Recension – Sagan om konungens återkomst

Spel som bygger på filmer har sällan blivit bra. Stor exponering på namnet och liten tid till producerandet av spelet har varit känslan. För drygt tio år sedan var det nästan obligatoriskt att släppa oengagerade sidoscrollande plattformsspel baserat på olika filmer. Lyckligtvis går utvecklingen framåt, och mina tidigare fördomar försvinner snabbt när det här spelet från första början drar på med en mäktig cinematisk upplevelse.

För det är Peter Jacksons film man spelar parallellt med, och inte böckerna. Då detta är den officiella utgåvan till filmen använder sig EA bland annat av videosekvenser från filmerna, som sedan flyter samman med spelets grafikmotor när spelaren får hoppa in i handlingarna. Den som känner igen denna metod kanske spelade spelets föregångare ifjol - Sagan om de två tornen - något som vi PC-spelare inte fick tillgång till. Och det fungerar på ett ypperligt sätt tillsammans med den vackra grafiken.

Storslagen atmosfär

I spelets inledning hoppar man som Gandalf in i slaget i Helms Klyfta, och direkt visar spelet att atmosfären är den absoluta höjdpunkten. Det smäller omkring en, röken yr, skrik, slagsmål och prat runt omkring gör att man aldrig får en lugn stund när man som bäst försöker att hålla sig helskinnad. Bana efter bana innehåller ett hektiskt tempo, och det blir sällan tråkigt och händelsefattigt.

Efter slaget i Helms Klyfta så får man välja att spela som Gandalf, Aragorn, Gimli, Legolas eller Sam beroende på vilken väg man väljer att ta till slutet. Den som inte klarar sig med dessa hjältar kan låsa upp fler när spelet är avklarat. De rätta skådespelarnas röster används till dessa karaktärer, och dessutom har alla rörelser i spelet gjorts av samma stuntgäng som användes till filmerna. Det här är aspekter som förstås ökar känslan i att man spelar med i filmen. Utöver det kan man under spelets gång låsa upp bonussaker i form av olika intervjuer med skådespelarna, så fansen lär inte bli tomhänta.

I grund och botten så är spelet arkadaction i tredjepersonsperspektiv. Banorna består av de nämnvärda slagen från tredje filmen, och oftast handlar det om att fäkta sig fram genom dem. Det finns undantag där man gör bäst i att undvika de anfallande fienderna för att utföra andra uppdrag som att fälla stegar och skjuta med katapulter - men vill man bara leka med sina slagkombinationer så finns det alltid en hel drös att öva på. På så sätt finns det valmöjligheter i spelet, men dör man ofta så inser man hur linjärt det är. Fienderna beter sig likadant varje gång och efter några försök så vet man precis var och när man stöter på dem. Det gör ändå inte så mycket då bandesignen oftast får en att vilja försöka igen till man klarar det. Varje bana avslutas sedan med att man kan använda den erfarenhetspoäng man har samlat ihop för att t.ex. skaffa sig nya slagkombinationer till en viss spelare eller till hela brödraskapet. Något som ökar den annars så korta livslängden i spelet.

Inte optimerat för PC

Spelets negativa sidor beror främst på att det inte har optimerats från konsolövergången. Först och främst är kameravinklarna många gånger alldeles för klumpiga. Omgivningen går inte att utforska fritt med kameran, utan den är fast i olika vinklar som automatiskt ändras när man går omkring. Många gånger händer det att vinkeln är alldeles för snäv när man stöter på fiender, och använder man det distansvapen som alla karaktärer har blir det lätt att man skjuter i blindo. Styrningen med musen har därmed inte någon större funktion, vilket i sin tur innebär att en gamepad är att föredra.

Vidare är det brist på sparfunktionen. De som älskar att hamra på quicksave-knappen i spel behöver inte göra sig besvär här. Spara får man göra mellan varje uppdrag, där sparsmakade checkpoints finns under nivåerna så att man inte ska behöva spela om hela banan ifall man dör. Vissa tycker att det är bra med förutbestämda sparmöjligheter, medan jag är av uppfattningen att det är spelarens sak att bestämma när man vill spara eller inte. Lyckligtvis så är inte banorna gigantiska, men stöter man på en klurig slutboss i slutet av någon bana kan det bli sena nätter för att slippa spela om hela banan dagen därpå.

Slutligen så finns det co-op som alternativ, vilket i sig förstås är positivt. Det negativa är att det enbart är PS2-versionen som erbjuder spel över nätet. PC-spelarna får istället tänkas sitta på pinnstolar och dela spelplats på en 17-tummare.

Spoilervarning?

Några kanske undrar om de kan spela spelet innan de sett filmen utan att de får veta för mycket. Faktum är att videklipp från Sagan om konungens återkomst är väldigt få. Den största delen i spelet kommer antingen från spelmotorn i sig eller från de två första filmerna. Spelet hoppar rätt friskt mellan de stora slagen och det är inte alltid helt lätt att hänga med i handlingen om man inte har läst boken, eller sett filmen. Upplösningen avslöjas förstås här, så de som inte har läst böckerna fram till biopremiären och vet hur det går bör kanske avvakta ett tag med att spela spelet. Filmen som sådan avslöjas det däremot inte mycket om.

Så den som inte kan vänta till biopremiären lär inte bli besviken av denna produkt. Möjligtvis är det lite för kort men det kanske man ska beskylla Tolkien för och det finns några irritationsmoment då det inte riktigt är optimerat för PC. Atmosfär och bandesign kompenserar dock bristerna, och bättre filmsekvenser och röstskådespelare får man förstås leta efter i ett spel. Spelet är helt klart ett bra komplement till böckerna och filmerna.