När Donkey Kong Country Returns återvänder ännu en gång (först Wii, sedan 3DS, nu Switch) inser jag att, ja, bananerna är schyssta. Retro Studios original är ett kul, utmanande och svängigt plattformsspektakel. Faktum är att spelet gör sig allra bäst på Switch. Wii-originalet drogs med viftkontroller och på 3DS kändes helheten lite intryckt i det mindre formatet.

Samtidigt, med facit i hand, är Returns inte alls lika kreativt och kalaskul som "tvåan", Tropical Freeze. Här släppte Retro Studios sargen, tog egna vägar och gick totalt bananas.

Eller med andra ord: det var vad Rares Donkey Kong Country 2 var för ettan. Överlägset.

Men schyssta bananer är, som jag brukar säga, ändå schyssta bananer. Donkey Kong Country Returns var bra nog. Är bra nog. En habil arvinge till Rare-arvet, som redan tidigt vågar vara apsvårt. Oavsett om du svingar i lianer, kämpar mot mördarmullvadar på ett framrusande gruvvagnståg eller balanserar på tunna plattformar över en aktiv vulkan är Returns ett plattformsspel som örfilar med ena handen och knockar med den andra.

Rakettunnorna är enkla att styra, men sjukt svåra att bemästra.

Banankaos.

Inget Donkey Kong Country utan gruvvagnar.

Detta är – tyvärr – inte enbart av godo. Jag älskar plattformsspel som vågar utmana, men avskyr samtidigt trial and error. Returns är bitvis orättvist. Rentav elakt. Vi blir ovänner. Vore jag en seriefigur hade ånga pyst ur öronen. Ett begrepp föds framför tv:n: "Donkey Kångest".

Saker kastas mot mig i sista sekund, det är hopp som är omöjliga att förutse och bossar vars rörelsemönster tar mig på sängen. Jag vill inte ha trial eller error, jag vill ju ha Donkey Kong.

Visserligen finns ett så kallat "modernt" läge där Kong-duon rustas med hängslen och livrem, men det är ett sätt att sopa problemet under mattan snarare än att lösa det. Extra hjärtan, krockskydd och fler föremål maskerar inte omodernt trial and error.

"Extra hjärtan, krockskydd och fler föremål maskerar inte omodernt trial and error"

Lyckligtvis befinner sig utmaningen ofta nog på rätt sida den knepiga balansgången. Då mår man. Retro Studios gav sig tusan på att göra en uppföljare (eller comeback) i samma anda som Rares trilogi. Hisnande bergochdalbane-åk i gruvvagnar, noshörningskaos med Rambi, kalabalik när Donkey och Diddy skjuter sig från tunna till tunna. Och överallt: gömda pusselbitar och bokstäver som bildar "Kong" du inte måste, men absolut vill, hitta.

Som bäst är Returns när det kliver ur Rares skugga och vågar tänka utanför den berömda banankartongen. Det kan vara en liten grej som den där dödsläckra solnedgångsbanan. Där man bara ser de svarta silhutterna, där Donkeys slips och Diddys keps sticker ut som röda detaljer i den blodröda solnedgången. En betydligt större grej är att du, olikt tidigare DKC:s, kan greppa i mossigt material och klättra över, under och runt plattformar. Sedan är jag oerhört svag för banorna med rakettunnor, som gör allt med en enda knapp: gasen.

Det finns ett flertal banor som sticker ut på allra bästa sätt (men också en hel del lättglömda). En där Donkey och Diddy flyr i skrik och panik samtidigt som en syndaflod med spindlar hotar att dränka dem. Och på tal om att "dränka": på en bana slår vågor mot dig på skärmen och riskerar att svepa iväg apkompisarna om de inte hittar respit. En bana leker med röda och blå switchar som får (röda och blå) plattformar att poppa och försvinna. En taktfast bana handlar om musik.

Mer på detta tema: musiken är otrolig. Låt gå att Retro Studios till stor del satsar på nya arrangemang av klassista stycken. De svänger ju som få andra. Man blir danssugen.

En bana man gärna ramar in.

Den klassiska kampen: bläckfisk versus apa.

Rambi har agerat ångvält sedan 1994.

"Musiken är otrolig"

Och dansa gör man gärna två och två. Väl? Nja. Donkey Kong Contry Returns har co-op, där den ena spelar Donkey och den andra Diddy. Det funkar tyvärr inte klockrent när två kör samtidigt. Det märks att de i grunden inte är gjort för detta och känns mest som en efterhandskonstruktion. Nej, det är så mycket bättre att köra solo. Då smälter duon istället till en enhet, där Diddy rider på Donkeys rygg och assisterar med sitt jetpack. Skadas man riskerar man att (tillfälligt) mista Diddy och då blir plattformspassagerna svårare. Jag håller hårt i min Diddy.

Trots att detta är tredje gången jag kör Donkey Kong Country Returns håller det. Det har trots allt gått drygt tio år sedan sist. Det är definitivt inte fulländat – något som Tropical Freeze med eftertryck visar – och såklart hade en fin knorr på en trilogi varit hetare. Å andra sidan har teamet fullt upp med Metroid Prime 4, så vi får hålla på oss ett tag till.

Men sedan tycker jag Retro Studios ska få apa sig igen, för det är något de kan.

Donkey Kong Country Returns HD
3
Bra
+
Stort, kul, samlargalet
+
Vågar vara apsvårt
+
Soundtracket svänger
-
Trial and error som väcker "Donkey Kångest"
-
Påklistrad co-op
Det här betyder betygen på FZ