Arkadracing med power-ups, växlande spelstilar och mulligt multiplayer - Blur glänser glasklart på många områden. Men vid resans slut stannar det strax bredvid prispallen.

Dagens racingspel är mer än bra racing. Utvecklingen har sedan länge passerat det stadium då några polygonlass som åtminstone påminde om fordon var tillräckligt. De rena simulatorerna undantagna kryddas genren med allt från vapen till banbyggarverktyg. Och #Blur följer mallen. Det är actionladdad arkadracing med kringsysslor som ställer simultanförmågan på svåra prov och ihärdigt uppmanar dig att blanda in bekantskapskretsen.

Ett ordinärt karriärläge funkar som utgångspunkt, med ett antal lopp fördelade på nio nivåer. För att låsa upp nästa nivå krävs ett antal poäng som erhålls genom att fixa diverse delmål. Racingläget kräver pallplats för poängutdelning. I Checkpoint gäller det att fylla på den snålt tilltagna tiden genom att plocka tidskaplsar längs banan och på så sätt nå målet innan klockan når noll. Destruction-läget vinns genom att träffa datormotståndare med ett bestämt antal projektiler, som fås i form av en power-up kallad Bolt. Den plockas upp under färden och varje pickup ger tre projektiler. Slutligen väntar bossfajt i One on One; passera mållinjen före motståndaren eller skjut honom/henne i sank för att smaka segerns sötma.

Publikfjäska

Ett par dna-strängar från #Bizarres Project Gotham Racing klamrar sig kvar – Kudos-systemet har ersatts av fans. Spektakulär körning, lyckade attacker på motståndarna med mera ger nya beundrare och varje lopp har som delmål att frälsa ett bestämt antal, vilket låser upp både bilar och banor. Fansens önskemål bäddar för ytterligare små utmaningar, till exempel att nå en viss fart, pricka tolv portaler eller att slajda en bestämd sträcka. Bocka av dessa i protokollet för att få fler fans och låsa upp nya nivåer.

Fansen visar att de vill något. Kör över symbolen för att få veta vad.

Vill man sabba rättvisan i bilspel är power-ups ett säkert kort. Ett för kraftigt vapen som strax innan mållinjen petar en säker ledare till femteplatsen väcker min vrede, det krävs fingertoppskänsla för att balansera kaos mot körskicklighet. Blur klarar den balansgången. Bilarna har tre slottar var för totalt åtta power-ups, varav många har dubbla funktioner beroende på om de används i eller mot färdriktningen. Nitron ger – förstås – en mäktig fartskjuts, men avfyras den bakåt luftbromsas bilen brutalt; lämpligt i särdeles snäva kurvor. Andra nämnvärda funktioner är reparation (bilar skadas blott kosmetiskt, men för mycket stryk betyder haveri som följs av ny bil några sekunder senare), minor, målsökande eldboll, sköld och en sorts elminor som sprids ut strax framför ledaren.

Det finns hela tiden tiden motmedel: när eldbollens ljudvarning stressat dig tillräckligt motar du den i grind med fart, sköld, eller projektiler, för att ta ett par exempel. Att de har fasta positioner bidrar till att motverka slumpens inverkan – bra! Skicklig användning kan avgöra lopp, och jag upplever inte att tur har någon större inverkan. Det glädjer r en dålig förlorarskalle som min. Däremot märks gummibandseffekten aningen för mycket. Datorförarnas fart i förhållande till min varierar emellanåt så mycket att den sunda logiken går bet på kloka förklaringar, utöver att spelets vilja att hålla loppen jämna överarbetats.

Grind-racing

Även om Bizarre knackat ihop ett racingspel med stor variation hamnar jag i ett tradigt nötande för att låsa upp senare nivåer. Ett visst antal poäng måste köras ihop, och hög svårighetsgrad och högt satta krav bromsar karriärklättrandet. Man tvingas köra samma race om och om igen för att klara krav som att krascha tre fiender med ett särskilt vapen på ett speciellt sätt.

Att välja rätt bil underlättar förstås, men informationsbrist om banornas beskaffenhet gör att det blir väl mycket trial and error. Bilparken avhandlar allt från custom-byggen till Dodge, BMW och gamla bubblor, och deras egenskaper redovisas med parametrarna grepp, fart, acceleration, stryktålighet och hanterbarhet. Beteendet varierar en hel del kör- och prestandamässigt. Samtliga har en viss tyngd i känslan och de med sämre väghållning kränger avsevärt; det känns nästan som att köra båt. Inget direkt fel, mer att det känns annorlunda mot det förväntade. Många understyr ganska rejält, eller om det är fartblindheten som luras.

Välj rätt power-ups för att få höra det efterlängtade ljudet av svärande medspelare. Och kanske en handkontroll som träffar väggen.

Blur är ett socialt spel. Det agiterar hårt för att du ska sprida dina gärningar via Facebook och Twitter, och utmana vänner att prestera bättre än du. Upp till fyra personer kan lira på samma teve, men split screen saknar delmålen och blir därför en aning begränsat jämfört med solo- och onlinedelarna. Dessutom saknas backspeglar, vilket gör defensiva manövrar betydligt äventyrligare. Onlinedelen har en egen karriär med specifika utmaningar, där nya speltyper blir tillgängliga efterhand. Spelet har alltså två separata karriärer och flerspelardelen glädjer med egna spellägen som power-up-befriad racing och en Destruction Derby-doftande historia.

Bizarre gör rätt på många sätt. De levererar en välfylld arkadupplevelse som skakar liv i såväl adrenalin som tävlingsinstinkt, men samtidigt saknas den där sista finishen som får det att verkligen glänsa, att greppa tag och bestämt deklamera att "det här, det är minsann vad arkadracing handlar om!" Ett bra försök som parkerar precis bakom de finaste betygen.

Skicka en rättelse