Glöm Castlevania som du känner det. #Lords of Shadow kryllar förvisso av vampyrer och andra odöda ting men som spel betraktat finns det nästan ingenting som knyter an #Mercury Steams nytolkning av serien till tidigare delar. Det här är inget metroidvania – även om det går att gå tillbaka till tidigare banor och leta föremål – Dracula lyser med sin frånvaro och de camp-inpregnerade dialogerna är ersatta med allvar och tyngd. Stundtals är det svårt att tro på titeln överhuvudtaget.

Men så är det också just en nytolkning. En omstart. Vissa gamla fans kommer få väldigt svårt att acceptera Lords of Shadow. Själv har jag velat fram och tillbaka mellan hat och kärlek under spelets dryga sjutton timmar, kanske främst för att jag, för en gångs skull, faktiskt hade svårt att se hur äventyret skulle sluta. Men nu är jag övertygad – den här spelserien har rum för fler strängar på sin lyra. Särskilt som den här ljuder så underskönt.

Vi har fortfarande Belmont

Ursprungligen var det tänkt att Lords of Shadow skulle bli en remake på #det allra första spelet i serien och låta Simon Belmont agera hjälte igen. Istället har vi förflyttats åtskilliga sekel tillbaka i tiden, till nådens år 1047, där vi får följa den unge riddaren Gabriel Belmont som svurit en ed på att förgöra de skuggfigurer som pryder spelets titel. En förbannelse har drabbat världen, de döda tillåts ingen ro, varelser från andra världar har invaderat och människorna terroriseras dagligen av onämnbara fasor.

Så här kan tv-spel också se ut – helt jäkla döläckert!

Gabriel drivs av hat och sorg. Hans egen fru, Marie, har dödats i ett anfall och hans riddarorden har utnämnt honom som den store frälsaren. Det som till en början låter kristallklart blir dock allt mer mystiskt ju längre Gabriel kommer på sin episka resa. Han drabbas snart av hemska mardrömmar och stora tvivel på sig själv.

Tack vare en fantastisk Robert Carlyle, som gör Gabriels röst, är det svårt att inte tycka om den unge hjälten. Han använder sig av mycket små medel för att nå ut till spelaren och hans dunkla, ljusa och sparsamt artikulerade tonläge ger den unge riddaren mycket karaktär. Röstskådespelarna förtjänar faktiskt samtliga en ovation, även om Patrick Stewart tvingas till några ganska hårresande triviala monologer som berättarröst.

Vi gå över daggstänkta berg

Upplägget liknar det i God of War med undantag att man får se alla kapitel på en karta och när som helst kan välja att spela om en tidigare bana. Annars känns den mytologiska inramningen igen; det här är lika delar Nibelungens Ring som bröderna Grimm och grekiska sagor. Inspirationskällorna spretar åt alla håll och kanter och några grejer som dyker upp är riktigt spejsade. Men jag gillar det, det känns som ett enda smörgåsbord av festliga karaktärer och – jag kan inte understryka det här nog – fullkomligt bedårande miljöer.

Det saknas inte gotiska miljöer men faktum är att vampyrslottet bara utgör en liten del av spelet.

Just miljödesignen förtjänar ett eget kapitel. Vissa scener är så förbannat snygga och fint presenterade att de får mina ögon att tåras. Titankyrkogårdens förödelse. Bergstoppsborgen och den vackra blå himlen. Den bortglömda, mossbeväxta staden och det immiga, varma ljuset. Den frusna sjön. Det flygande bergslandskapet.

Men det som verkligen sätter sig på hornhinnan är den magiska vyn ut över den snöstormshärjade lilla byn och det mörka vampyrslottet som tornar upp sig i bakgrunden. Mercury Steam vet verkligen hur man sätter stämningar. Jag är galet imponerad.