Listan på lovande spel som mer eller mindre slarvas bort kan göras lång och en av de senaste titlarna att läggas till den listan är Eden Studios Alone in the Dark. Många såg det som skräckseriens bejublade comeback och det var nog få som inte blev imponerande av de skärmdumpar och filmsnuttar som släpptes. När spelets så dök upp i somras visade det sig tyvärr att det inte var mycket mer än ännu ett bevis på att spelmekanik alltid trumfar över ett snyggt yttre. Kameran var hemsk, styrningen om möjligt ännu sämre och inte blev det bättre av att du ofta slängdes in i situationer utan några som helst anvisningar eller bakgrund vilket gjorde det hela till en frustrerande upplevelse.
Eden Studios fick dock något som få spelutvecklare är förunnat - tack vare att Playstation 3-versionen senarelagts fick de en andra chans. Nu har de givetvis inte hunnit rätta till alla problem från pc- och Xbox 360-varianterna, men faktum är att det skiljer sig tillräckligt mycket - och det enbart till det bättre - för att motivera beslutet att sätta dit undertiteln Inferno. På många sätt är det nämligen som ett helt nytt spel, åtminstone sett till spelmekaniken.
Förbättringar överallt
- Eden har lärt sig av sina misstag
För det första har den enerverande kameran ersatts med en mer traditionell dito som du har total kontroll över. Inventory-systemet är betydligt mer lättnavigerat och styrningen har genomgått en rejäl dos finputsning,vilket gör att du faktiskt kan uppskatta många av spelets actionsekvenser. Det har också slängts in en extra bossekvens i akt sex. Denna är knappast ett måste, men den bidrar till att göra Inferno till en trevligare upplevelse än originalet.
Betyder detta att allt är bra? Nej knappast. Spelet är fortfarande opolerat på i stort sett alla fronter. Vilketär synd och skam - Alone in the Dark: Inferno har nämligen egenskaper som är värda all uppskattning de kan få. Precis som originalet blandar det historieberättande, action och pussel på ett riktigt bra sätt, vilket med den förbättrade spelmekaniken gör det till ett både stämningsfullt och underhållande spel - i sina bästa stunder det vill säga.
Det har blivit färre
- men en hel del fula ord tvingar det fortfarande fram
Utrymmet mellan dessa höjdpunkter fylls dock ofta med en otillfredsställande blandning av frustration och tristess som drar ner helhetsintrycket rejält. Kvar finns exempelvis rotbrännarsekvensen - hör knappast till spelhistoriens intressantaste stunder - och även om både bilfärder och strider är mer förlåtande kommer de tveklöst orsaka en hel del svordomar i tv-soffan.
Totalt sett är Alone in the Dark: Inferno inte i närheten av att få någon pokal, men bitvis ligger det faktiskt där och sniffar. Jämfört med originalet är det en klar förbättring och den trea spelet får här förtjänar det fullt ut. Eden Studios har verkligen visat att de har en väldigt viktig och beundransvärd egenskap - de lär sig av sina misstag. Så förhoppningsvis är det här inte det sista vi ser från dem och Alone in the Dark.
» Xbox 360-recensionen
