Luigi's Mansion - charmig spökjakt utan variation
I Marios frånvaro fick brorsan Luigi vara omslagspojke när Gamecube lanserades. Det gick sådär.
Till mångas besvikelse fanns det inget Super Mario-spel redo när Nintendo rullade fram Gamecube. I stället fick vi nöja oss med ett nytt äventyr med Luigi i huvudrollen. Luigi’s Mansion var kanske inte det där spelet som visade vad Nintendos nya konsol gick för, men det betyder inte att det var dåligt.
Mario är försvunnen. I ett stort ruskigt slott, dessutom. Det faller på hans bror Luigi att rädda honom. Luigi kliver alltså fram som hjälten här. Beväpnad med en Poltergust 3000, en dammsugare klart inspirerad av Ghostbusters spökbekämpararsenal, ska Luigi ta sig igenom en stor herrgård där det lurar spöken bokstavligt talat bakom varje hörn och möbel.
Luigi’s Mansion är en ganska rättfram historia. Grunduppdraget här är att fånga 50 Boo-spöken för att därigenom befria Mario. Luigi tassar sig fram genom herrgårdens alla rum, fångar spöken och belönas med nycklar till nya rum. Då och då uppgraderas hans Poltergust med nya funktioner, som att spruta eld och is. Mycket mer variation än så blir det däremot inte.
Snällt men repetitivt
Det kräver lite övning innan jag får ordning på min spöksugare. Spökena måste ofta paralyseras med ficklampan innan de kan sugas in. Sedan kämpar de emot, och med styrspaken drar Luigi åt motsatt håll för att dra livet ur dem så att de slutligen hamnar i tryggt förvar i Poltergustens behållare.
Spökena är av den snällare sorten. Något läskigt spel är Luigi’s Mansion inte. Förstås. Detta är Nintendo, trots allt. Det finns en viss variation bland fienderna. Vissa spöken är osynliga om Luigi vänder sig mot dem, andra syns bara i speglar. Luigi kan inte rotera och dammsuga samtidigt vilket gör honom något klumpig i de mest hektiska lägena då han anfalls från flera sidor samtidigt. För det mesta reder det dock ut sig.
Över två decennier har passerat, men det har åldrats hyggligt rent tekniskt. Det rullar alldeles utmärkt på min platta skärm. Vissa ljuseffekter är fortfarande fina, och det är inget större fel på animationerna. Spökena är däremot ganska slätstrukna, och herrgården bjuder inte på jättespännande miljöer att utforska. Det är lite förvånande, jag hade trott att de skulle kunna göra något mer av denna idé.
Luigi’s Mansion är ett förhållandevis kort spel. Räkna med 6-7 timmar och lägg på en liten stund om du vill dammsuga spelet på alla hemligheter. Mer är det inte. Men med tanke på det repetitiva gameplay vi bjuds på är jag ganska glad för att spelet inte är längre. Bossfajterna bryter av monotonin en del, vilket är välkommet.
Många nycklar blir det.
Lite gammalt
Luigi’s Mansion vinner inga priser för vare sig miljöer eller gameplay. Men det osar av Nintendopatenterad charm. Luigis hummande, trallande och rop efter ”M-a-a-a-r-i-o…?” är svåra att inte le åt. Det är som om Luigi försöker trösta sig själv när han visslar på bakgrundsmusiken samtidigt som han på darriga ben letar sig genom korridorerna.
Definitivt finns det en del som känns gammalt här. Dit hör alla dialogrutor som dyker upp. Ibland tar de utgångspunkt i saker som helt enkelt inte stämmer givet vad som nyss hände, som att beklaga att jag fick det tufft mot en ny fiende trots att jag dammsög upp eländet i ett nafs. Ibland tar de upp tid vilket gör att Luigi går miste om ett hjärta som fanns inom räckhåll men hann försvinna.
I slutändan är allt det där petitesser. Den största svagheten i Luigi’s Mansion är de tråkiga miljöerna och ett gameplay som känns enformigt redan efter en timme. Det finns så mycket mer Nintendo kunde ha gjort här för att öka variationen och därmed också förlänga livslängden.
Detta var ingen lanseringstitel som visade vad Gamecube gick för, och det var heller ingen fullgod ersättning för ett klassiskt Mario-spel. Betyget landar i slutändan på 3, nästan lika svajig som Luigis darriga ben. För den som lägger förväntningarna vid ett halvtrevligt tidsfördriv med Luigi i huvudrollen finns det däremot några timmars skoj att se fram emot.
Lanseringsdatum: 3 maj 2002 (i Europa)
Testat på: Gamecube
Övriga format: Nintendo 3DS
Tack för recensionen.
Jag har själv bara spelat Luigis Mansion 3 med grabben. Det var ett OK spel i mina ögon. Under de 40-50 timmarna vi spelade 3:an var min grabb uppsluken och pratade ofta om att han ville spela det med mig. Luigis Mansion 3 var väldigt enkelt och milt underhållande för mig, och jag kände att åtminstone jag hade roligare när vi spelade de vanliga Mario-spelen.
Det som jag och grabben såg lite tråkigt med de två första spelen är att det saknas coop. Så vi har inte haft så mycket intresse att testa de tidigare.
Jag är glad att läsa din recension som jag känner bekräftar mitt antagande att det finns inte så mycket att hämta i de tidigare titlarna när du redan spelat Luigis Mansion 3.
Du har en oavslutad mening i stycke tre under avsnittet Snällt men repetivt: ”Det är lite förvånande, jag hade trott”. Annars är allt välskrivet och bra!
”A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts or figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see your point. [fortsättning]
Tack för recensionen.
Jag har själv bara spelat Luigis Mansion 3 med grabben. Det var ett OK spel i mina ögon. Det som jag och grabben såg lite tråkigt med de två första spelen är att det saknas coop. Så vi har inte haft så mycket intresse att testa de tidigare.
Jag är glad att läsa din recension som jag känner bekräftar mitt antagande att det finns inte så mycket att hämta i de tidigare titlarna när du redan spelat Luigis Mansion 3.
Du har en oavslutad mening i stycke tre under avsnittet Snällt men repetivt: ”Det är lite förvånande, jag hade trott”. Annars är allt välskrivet och bra!
Tack för korrekturen!
Jag har också Luigi's Mansion 3 här hemma, men har bara doppat tårna i det. Fick för mig att jag skulle testa det första spelet först.
Tack för recensionen.
Jag har själv bara spelat Luigis Mansion 3 med grabben. Det var ett OK spel i mina ögon. Under de 40-50 timmarna vi spelade 3:an var min grabb uppsluken och pratade ofta om att han ville spela det med mig. Luigis Mansion 3 var väldigt enkelt och milt underhållande för mig, och jag kände att åtminstone jag hade roligare när vi spelade de vanliga Mario-spelen.
Det som jag och grabben såg lite tråkigt med de två första spelen är att det saknas coop. Så vi har inte haft så mycket intresse att testa de tidigare.
Jag är glad att läsa din recension som jag känner bekräftar mitt antagande att det finns inte så mycket att hämta i de tidigare titlarna när du redan spelat Luigis Mansion 3.
Du har en oavslutad mening i stycke tre under avsnittet Snällt men repetivt: ”Det är lite förvånande, jag hade trott”. Annars är allt välskrivet och bra!
Jag spelade trean med sonen och vi tyckte båda att det var ett toppenspel. Snyggaste spelet jag sett på Switch också. 2HD saknar ju coop men det var åndå givet eftersom vi gillade trean så mycket. 2HD är inte lika bra så du har nog rätt i att det går att undvika om trean bara var ganska bra. Min son fixade det ganska bra själv med lite guidning och hjälp ibland. 2HD kunde kanske ha varit lite billigare.