Storyn är inte så mycket att snacka om. Terrorister, som är så slätstrukna att de hade passat i vilket avsnitt av 24 som helst, snor atombomber och hotar hela världen. Eller åtminstone dess huvudstäder. Du är Sergeant "Black" Blackburn, en motvillig hjälte som av någon anledning bara kan öppna munnen i mellansekvenserna. Däremellan är det dina vänner som snackar, men det gör de med berömvärd energi. Det är alltid någon som berättar var fienden kommer ifrån, eller att han kastar en granat. Och mellan striderna snackar de sådant där autentiskt nonsens som riktiga soldater antagligen pratar om hela tiden. Om du är känslig eller har småbarn bör du använda hörlurar, ungefär vart tredje ord är nämligen "fuck", "ass" eller möjligen "fucked up the ass". Det bidrar i allra högsta grad till inlevelsen, både på gott och ont.

Mellansekvenserna är riktigt bra. Här ser ni den där killen ni vet, ja, ni vet han. Som är med i det där på tv.

Kampanjen går från rena infanteristrider någonstans i Irak, via ett tämligen omotiverat (men oerhört vackert) flyguppdrag där du sitter i baksits på en F/A-18 Hornet och både skjuter ner flygplan och bombar ett flygfält och vidare till en bombjakt i Paris och stridsvagnskörande genom öknen.

Alla är vi barn...

Det börjar ganska lågmält och det känns faktiskt skönt att springa omkring med tre-fyra kompisar och utföra små men viktiga uppdrag för att så småningom sparka igång storyn på allvar. Det känns hela tiden som om ett större krig pågår runt dig (utom i de få smyguppdragen, då tystnaden är öronbedövande tills skjutandet börjar – vilket på sätt och vis också är öronbedövande...), inte minst på grund av den heltäckande ljudmattan. Det första uppdraget i Paris är för övrigt något av det bättre jag spelat i semirealistiskt-krigsspel-undergenren på länge, och att köra stridsvagn över kilometervis med öken är både tekniskt imponerande och roligare än man kan tro.

Att fara fram genom öknen – inte så torrt som du tror.

Här och var spricker dock scriptningen i sömmarna. Redan i det första uppdraget kan du smyga "out of bounds" och se hur fienden spawnar in i all oändlighet – åtminstone tills du skjuter de "rätta" killarna, då slutar de tvärt. Det är också väldigt jobbigt att vänta på att någon ska öppna en dörr åt dig, eftersom du uppenbarligen är oförmögen att vrida 90 procent av alla dörrhandtag i världen på egen hand. Men det är små detaljer, kampanjen som helhet är episk och vacker. Även om den i praktiken inte gör något nytt förutom skalmässigt så är den väl värd en genomspelning.

Co-op känns däremot mer påklistrat. Det har inget med kampanjen att göra, här spelar du bara lösryckta och tämligen omotiverade uppdrag med en kompis mot ai-fiender. Du får flyga helikopter, smyga och slå tillbaka anfallsvågor, och går det bra så låser du så småningom upp vapen till multiplayerdelen. Det är småroligt, men håller inte i längden.

Multiplayer på pc eller till konsol? Smaken avgör.

Det gör däremot multiplayerdelen. Jag hänvisar till Calles recension av pc-spelet (på Xbox är det exakt samma spel, bara lite svårare att sikta, men lättare att flyga helikopter med handkontrollen). Nära perfekt spelbalans, bra blandning mellan stora och små kartor, och mängder av vapen och utrustning att låsa upp gör att åtminstone jag kommer att sitta med det här spelets multiplayerläge i minst ett halvår framöver. Det tycker jag att du också ska göra, men spela igenom singelplayerkampanjen först. Om inte annat, se den som bonusinnehåll.