Ett spel däremot är mycket mer svårbestämt. "Skitbana" säger jag som inte kan sikta, "Perfekt balanserad" säger du som är skarpskytt. "Vilken vacker berättelse" säger du som tycker om att lyssna på alla inspelningar du belönas med i spelet, "Va?" undrar jag som inte ids lyssna på en enda. Och så vidare.

Och att spela Resident Evil-originalet utan att bli rädd är ett antiklimax. Det blir att spela utan en spelupplevelse, som en semla utan vare sig grädde eller mandelmassa.

Kanske mår Manny Calavera bäst av att inte spelas igen.

Så därför sitter jag här nu och skriver den här krönikan istället för att starta Grim Fandango, rädd att det ska vara en Den vassa eggen och huvudpersonen Manny Calaveras en Larry Durell.

" Det blir att spela utan en spelupplevelse, som en semla utan vare sig grädde eller mandelmassa."

Å andra sidan är det faktiskt ett gott betyg åt spelandet i mitt liv. Det är inte bara något jag gör, en hobby, ett nöje. Det är något som varit med och i högsta grad format livet och känslorna. Spelandet har gett mig några av mitt livs största upplevelser. Och en del av spelen har tydligen satt så djupa spår att jag är rädd att möta dem igen. Vilket får mig att tycka synd om många av mina jämnåriga kamrater; de som aldrig spelade. Så sorgligt att inte ha de upplevelserna med sig, de möjligheterna. Titeln Grim Fandango får halva spelvärlden att darra, men för alla dessa som inte tyckte spel var något på 90-talet betyder namnet inget. Det är som om det aldrig ens hänt.

Samtidigt är jag avundsjuk på alla som aldrig spelat vare sig Grim Fandango eller Resident Evil, lyllos er, ni som kan spela dem som vilka spel som helst och nöja er med att de är okej. Och vad fint det ändå är att gamla spel börjat dyka upp i allt stridare takt i lite tillfixad form, så att inte minst yngre spelare får chansen att uppleva dem, uppleva spelhistoria.

För historia börjar vi samla på oss, tidsmarkörerna duggar tätt numera. Playstation fyllde 20 år i fjol, nästa år är det 30 år sedan Nintendo släpptes i Sverige. #Naughty Dog fyllde 30 år förra året och om två år är det 25-årsjubiluem för #Dice.

Åldern märks ju även genom nostalgi- och retrovågen; det går ju bara att känna nostalgi för sådan som hände för länge sedan. Både Retrospelsmässan och Retro Gathering växer så det knakar, den senare genomförs som sagt i helgen i Västerås. Gamla spel har dessutom blivit värdefulla, ibland sjukt värdefulla.

Men tyvärr gör sig också många gamla spel bäst som just samlarobjekt, väl förseglade och uppställda i hyllan på tryggt avstånd från tv- och datorskärmar. Det är åtminstone där jag vill ha mitt Grim Fandango, egentligen. Där skulle jag kunna titta på det och känna värmen i magen över alla minnen, utan att riskera att förstöra dem genom att faktiskt starta den nyutgivna versionen. Precis som Den vassa eggen, om jag bara låtit bli att läsa.

Så gör som alla andra mogna 50-åringar skulle göra, väntar med att dra igång spelet ett tag till. Jag nöjer mig med att titta på startikonen istället. Och när jag gör det upptäcker jag en annan sak; ikonen med sin klassiska dödskalle får mig att le. Jupp, jag sitter här och ler åt en skrivbordsgenväg.

Kan ett spelminne få ett högre betyg än så?