Hur många världskrig har du upplevt? Antagligen noll. Hur många världskrig har du spelat? Antagligen fler än du minns. Men av alla dessa, hur många spelkrig har på riktigt fått dig att känna, tänka och bry dig? Antagligen inga alls. Det är skillnad på coola shooters och stora upplevelser.

Flykten från det franska fånglägret är inget för nervsvaga.

Valiant Hearts är inte som de andra. Exakt hundra år efter första världskrigets utbrott tar sig en tapper skara på #Ubisoft Montpellier an det omöjliga: att skilda det stora kriget som ingen annan och dessutom göra det som en färggrann och putslustig serietidning. I bakgrunden på tågstationen i Paris ser jag hur fransoserna frossar i brieost och sköljer ner den med rött vin. I det tyska lägret bälgar man istället i sig öl och käkar korv. Allt ackompanjerat av skojfriska pratbubblor.

Det låter snarare som en varm och ofrivilligt komisk tolkning av kriget. Men sida vid sida med den interaktiva serietidningen finns ett mörker som får allt större plats i takt med att speltimmarna och krigsåren passerar. I skyttegravarna tuggar soldaterna tobak för att stävja doften från ruttna kroppar. Ahmed, en ung man från Tunisien, skriver till sina föräldrar att hans händer är så kalla att det känns som att de brinner.

Ett krig med människor

Och i navet finns berättelsen om en handfull människoöden vi får följa under tre tröstlösa – men ibland hoppfulla – år. Karl är tysken som numera bor i Frankrike men som kallas tillbaka till moderlandet när krigsförklaringarna väller in. Kvar lämnar han sin nyfödde son och sin hustru. Hans svärfar, franska bonden Emile, gör honom sällskap på västfronten fast på de allierades sida. Där flätas deras historier samman med jänken Freddie och belgiska Ana, den ömsinta sköterskan som vill rädda alla men som istället tvingas acceptera en vardag där tragedier staplas på varandra.

Ana är Valiant Hearts alldeles egna Florence Nightingale.

Slagen vid västfronten skördade miljontals offer men varken de allierade eller tyskarna gjorde särskilt stora framsteg. Istället grävde de ner sig i kalla, blöta och leriga skyttegravar. Här utspelas en stor del av Valiant Hearts, bland fårorna och tunnlarna. Som spel betraktat är det en enkel plattformshistoria med väl lättsmälta pussel. Oftast handlar det om att dra i spakar, leverera föremål och ta hjälp av den charmiga hunden Walt. Det är simpelt men räddas av den gripande inramningen.

För upplevelsen ligger bortom spelet, i föremålen du hittar – dogtags och brev från soldater – och i slagen du är en del av; Verdun, Somme, Marne och flera andra. Kreatörerna lyckas måla kriget med breda penseldrag och samtidigt aldrig vika från sin personliga historia de med omsorg tecknar ner. Det gör att känslan blir en annan i städerna som bombaderas av zeppelinare och i de kalla fånglägren. De som lider och dör är inte kall statistik utan människor med familjer som saknar dem. Och därför lyckas Ubisoft nå hela vägen med sitt enkla men ständigt viktiga budskap:

Glöm aldrig.