När det kommer revolutionerande spel som skapar en egen genre brukar det inte dröja länge förrän liknande titlar börjar hagla ner på marknaden. Homeworld kunde inte arkiveras inom den klassiska realtidsstrategigenren utan blev därför det första rymd-RTS:et. Efter det har vi sett ett flertal både bra och dåliga spel med Homeworld som förebild hitta vägen till butikshyllorna. Att även Haegemonia är starkt inspirerat av Homeworld kan man knappast tvista om. Men de har ändå försökt skapa något nytt inom genren och det verkar som att de lyckats.

Haegemonia börjar med vad som så ofta gestaltats i spel, filmer och böcker; nämligen ett krig mellan jorden och en koloni på Mars. Här kan spelaren till en början välja sida vilket bestämmer vilken karaktär man spelar med genom spelet. Efter att fred skapats så är det dags för människan att ge sig ut i stora vida rymden eftersom man nu upptäckt de så kallade maskhålen. När man börjat kolonisera de första systemen så dröjer det inte länge tills man stöter på utomjordingar som inte är alltför vänliga. Historien blir mer och mer invecklad, men resten av storyn får ni själva upptäcka.

Haegemonia?

I grunden är HHaegemonia mycket likt Homeworld; man kan röra sig fritt i 3D-miljö som består av planeter, gasmoln, asteroider och skepp. Man rör kameran ganska enkelt med musen och flyttar enheter som i alla RTS-spel; genom att klicka med musen vart de skall. Problemet med rymd-RTS är styrningen i alla tre dimensioner. Klickar du normalt rör sig skeppen bara på ett horisontellt plan. Tyvärr är systemet för att röra enheter vertikalt klart sämre än det i Homeworld, även om det är svårt att säga exakt varför. Det är inte särskilt intuitivt och man drar sig för att använda det. Detta är dock inget större problem då planetsystemen är ganska ”platta” och behöver man av någon anledning åka upp eller ner så kan detta oftast göras genom att man skickar skeppen direkt till föremålet man vill till.

Översiktskartan

Den vanliga 3D-miljön är dock inte särskilt användbar när man måste ha uppsikt över ett helt planetsystem och skeppen som finns där. Det är nämligen så stora avstånd att det är svårt att se skepp på långt håll och då riskerar man också att inte se fienden innan de börjat anfalla. Detta är löst genom en översiktskarta som är något mer begränsad i hur den kan vändas och vridas. Här är alla skepp markerade med färgglada symboler som man enkelt kan styra och hitta. Den största delen av speltiden kommer man att befinna sig här eftersom man får så mycket bättre översikt. 3D-miljön används främst när man skall detaljstyra strider eller se på de grafiskt undersköna effekterna.

Striderna, en smula tama

Det är ganska lätt att bli en smula besviken om man tror att det är ett nytt Homeworld man gett sig i kast med. Tidigt i spelet, då man inte själv sköter några kolonier, utan istället inriktar sig på skeppen, finns stora likheter med föregångaren. Vad man blir besviken på är att det nämligen bara finns fyra olika sorters skepp för varje ras. Dessa är fighters, korvetter, kryssare och slagskepp varav de första ganska snabbt blir oanvändbara. Visserligen kan man utrusta skeppen med fyra olika sorters vapen vilket ökar valmöjligheterna något. Man är också begränsad i hur många enheter flottan kan bestå av. Oftast kan man inte ha mer än 6-12 skvadroner samtidigt. En skvadron kan bestå av 7 fighters, 4 korvetter, 2 kryssare eller ett slagskepp. Men det är denna begränsning som gör Haegemonia till något annat än Homeworld.

Kolonierna

Just det, det handlar nämligen om kolonierna. Eftersom man är begränsad i hur många skepp man har så kan man inte räkna med att vinna genom att ha en numerärt överlägsen flotta. Istället handlar det om hur man använder den. Att ha kontroll över fler planeter än motståndaren leder till att man har större inkomster, utvecklar fler nya teknologier och producerar skepp snabbare. Att hålla styr på alla sina planetsystem och kolonier måste alltså göras med den något begränsade flottan man har.

Att få nya kolonier kan göras på två sätt, antingen genom att skicka koloniseringsskepp till passande planeter eller ta över existerande från sin motståndare. Det senare kan man knappast säga är politiskt korrekt. Att ”ta över” en koloni går nämligen ut på att slakta en tillräckligt stor del av befolkningen så att de resterande ger upp. Ofta handlar det om att man måste skjuta bort sisådär några hundra miljoner invånare. Detta görs genom att bombardera planeten från omloppsbana med diverse massförstörelsevapen. Tur nog så är i alla fall befolkningen inget mer än en siffra i informationen för varje planet.

Men helst ska detta inte hända, i alla fall inte dig. Det är nämligen här det gäller att placera ut sin flotta rätt så att man antingen upptäcker fienden i tid eller snabbt hinner till sina invånares undsättning. Men planeterna är inte helt hjälplösa själva. Man kan bygga sköldar som absorberar det mesta av skadan och på de större planeterna kan man ha försvarskanoner som kretsar i utkanten av atmosfären.

Forskning och Inkomst, A och O

Vad utvecklarna inte riktigt lyckats med att balansera är pengaflödet. I början av uppdrag har man nämligen oftast en stor brist på det ovannämnda. Skeppen kräver ganska mycket i underhåll och med några få kolonier får man snabbt slut på pengar vilket leder till skador på skeppen. Vad man måste göra är att snabbt välja mellan tre olika sätt att säkra sig en inkomst. Finns det mycket asteroider i närheten kan man skicka ett brytningsbas som ger en stabil men ganska liten inkomst. Om man har några få kolonier i olika planetsystem kan handelsfarkoster vara den bästa inkomstkällan. Har man tillräckligt många kolonier kan man istället förlita sig helt på skatteintäkter.

Men det kvittar hur höga inkomster man får in om man inte har utrustat sina kolonier och skepp med den senaste teknologin. I singleplayer och i de flesta multiplayer-matcher går forskningen till så att man får en viss mängd forskningspoäng att spendera. Sedan får man noggrant välja vad man vill förbättra och forska i de områdena man tycker är viktigast. Desto fler kolonier man har, desto snabbare går forskningen. Det finns sju forskningsområden med olika sorters forskningsobjekt. Bland annat finns skeppsteknologier med nya sorters skepp, kraftigare motorer, starkare pansar, bättre navigation. Planetära teknologier är sådana saker som nya försvarssystem, byggnader för att öka befolkningens moral och teknik för att göra det lättare att bosätta sig på planeter.

Sedan finns även fyra oliks sorters vapentyper; Ion, Quantum, Proton och Missiler. Alla innehåller så många uppgraderingar att man måste inrikta sig på en av dem för att kunna ha möjligheten att alltid använda de bästa vapnen. Det är ganska svårt att veta vad man ska välja, men det är ändå ett viktigt val eftersom det bestämmer hurdan flotta man måste ha. Proton-vapnen är de vanligaste och de är medelmåttiga på alla områden. Quantum-vapnen har längre räckvidd, men skjuter inte lika snabbt. Ion-vapnen har kort räckvidd men istället mycket bra träffsäkerhet. Missiler är de kraftfullaste men också de slöaste. De används helst till att bombardera planeter och större skepp med.

Sammanhängande story

Haegemonia har verkligen lyckats med att knyta ihop flera skilda uppdrag och få det att kännas som att allt hänger ihop. Man får ta med sig en viss mängd skepp mellan uppdragen. Eftersom dessa blir bättre desto mer erfarenhet de har, kommer det att finnas några skepp man är speciellt försiktig med då de följt med sen början. På samma sätt kan man plocka med sig karaktärer mellan uppdragen. Karaktärer, eller hjältar som de kallas i spelet, tar betalt för sina tjänster men är ett måste i varje rymdarmada. Soldater förstärker skeppen medan politiker ger kolonier diverse förmåner.

Det som gjorde mig mest förvånad var hur man går tillbaka till system man varit i tidigare. Dessa innehåller då precis de kolonier, byggnader och försvarsverk som de hade då man lämnade dem. Att spendera tid att bygga upp väloljade kolonier tidigt i spelet kan alltså ge fördelar långt senare när man kanske plötsligt måste skydda dem från invasioner.

Tacksamt för grafiker

Ett spel som Haegemonia måste vara ett ganska tacksamt projekt för grafikerna. Eftersom man slipper krävande 3D-landskap och löjligt detaljerade modeller så kan man istället lägga allt krut på det som syns; nämligen effekterna. Haegemonia är riktigt vackert att titta på. Allt från explosioner och vapeneffekter till planeter och fjärran galaxer är välgjorda. Det finns dessutom några riktigt spektakulära fenomen som svarta hål och exploderande stjärnor. Mycket av den tiden man spenderar i 3D-miljön är just för att beskåda alla dessa effekter.

Multiplayer

Haegemonia lockar med två något ovanliga multiplayer-spelsätt. Förutom den klassiska duellen man hittar i alla RTS-spel, där man möts under liknande förutsättningar och skall förgöra motståndaren, finns cooperative och ett målbaserat-spelsätt. Det första går ut på att man spelar singleplayer-uppdragen tillsammans medan det målbaserade handlar om att varje spelare får specifika uppdrag att utföra.

Slutord

Jag började spela Haegemonia med den förutfattade meningen att det var ett nytt Homeworld och blev därför besviken över de få antal skeppen och något sämre 3D-kontrollerna. Men efter att ha kommit en bit in i spelet förstod jag att det var något annat än Homeworld och striderna var inte längre det enda spelet fokuserade på. Haegemonia är ett sorts actionladdat realtids-civilization i rymden. Med de innovativa multiplayer-spelsätten är det här ett riktigt bra spel som nog till och med är bättre än Homeworld.

Testsystem

Pentium4 2.4GHz
512MB RAM
Geforce3 64MB
Windows XP

Skicka en rättelse