Gammal är äldst (och bäst)
Om det beror på att Square Enix kände sig skyldiga att leverera ett rollspel någonstans eller om det bara handlar om en eftergift till fansen så är ändå den andra hälften av Final Fantasy XIII allt jag önskat mig. Miljöerna är med sina enorma, öppna vidder precis så storslagna som ett Final Fantasy-spel ska vara, men ändå på något sätt intima och mysiga. Här finns inte bara stäppmarker utan även regnstänkta grottor och mossbeklädda bergsmassiv. Himlen är så snygg att jag inbillar mig att jag tittar ut genom fönstret.
Sällskapet vinner inga stilpoäng på sin klädsel. Snow tycks tro att han är Vanilla Ice.
Det är även på Gran Pulse som det grymma stridssystemet tillåts blomma ut till fullo. De första tio timmarna blir man inte klok på det eftersom det är så automatiserat att man rodnar. Men även om det finns möjligheter att själv välja exakt vilka attacker eller magier man vill använda så är det i rollen som regissör det blir riktigt intressant. Man har nämligen aldrig tillgång till alla sorters attacker, försvar och magier på en och samma gång. Istället måste man växla roller för att komma åt dem. En helare kan givetvis plåstra om och återuppliva sina kamrater, en synergist däremot har som roll att kasta skyddande trollformler och en sentinel kan agera försvarsmur och dra åt sig fiendens uppmärksamhet. En kombination av dessa spelstilar (man har nästan alltid tre karaktärer med sig i striderna) bildar alltså ett grymt försvar.
Anfall är bästa försvar
Men för att vinna måste man ju faktiskt slåss också. Och här finns ytterligare ett djup. Det är nämligen värdelöst att bara använda sig av fysiska eller magiska attacker. För om man mixar knytnävar och isstrålar snyggt kan man ganska snabbt få motståndarna att vackla. Och får man det gör man under en kort period vansinnigt mycket skada. Sedan är vissa monster särskilt svaga för vissa magier, vilket också är angeläget att lägga på minnet. Trollformeln libra (som avslöjar allt värt att veta om motståndaren) är således ditt viktigaste vapen.
Eftersom det inte finns några butiker att gå till sker allt shoppande online. Det funkar bra.
Den enda karaktär man själv styr är ledaren. Till en början blir man vansinnig på att inte få ta del av precis allt i striderna men gradvis lär man sig att ta det där steget tillbaka och anta rollen som marionettmanipulatör. Det här är utan omsvep det smartaste stridssystemet i hela Final Fantasy-serien.
Final Fantasy for dummies
Rent tekniskt är det alltså svårt, för att inte säga omöjligt, att klaga på Final Fantasy XIII. De extremt detaljerade miljöerna sätter verkligheten i dålig dager, musiken (speciellt det peppande stycket under striderna) är precis så bombastisk eller finkänslig som manuset kräver. Karaktärerna är intressanta - förutom Vanille som lyckas förstöra stora delar av spelet med sin blotta närvaro, maken till flängig, spånig, flämtande brud har aldrig skådats - och röstskådespelet är faktiskt med beröm godkänt.
Med det i åtanke är det synd att hela första halvan av spelet är en enda härva av felbeslut. Här finns massor av potential men särskilt gripande eller medryckande blir det aldrig. Den tålmodige som orkar traggla sig igenom de linjära korridorer och de dräpande dumma mellansekvenser som väntar likt lönnmördare längs vägen blir dock rikligt belönad i slutändan.
[video=4328]
