande attityd och fiender med rörelsemönster som om de vore plockade från tidigt 80-tal.

Fantastiskt var (och är) det oavsett.

2012, då?

Ja, då var det dags igen fast denna gång i form av en modern mentalitet presenterad på ett vis som om det vore 1984 igen.

Namngiven skärm efter namngiven skärm med allsköns olika hinder och möjligheter. Lågupplöst, renderat som om det spelades på en gammal crt-skärm med ett grafikkort av snitt CGA installerat.

Modernt, då, på så vis att tillgången på liv är oändlig (om man inte går katt eller YOLO) och checkpoints frekventa. Att en procenträknare visar hur många skärmar av det totala antalet man besökt och hur många pengasäckar man plockat på sig.

Samt att man slängt in lite simpla bossar och Metroidvania-attityd av bara farten (dubbelhopp gör naturligtvis valfritt spel av liknande slag per automatik lite bättre än det hade varit utan).

You Have to Win the Game är en kort historia som utan checkpoints och oändligt med liv (sådär som man väntat sig på 80-talet) hade varit ett smärre helvete att ta sig genom, men nu är det mest en behaglig liten tripp med ett par rätt utmanande utmaningar längs vägen.

Tycker man att CGA-färgerna är lite för få till antalet, eller att det är störande att spela som om det vore på en crt, finns ett mer EGA-liknande alternativ att tillgå och möjligheten att spela i fullskärm (4:3, naturligtvis).

Och vill man mötas av det "riktiga" slutet måste man både spela igenom allt två rundor likväl som luska ut lösningen till ett litet pussel.

Jag skulle kunna gå in på detaljer här, men jag ser ingen mening med att göra det. Vetskapen om vad det rör sig om rent konceptuellt och lite skärmdumpar är mer än nog för att göra klart om det lockar eller ej.

Det lilla där finns är finslipat. Utmärkt. Underhållande. Essentiellt, rentav, om man gillar denna typ av modern retro. Spelet är faktiskt så retro att det även släppts till Commodore 64.

Så vi hade rent tekniskt sett kunnat spela detta spel för typ 40 år sedan om speldesign som koncept bara hade nått så långt vid den tidpunkten, lite sådär som syskonspelet i själ och hjärta: VVVVVV.

Om så hade varit fallet hade man onekligen idag sett på You Have to Win the Game som en sinnessjukt inflytelserik milstolpe och megaklassiker.

Åh, 3637 tecken senare.

Kortfattad, var det.

Ja.