Året är 2007 och den östeuropeiska studion CD Projekt Red är färdiga med sin debut, rollspelet The Witcher. Det är skitigt, mäktigt och magiskt – men också trasigt. Ambitionerna sträcker sig hungrigt mot himlen men trasslar alltför ofta in sig i en buggig härva.

Åtta år senare släpper samma utvecklare The Witcher 3.

Året är 2018 och den mellaneuropeiska studion Warhorse är färdiga med sitt debutspel, rollspelet Kingdom Come: Deliverance. Det är skitigt, mäktigt och magiskt – men också trasigt. Ambitionerna sträcker sig hungrigt mot himlen men trasslar alltför ofta in sig i en buggig härva.

Interiörerna skvallrar om en minutiös research.

Oväntat att PETA inte varit och petat i Kingdom Come.

Min Henry har en vass tunga men ibland gör han rätt i att bita sig i den.

Att tjeckerna ska gå samma gyllene väg som polackerna vore förstås en sensation, för CD Projekts resa från kaxiga uppstickare till att bli bäst i världen är just sensationell. Ändå är det lätt att urskilja de gemensamma nämnarna. Här har vi två studior som inspirerats av Baldur's Gate, Skyrim och Dragon Age (och Witcher-spelen, i Warhorse-fallet). Debutspelen har genomföranden som skvallrar om glada amatörer bakom spakarna, men också alldeles speciella rollspelssjälar.

"Känner mig aldrig helt trygg med Kingdom Come"

Ja, Kingdom Come är väldigt speciellt, men redan i första delen av den här recensionen konstaterade jag rejäla problem i det tekniska utförandet. Till absurda hästar och haltande dialoger lägger jag på en myriad av fadäser som hur jag fastnar i trappor, NPC:er som flyter nerför en häst och genom marken, och hur en särskilt märklig karl svarar exakt samma sak på totalt olika frågor.

Överlag är kontrollerna något valhänta. Jag känner mig aldrig helt trygg med Kingdom Come och känslan är att världen när som helst kan störta samman. Ändå har jag haft mer flax än de flesta och klarat mig från krascher. Dessutom dippar det väldigt sällan under 60 fps. Vackert så.

Bortom buggarna finns dock andra problem. Efter uppdragen sparas dina framsteg per automatik men däremellan kan en timme eller två passera. Timmar som tar dig med på harjakt genom de böhmiska skogarna, där du skändar gravar, tävlar i bågskytte mot en snorvalp till slottsherre och löser mordgåtor genom att skärskåda en nedblodad bondgård och förhöra vittnen.

Vad jag vill säga är att det kan hända väldigt mycket och enda sättet att spara under uppdragen är genom så kallade "save schnaps". I början av din resa är de sällsynta och dyrköpta, och det är ju i synnerhet då du behöver dem. Då, när du inte har koll på hur man dyrkar upp lås. Då, när du försöker få pejl på de intrikata svärdsduellerna. Då, när du vill testa dig fram. Och då, när du inte vet om Kingdom Come blir en kraschfest eller ej. Jag gillar visserligen nerven som kommer med snapssystemet, men gillar ännu mer att moddarna redan hunnit till undsättning. Skål!

Bara patcharna (också) kommer till undsättning kan det nog bli ordning på en del. Vrider vi fram klockan ett år kanske vi rentav har, i sann The Witcher-anda, en "Enhanced Edition".

Introt börjar i dur men slutar förstås i moll.

Att vara stadsvakt och bestämma över folket är gödsel för Henrys ego.

De bästa besluten tas med en eller två vinare innanför västen.

Trots alla klavertramp rakt i gödselhögarna är Kingdom Come redan nu en speciell resa. Jag är kanske ingen inbiten historienörd så jag kan inte skriva under på exakt hur väl detta överensstämmer med 1400-talets Böhmen, men övertygad blir jag. Det är en annan diskbänksrealism än vi är vana vid där jag får prova på yrket som både stadsvakt och barnvakt under en vildsvinsjakt med en blivande lord. Henry är till en början en enkel smedspojk men hamnar ofta i slottskammarna där adeln duellerar med munläder snarare än bredsvärd.

"Maratonlöpare snarare än en sprinter"

Att Henry dras in i alla slags medeltida situationer – en pesthärd får vi förstås – är kanske inte realistiskt, men den känslan skakar jag snabbt av mig när såväl manusförfattare som skådespelare levererar.

Kingdom Come är en maratonlöpare snarare än en sprinter. Det växer ju mer tid du plöjer ner i det och belönar de tålmodiga spelarna. Att hantera svärdets olika riktningar, kontringar, undanmanövrer och specialanfall framstår till en början som övermäktigt, men till sist vann det över mig. Likadant är det med det mycket handfasta alkemisystemet som verkligen ställer krav på exakta mått vad gäller både ingredienser och tid.

Friheten är stor och du kan öva upp det mesta i Kingdom Come bara genom att göra det; fäktas, läsa, tala, smyga, supa (!). Jag blir ärligt talat aldrig lika vass med svärdet som med tungan, men många gånger kan du tala dig ur en konflikt snarare än att slå dig ur den. Spelet har hittat en bra balans i uppdragen. De håller dig inte i handen men känns samtidigt inte så lösa att du tappar den röda tråden. Det finns olika vägar genom dem, och långt ifrån alla är självklara.

Tips från medeltidscoachen: se till att vara på tå när du tar dig an uppdrag. Kommer du sent till möten med olika personer kan det göra dem rejält griniga. Bara för att du stannar upp innebär det inte att världen runt omkring gör det. Henry måste dessutom sova och äta för att få energi, men han bör göra det i rimliga mängder. Frö mycket mat leder nämligen till frossa och en slö Henry, och överkonsumtion av alkohol kan göra Henry till alkoholist.

Sidospåren tenderar att sakna huvudfårans lyster, men det finns undantag. Tärningsspelet är visserligen inget nytt Gwent men giftigt ändå och att pruta ner priserna blir aldrig gammalt.

Kartan i spelet är ett konstverk i flera lager.

Ett minispel med nerv.

Introt är vackert illustrerat och väl framfört. Kan hända har jag sett det flera gånger.

Det visuella är liksom mycket annat lite naggat i kanterna, men detaljrikedomen inuti slotten och kyrkorna är häpnadsväckande. Världskartan måste ju dessutom vara en av de mer smakfulla i spelhistorien. Warhorse har sannerligen gjort sin research och jag har lagt ner långa stunder med att bara läsa om hur typiska hus såg ut i Böhmen och vilken kvinnornas roll i samhället var. Inte sällan har jag alt-tabbat mig ur spelet för att fortsätta researchen på Wikipedia.

Kingdom Come är sällan "bara" bra utan klättrar mot kreativa toppar och verklighetsförankrade platser vi inte sett motstycke till i rollspel – för att sedan rasa i fritt fall mot djupa dalar med buggar och skeva designbeslut. Jag har svårt att se hur Warhorse ska få pli på alla skavanker men tiden är vår och deras vän. Gör de sin patchläxa kan mycket hamna på rätt köl.

Och ger vi Warhorse ännu mer tid kan de kanske en dag göra sina motsvarigheter till Witcher 2 och Witcher 3. För jag kan inte tänka mig annat än att realismrollspelen är här för att stanna.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen, som spelats med följande: Intel Core i7-7700, Gefore GTX 1080, 16 GB RAM. Spelet släpps även till Playstation 4 och Xbox One. Första delen av recensionen läser du här.