Eric vaknar i en dunkel lokal med huvudvärk och minnesförlust. Tinningarna bultar i takt med den skräniga musikens basgång, och när den förmodat döva sångerskan tar ton ber mina öron om nåd. För att ta reda på vad som hänt vandrar Eric runt i den dunkla nattklubben och pratar med häftiga emos som avslöjar en hiskelig sanning: Han har blivit biten av en vampyr!
Man skulle kunna tro att Eric nu också har förvandlats, men riktigt så enkelt är det inte. Istället är han någon slags halvvampyr som kommer förvridas till en bestialisk och hjärndöd ghoul om han inte lyckas hitta den som bet honom och dricka hans blod. Tyvärr vet Eric inte vem som mumsade på hans artärer, så han får anfalla någon gammal och betydelsefull vampyr istället (det går tydligen lika bra). Eric tar sikte på en sådan som heter John Blooming och äger ett museum. Dags att vässa gaddarna och ge sig ut på jakt.
Eric är halvvampyr i ett halvdant spel.
När jag kliver innanför museets dörrar är det smygande av klassiskt snitt som står på menyn. Vakter patrullerar i olika mönster, varpå jag inväntar rätt tillfälle och anfaller. Twisten i sammanhanget är de olika vampyrförmågorna, som till exempel att kunna teleportera sig runt på kartan, döda från avstånd med magi och suga blod för att få kraft nog att orka genomföra de mörka handlingarna.
Bra – men bara i sina bästa stunder
I sina bästa stunder fungerar det hyfsat. Under dessa höjdpunkter smyger jag runt bland trasiga montrar, kliver försiktigt så jag inte trampar på det krossade glaset och har ihjäl mina motståndare. Jag överväger vilka av mina förmågor som passar bäst i min nuvarande situation och tänker taktiskt. Ska jag använda magin för att distrahera vakten där framme? Eller är det bäst om jag döljer mig själv i dunkla skuggor för att ta mig förbi obemärkt? Ju bättre och tystare jag är, desto mer erfarenhetspoäng får jag, som jag kan använda för att förbättra de olika krafterna.
Tyvärr bryts illusionen av att vara mörkrets furste av alla de spelmässiga bristerna: miljöerna är axelryckningar, den artificiella intelligensen går på autopilot och om en enda fiende ser mig kommer ofta hela kartan springande med andan i halsen. Rakt mot min position. Kontrollen är slirig och gör inte alltid som jag vill. Anfallsknappen vägrar ibland ens fungera.
På det stora hela kan man helt enkelt beskriva spelmekaniken som medelmåttig. Tyvärr är det inte mitt största problem med #Dark.
En av få bra saker är att du kan anpassa dina förmågor efter spelstil.
Att vara vampyr är sexigt och spännande – det har vi lärt oss av vågen av moderna övernaturliga filmer och tv-serier som ständigt sköljer över oss. Jag har inte något direkt problem med det sensuella och förbjudna som bland annat True Blood och Twilight hjälpt till att bygga upp. Däremot blir det helt fel när Dark försöker uppnå dessa eggande ideal och helt missar målet, främst på grund av ett riktigt risigt manus.
– Du är typ kraftfull mannen! Det är så coolt, säger en av mina lite för ivriga uppdragsgivare.
Jag begraver ansiktet i handflatan och motstår frestelsen att stänga av min 360.
All dialog är smärtsamt övertydlig, så till den milda grad att den blir fullständigt korkad. En mystisk ängel dyker upp och botar stackars Erics elaka huvudvärk i helt omotiverade mellansekvenser. Det dröjer ungefär fem minuter in i det bittra vampyrlivet innan Eric har ihjäl folk för glatta livet och högtydligt förklarar att han minsann inte känner någon ånger – förrän några banor senare då ett meddelande på skärmen klargör att han faktiskt är mänsklig innerst inne och därför inte har mage att döda oskyldiga civila.
Som smygare fungerar det hyggligt – när kontrollen är på humör.
Det är motsägelsefullt, illa skrivet, tramsigt och helt meningslöst. Har man lämnat Nickelodeon-åldern bakom sig finns det ingenting att hämta här, om man inte vill använda intrigen som alternativmedicin för att bota sömnproblem.
Om man lyckas ignorera manuset, kanske genom att stänga av ljudet och blunda under mellansekvenserna, så finns det en halvdan smygarupplevelse att hänge sig åt för den svältfödda som verkligen älskar genren. För några kanske vampyrtemat och dess spelförändrande förmågor kan vara anledning nog att överväga ett besök i Darks våldsamma värld. Själv plockar jag fram krucifix och vitlök.
