En blodbestänkt catwalk
Att försöka hänga med i handlingen visar sig snabbt vara något av en omöjlighet. Den är så onödigt invecklad, omständlig och fånig att man dras mellan trötta suckar och spontant jubel. Eftersom Bayonetta drabbats av minnesförlust är det kanske i nån mån befogat. Himlens utsända - änglar i alla dess former och ranker - är i alla fall på jakt efter henne, vilket är skäl nog att banka skiten ur dem.
Bosstriderna avslutas alltid på samma sätt: Bayonetta kallar fram en demon som slukar ängeln ifråga, ofta med total avsaknad av bordsskick.
De fantastiska striderna ser ut som en sinnesjuk korsning mellan Evil Dead och Project Runway. Bayonetta sätter med sin flärd och elegans såväl Dante som Ryu Hayabusa i skamvrån. Änglar giljotineras, köttas ner till obeskrivliga klumpar och äts upp av väldeliga svarta demoner som hon manar fram ur helveteshålor med sitt magiska hår. Extremt på alla sätt och vis, med andra ord, men framför allt extremt underhållande.
Bayonetta fokuserar mer än något annat actionspel på dynamiken mellan slag och undanmanövrar. Glider man undan med en hjulning precis när fienden slår till initierar man nämligen slow motion under några få sekunder, en egenskap som är livsviktig mot såväl de trögaste fienderna som de ilsnabba dödsänglarna. För du slåss aldrig mot en fiende åt gången, de gangbangar dig så fort de får chansen.
Bossbrutalitet
Därför är det ganska skönt när de skyskrapehöga bossarna gör entré och bjuder upp till dans. De erbjuder nämligen en annan sorts utmaning. Här premieras taktik över reflexer. Striderna är ofta uppdelade i olika sektioner. Som fajten mot den fyrfotade valängeln i havet. Till en början är det bara att akta sig för diverse attacker och hacka loss på benen. När bossen surnat till skapar den en virvel i vattnet, placerar sig längst ner likt en spindel i sitt nät, varpå man måste surfa längs virveln hela vägen ner och mosa honom. Det är en helt sinnessjuk bosstrid som man måste uppleva själv för att till fullo kunna förstå den eufori som drabbar en.
Mellan varje bana får man spela ett litet minispel där man ska skjuta ner så många flygande änglar som möjligt. Gör man bra ifrån sig kan man inkassera stora pengar.
Variation är a och o. I vilket spel som helst. Bayonettas största fiende inför sin release är den egna marknadsföringskampanjen. Det första vi fick se av spelet var trots allt en trailer där hjältinnan visade upp sina pistolbestyckade fötter. Och lät sig nöjas med det. I praktiken är det där bara en modest gimmick - visserligen väl integrerad i stridssystemet - men inte särskilt representativ för spelet.
Hade man istället hintat om den närmast Katamari Damacy-inspirerade slutstriden, de många utflippningarna och de toktäta, vansinnigt vackra striderna hade det här hypats värre än #Modern Warfare 2.
Eller nä, det är givetvis inte sant. Men i en perfekt värld hade det varit det.
[video=4259]
