En halvtimme. Så lång tid tar det innan fjärde episoden av Life is Strange har förvandlat mig till ett vrak. Med tårar i ögonen, ånger i hjärtat och tankebanor som alla leder in i mörkare delar av skogen. Men ändå med ett värmande ljus att följa där någonstans.
Tredje avsnittet av Life is Strange finns inte recenserat här på FZ, men jag kan sammanfatta det som något av det bästa jag upplevt i spelform. Någonsin. Alla tidigare tvivel kring #Dontnods förmåga att berätta och beröra var som bortblåsta när underfundiga tidspussel och en djupt personlig berättelse kom samman i en virvelvind av känslor. Jag gav spelet 90% i PC Gamer och jag kände en omåttlig längtan efter nästa episod.
Ingen tonårssaga är komplett utan fest med DJ.
Det fjärde avsnittet lyckas golva mig innan jag knappt suttit mig till rätta. The Dark Room är en passande titel då berättelsen tar sig allt mörkare svängar, in i snårig och svårhanterlig terräng. Faktum är att detta däremot inte fungerar lika väl som de mer alldagliga situationerna. Stundtals rör sig The Dark Room i utkanterna av deckarträsket. När insatserna höjs blir jag inte längre lika begeistrad av historien, och den avslutande plot twisten och cliffhangern lämnar mig konfys snarare än på nålar.
[center]Berättelsen spelar i en helt egen liga[/center]
Avsnittet blir aldrig starkare än i sina första, nätta steg. Självklart vill jag komma till botten med mysteriet och få klarhet i Arcadia Bays hemligheter, men jag oroar mig över att den nästa och sista delens avslutande crescendo kan komma att ta i för mycket. Manuset måste tro på sin förmåga att berätta genom det finstämda och i de inre stormarna, och inte bli ett spektakel i sitt slutskede.
Fjärde avsnittet berör, om än inte lika mycket som tredje delen.
Faktum kvarstår ändå att berättelsen fortfarande spelar i en helt egen liga, med bara #Telltales mest välregisserade stunder vid sin sida. Life is strange har hittills använt sin tidsmekanik och sina spelarval för att på ett oöverträffat sätt berätta en historia som inte hade fungerat i någon annan form. Förra episoden var starkare, men det talar bara för det avsnittets utomordentlighet. Även The Dark Room engagerar och berör och sista episoden måste misslyckas på astronomisk nivå för att Life is Strange inte ska bli mitt självklara val som årets bästa spel. Jag är förälskad i staden, människorna och hoppfullheten som bor i dem.
