Recension – Tom Clancy's Splinter Cell: Double Agent

Historieberättandet tar på sätt och vis nya vägar. Tidigare spel är i stora drag uppbyggda kring en serie fristående uppdrag, medan de i Double Agent binds samman tydligare. Nu är en Nobelprisvinnande story kanske inte det viktigaste i ett actionspel (och detta kommer inte vinna något), men ändå sitter det mer sammanhållna berättandet inte i vägen. Fast den kunde gott ha förmedlats bättre, både vad gäller upplägg och de tekniska bitarna (filmer som hackar och abrupt avslutas mitt i).

Filmstöket får sällskap av många andra tekniska märkligheter, exempelvis kraschbenägenhet och generellt dåligt flyt. Samtliga Splinter Cell har stoltserat med bra grafik och i det senaste används en kraftigt uppfräschad version av Unreal Engine 2. Trots spelmotorns ålder har Ubisoft fått till ett vackert utseende, där ljus och skuggor i vanlig ordning spelar stor roll. Men som sagt, optimeringen är sannerligen inte den bästa och med tanke på hur bra motorn presterar i vissa andra spel känns det som att jäkt kan ha bidragit (julhandeln står ju för dörren). Ett rörigt menysystem i trist konsolanda skvallrar om att Xbox 360-versionen stått förebild - pc-anpassning är något som strukits ur protokollet. Ljudmässigt får vi det väntade - stämningsfull musik, dugliga röster och acceptabla vapenljud.

Kooperativt

- två spel i ett

Jag hade gärna sett att mer arbete lagts på AI:n. Visst bjuder den fint motstånd, i alla fall om du skyfflar upp svårighetsgraden, men dess beteende är ibland fullständigt irrationellt. Det händer att en motståndare, trots att han upptäckt din närvaro, snällt står kvar och väntar på att bli eliminerad. De udda kontrollerna känns igen från tidigare och som vanligt fungerar de efter lite övning bra. Också rörelsemässigt hade det suttit fint med lite nyheter, exempelvis omarbetning av de numera ganska stolpiga momenten hoppa, klättra och skjuta.

Att smyga sig ut på nätet och kämpa med/mot andra människor skiljer sig kraftigt från solodelen. Upplägget är lagbaserat och du kör antingen samspelsfavoriten Co-op eller Versus Mode. Målen i den senare varianten beror på vad du spelar som - spion eller legosoldat (max tre per lag). Spioner ska obemärkt hitta och hacka sig in i en dator, återvända till startpunkten och där lämna den information de lagt vantarna på. Eftersom de saknar skjutvapen är smygande A och O (Versus-banorna är därför genomgående mörka), likaså är klok användning av de olika typerna av mörkerseende. Legoknektarna är däremot fullt beväpnade, men de ser världen ur förstapersonsperspektiv (ger något sämre överblick) och får förlita sig på mindre effektiva ficklampor. Stor skillnad beroende på vad du spelar som, alltså - i mitt tycke ett helgjutet upplägg.

I co-op kan totalt tre spelare köra tillsammans, men för båda lägena krävs att du skaffar dig erfarenhetspoäng innan alla uppdrag och banor blir tillgängliga. Å ena sidan frustrerande, å andra vettigt för att nybörjare inte ska avlida per omgående. Tack vare variationsrika banor och spelsätt är onlinedelen rejält bra, ett finfint tillskott till en redan mycket bra solospelardel.

Ooptimerad spelglädje

- Ubisoft stressar fram de säkra korten

Även om Double Agent varken förnyar smygargenren eller namnet Splinter Cell i någon större utsträckning klarar det utan tvekan av det tunga arvet från de utmärkta föregångarna. Serien börjar nu bli så etablerad att superlativen känns igen - en habil smygarfest och underbara onlinebataljer. Men - Ubisoft bör lägga mer tid och krut på nästa upplaga, om det blir någon. Detta är fjärde gången Sam Fisher gör ungefär samma sak, och tekniskt är det verkligen ingen felfri upplevelse. Jag önskar ny spelmotor, omgjord fysik, nya rörelser och fräsch AI. Och framför allt - optimering innan release. Agenter av Sam Fishers kaliber ska inte behöva dö av systemkrascher.

Missförstå mig inte; Splinter Cell: Double Agent är ett riktigt bra spel, ibland i klass med självaste Riddick. Men snälla Ubisoft, sluta slarva - både vi och Sam förtjänar bättre.