1994 gjorde Taito en arkadklassiker vid namn Puzzle Bobble. 2011 gör de exakt samma spel igen.

En ny konsol är den perfekta ursäkten för att släppa gammal skåpmat en gång till. Genom att klistra en annan titel på förpackningen kan man dessutom plussa på försäljningen ytterligare. Det är en guldgruva för utvecklaren – och en stor svart lögn för spelaren.

#Puzzle Bobble, som också är känt under namnet #Bust-a-Move, har kommit undan med att uppgradera och finjustera sin spelmekanik under 17 år och sisådär 24 spel. Nog nu. Det är dags att vi sätter ner foten. Men… jag kan inte. Åtminstone inte sådär jättehårt. För då skulle alla bubblor spricka.

”Ah, det känns som igår… och i förrgår och dagen innan den.”

Nu är ju meningen med spelet att panga bubblor, men det är inte dit jag vill komma. Vad jag menar är att spelmekaniken i grund och botten är både enkel och vanebildande. Tre bubblor av samma sort gör att de spricker och ju längre tiden går desto längre ner faller taket som bubblorna är klistrade i. Målet är såklart att få bort alla innan det är försent. Du kan garanterat slå ihjäl ett par timmar, men efter det finns det inte så mycket kvar att göra.

Puzzle Mode är spelets kampanjläge. Åtta planeter. Tio banor på vardera. Noll utmaning. Det kan inte nog understrykas hur enkelt det där. Varje planet har en boss som besegras genom att peppras med bombbubblor. Klarar du honom på 15 sekunder får du en trofé. Och den får du – typ varje gång. Lyckas du dessutom hitta tre nycklar på banorna innan får du onödig hjälp. Tack?

Till och med spelet ropar på hjälp.

Challenge Mode rycker jag åt axlarna åt. Grunderna är ungefär den samma men istället för banor har du tid (alternativt obegränsad tid) på att få så mycket poäng som möjligt. Ganska meningslöst när du inte kan dela dina high scores eller spela med andra (jo, jag undrar också vad Universe i titeln står för).

Ja, just det. Bakgrunderna har ett djup också. Hett? Inte särskilt. Det blir godkänt, men det är med ytterst liten marginal.

Skicka en rättelse