Steven Tylers stora mun tittar på mig från scenen. Den är enorm i verkligheten men rent av gigantisk i det här spelet. De Steven Tyler-typiska tygstyckena hänger från mikrofonstativet och jag skymtar Joe Perry och Tom Hamilton när kameran panorerar. Jag ska få följa "The Bad Boys from Boston" genom deras karriär i Guitar Hero: Aerosmith. Bland brudar, droger och rock'n'roll.
Det börjar, som så många musikers karriärer, på ett gymnasium. Året var 1970 när Aerosmith klev upp på scenen på Mendon Nipmuc Regional High School. Lite drygt 30 år senare blir de invalda i Rock and Roll Hall of Fame. Båda dessa händelser, tillsammans med ett par fler i mellan, utgör spelbara segment i spelet. Men skandalerna uteblir. Drogerna och de interna stridigheterna ville man inte ha med, i stället är spelet en slags interaktiv historielektion för den som är nyfiken på bandets berättelse.
Välkända förband
Aerosmiths favoriter inleder konserterna
Men inte så bråttom. Varje showplats inleds med ett förband, eller åtminstone två låtar utvalda av Aerosmith. Vi ser gästspel från artister som The Clash, Run DMC och Lenny Kravitz, för att nämna några. När dessa är avklarade ropar publiken efter favoritbandet och först då får du ikläda dig rollen som Joe Perry uppe på scenen. Ytterligare två Aerosmith-låtar följer och konserten avslutas därefter med ett extranummer, precis som vi är vana vid.
Låtvalet framstår inledningsvis som rikt och blandat. Tack vare den riktiga Joe Perrys spelstil är svårighetsgraden något lägre än Guitar Hero III, en välkommen förändring från det tidigare spelet där notblocken ibland kändes mer utspillda än utplacerade. Men efter en stunds spelande dyker frågetecken upp kring vilka låtar som faktiskt är med och framför allt vilka som inte är det. Jag är lättad över att se min personliga Aerosmith-favorit "Dream On" dyka upp mot slutet av spelet, men var är den sköna rockballaden "Janie's got a gun"? Var är Aerosmiths kända låtar som "I don't wanna miss a thing" och "Crazy"? Som tur är upptäcker jag "Rag Doll", men undrar fortfarande vilken tanke som låg bakom urvalet. Det rör sig i alla fall inte om en spelmotsvarighet till ett "Best of Aerosmith"-album.
Hur mycket älskar du dina darlings?
Tillräckligt för att slippa öppna plånboken?
Ett spel som detta står och faller på spelarens kärlek till bandet i fråga. Ett gediget Aerosmith-fan avnjuter förstås tillfredsställelse av enbart låtarna, men även av de korta berättelseklipp mellan konserterna där bandmedlemmarna berättar sin version av vad som hände då det begav sig. Men klippen är korta och varje person säger på sin höjd en mening var. Det känns regisserat och inte så genomärligt.
Totalt finns 41 låtar varav Aerosmith står för 29. Men någon möjlighet att ladda ner fler låtar finns inte, vilket ytterligare cementerar det här spelets framtoning som expansionspaket. Varför man tagit bort cooperative i karriärläget är ett mysterium. Prissättningen på 499 kronor (Xbox 360) känns dessutom inte så expansionspaketlik.
När jag så småningom kör fast i karriärläget i ett "guitar battle" mot Joe Perry blir jag påmind om vad jag avskydde med Guitar Hero III. Bossfajterna mot en datorstyrd motståndare känns som en tragisk nödslakt av vad som från början knappt ens då var ett musikstycke. Guitar Hero: Aerosmith är ett spel för den som dyrkar Perrys riff, Hamiltons bastoner, Whitfords rytmer, Kramers dunkadunk och allt som kommer ur Tylers stora mun. Är du ett av bandets fans har du redan köpt det här spelet. Är du det inte gör du nog bäst i att spara pengarna till Guitar Hero: World Tour i höst.
