SNES-trilogin är enastående. Trots nitton, arton och sjutton år på nacken är #Rares Donkey Kong Country-svit tre plattformsspel som åldrats likt fint vin – snarare än övermogna bananer.
Men det tog tid att komma hit. Många förståsigpåare menade att Rare-titlarna var en grafisk uppvisning utan #Nintendos sinne för plattformar. Mycket yta, men ekande tomt på innehåll. Snicksnack, säger jag. Vi som studsat över lavasjöar, låtit Squawks lysa vägen genom undervattensvrak och vansinneskört gruvvagnar längs rangliga spår vet bättre. Vi vet att Rares fingertoppkänsla för plattformar är olikt Nintendos, men bra på ett helt annat sätt.
Retro Studios är inte lika knäckande apmästare som Rare.
#Retro Studios handlag – däremot – är inte lika vasst. #Donkey Kong Country Returns Wii-debuterade för tre år sedan komplett med bedrövliga viftkontroller. 3DS-versionen välsignar oss med precisa knappar men dras också med samma haltande bandesign. Jag tar emot plattformstitlar i hardcoreanda med stora famnen, men när de kryddas med en vämjelig smak av trial and error är det lätt att bli illamående. Att plugga in dödsfällor genom att just dö är inget glädjerecept.
Döljer sprickorna, istället för att täta dem
#Monster Games har portat 3DS-versionen och tycks ha upptäckt sprickorna i plattformsidyllen (att blunda för den stora gorillan i rummet är trots allt rätt svårt). Men istället för att vässa banorna har de fyllt farfar Crankys affär med allehanda prylar som gör Donkey krasch- och fallsäker. Det känns bara som ett sätt att dölja sprickorna istället för att täta dem.
Hardcore-spelarna kan glädja sig åt en extra värld. Bara att ta sig dit är en utmaning.
Men vid sidan om tveksamheterna visar också Retro Studios prov på kittlande plattformsidéer. Den flygande tunnan är kanske det bästa exemplet. I den far Donkey och Diddy genom sönderfallande grottor, jagade av jättelika fladdermöss. Tajmingen är allt. Att placeras i tunnan är lika roligt som det är vackert att rusa längs stränderna i solnedgången, där bara Donkeys och Diddys glänsande röda slips och keps står ut. Och för den som vill och vågar finns supersvåra och superroliga tempelnivåer gömda djupt inne i den lilla 3DS-kassetten. Exklusivt för 3D-versionen är också en hardcoredoftande nionde värld. Sådant mervärde tycker jag om.
Så spelglädjen samsas med frustrationen. Men som helhet är Donkey Kong Country Returns ett välfyllt plattformsspektakel. Om än inte enastående. Och det här borde ha varit andra delen av en ny trilogi. Men vem vet? E3 väntar ju alldeles runt hörnet. My body is ready, Retro Studios.