#Carrier Command: Gaea Mission börjar inte bra. Då menar jag inte att allt går åt helsike i berättelsen – även om det förvisso gör det också. Nej, jag menar att det börjar som en lösryckt, onödig och direkt tråkig budgetvariant av #Halo. Jag får springa omkring och skjuta robotar i årets stelaste och mest förvirrande shooter. Bara att hitta utgången från bergstoppen i början tar typ en kvart.

Så händer det. Precis innan jag tappat allt tålamod tar plågan slut. Jag hittar ett hangarfartyg, stjäl detsamma och spelet börjar på riktigt. Jag förstår fortfarande inte varför #Bohemia känner att de måste straffa spelarna inledningsvis, men låt oss glömma detta och prata om själva spelet istället.

Mixen av action och strategi är 25 år gammal, men känns fortfarande fräsch.

Gaea Mission är, precis som originalet #Carrier Command från slutet av 80-talet, en kombination av en övergripande strategisk kampanj där du flyttar runt ett hangarfartyg, uppgraderar dina fordon och fördelar resurser och så en mer actionfylld, taktisk del där du flyger VTOL-plan och kör pansarbilar för att inta olika öar. Dessa låter dig göra saker som att bygga nya fordon, stärka hangarskeppets skydd och försörja det med utrustning och bränsle. En mix av action och taktik, som sagt. Du måste lära dig hantera båda bitarna.

Det nya, förutom den 2010-anpassade ytan, är en story som tycks handla om brittiska legosoldater, stelopererade från käken och uppåt, där fps-uppdragen återkommer för att föra berättelsen framåt. Varför ska du bry dig om den smörjan? Den goda nyheten: det behöver du inte. Om du föredrar att slippa framstapplade repliker från döda ansikten, kan du spela i ett strategiläge där du har tillgång till i princip allt redan från början, kan inta vilka öar du vill och spöa fienden på valfritt sätt.

Slutmålet är att förinta fiendens hangarfartyg men det är inte direkt någon öppen strid att tala om, utan snarare en lång kampanj där du intar ett par öar och fienden slår tillbaka genom att inta några av dina landmassor. Så böljar det fram och tillbaka tills ni gör upp i en slutstrid.

"Okej! En ö till, sedan tar vi lunchpaus.

För att ta över en ö måste du börja med att förstöra dess försvarsanläggningar, kanske slå ut en brandvägg eller energisköld och skjuta ner flygplan som patrullerar ovanför dig. När du gjort detta kan du skicka in en Walrus, en pansarbil som kan docka med hangarfartyget, för att hacka öns kontrollbyggnad. Därefter är hela ön din med alla dess resurser och fabriker.

Den här biten är spelets kött och potatis. Mekaniken fattar man efter en eller två öar, men själva utförandet kan vara knepigare. Ibland måste du skicka in dina valrossar, utrustade med rätt vapen och prylar, för att hacka några brandväggar innan du kan hacka själva kontrollcentret. Längs vägen stöter ni på fiendefordon och kanontorn, samt infanteri. Knepet är att använda markfordonen för att skjuta sönder luftvärnsvapen, så att du därefter kan flyga in med en Manta för att understödja dina framryckande Walrus-bilar.

Typiskt Bohemia

Koordination och planering är allt. Jag ställdes inför en bas på ett berg, med havet på ena sidan och en skog på den andra, och ett par flygplan som patrullerade ovanför den. Jag valde att skicka in en Walrus med luftvärnskanon nära berget som skulle skjuta ner fiendens mantor, och därefter koordinera en samtidig attack från varje ingång med laservapen och granatkastare. Det var i alla fall planen. I praktiken tvingades jag göra varje del för sig, för hand, eftersom den AI som styr flygplan och pansarbilar är så, ja, typiskt Bohemia.

Den som spelat Operation Flashpoint eller ARMA hajar vad jag menar. Be en soldat köra bil, så får du uppleva en komisk serie krockar med väggar, bilar, stolpar och träd. Har du tur så hamnar den där du tänkt dig, men det tar alltid minst fem gånger så lång tid som det faktiskt borde.

En mäktig syn. Det är också ditt hem.

Det är det stora problemet även här. Den bästa av planer kan falla samman eftersom dina valrossar inte kan hålla sig vid liv på egen hand i mer än 30 sekunder. Och be dem inte köra igenom en bas. Vad som borde vara en rak linje mellan två portar, förvandlas till plågsam stunds krockande med allt möjligt. Har du tur så tar sig bilen igenom basen innan den krockar så många gånger att den helt enkelt sprängs. Av ren pinsamhet, antar jag.

Men trots allt, detta är ett gedighet strategispel, som känns nytänkande (även om idén är 25 år gammal!), ser vackert ut och är förbannat kul. Tyvärr drar usel pathfinding ned intrycket rejält. Men om du står ut med att sköta allt själv kan det här vara precis vad du väntat på sedan 1988.

Fotnot: Recensionen bygger på 360-versionen. Spelet är också släppt till pc.