Recension – Blazing Angels: Squadrons of WWII

Genrens guldålder är för länge sedan förbi och spelutvecklare satsar idag på säkrare kort med uttjatade spelkoncept som uppföljare och annat otyg. Tidvis dyker det dock upp semirealistiska flygspel till pc. Dessa har ofta ett förflutet liv som konsolspel med allt vad det innebär. För en tid sedan släpptes Heroes of the Pacific och Secret Weapons over Normandy till en mängd format inklusive pc. De var i grund och botten inte dåliga spel men lockande inte till sig någon större uppmärksamhet.

I dagarna släpper Ubi Soft arkadflygspelet Blazing Angels: Squadrons of WWII. Spelet släpps även till Microsofts gamla konsol, Xbox, och deras nya flaggskepp, Xbox 360. Här personifierar du rollen som en nykläckt, amerikansk pilot som tar värvning i det brittiska flygvapnet, Royal Air Force. Den arton uppdrag långa enspelarkampanjen inleds med ett träningsuppdrag där man får möjlighet att lära sig kontrollerna lite närmare. Med den tyngsta sydstatsdialekt som går att hitta guidar Joe runt dig över det pittoreska, brittiska landskapet och lär sig skjuta sönder spärrballonger och släppa flygblad över den lokala kyrkan.

Americans - overpaid, over sexed and over here

Mitt under träningsuppdraget dyker plötsligt tyska jaktplan upp och då får man för första gången chansen att visa upp sina flygkunskaper för de misstroende britterna. Oturligt för dig är att du flyger en långsam dubbeldäckare medan fienderna kommer inrusande med livsfarliga Messerschmitts. Tur för dig är då att du är en tvättäkta amerikan och skjuter ned våg efter våg med angripare som det vore den enklaste sak i världen.

Med träningsuppdraget får man en nyttig försmak av vad som komma skall. Nästa uppdrag för dig till den franska hamnstaden Dunkerque där de allierade håller på att evakuera sina trupper från Frankrike till England. Här får man möjlighet att anfalla markmål med bomber och kulspruteeld. Så här fortsätter spelet i stora drag genom de resterande uppdragen med väldigt lite variation. Blazing Angels bjuder på hejdlös action från första stund och i längden blir det för mycket. Trots att kampanjen innehåller nästan tjugo uppdrag som tar oss från Englands gröna landskap till Stilla havets vackra öar blir den väldigt enformigt. Våg efter våg med fiendeflyg väller in och jämt och ständigt är det just din uppgift att genomföra uppgifter som är avgörande för uppdragets slutförande vilket sätter sina spår efter ett par uppdrag.

Till sin hjälp i stridigheterna har man tre stycken rotekamrater, Joe, Tom och Frank, som med olika färdigheter och personligheter kan beordras att skydda, attackera, och på något skickligt sätt, reparera ditt flygplan i luften. När uppdragen blir alltför svåra är det absolut nödvändigt att använda sig av dem till det yttersta. Även om det känns som du är ensam i luften mot en hel svärm kan de faktiskt skydda dig från anfall bakifrån medan du rensar det som finns framför dig. Dessutom kan jag tillägga att ammunition och bomber turligt nog är oändliga.

Tittar man då på den visuella biten så är det spelets absolut starkaste sida. Både flygplan och miljöer är beundransvärt tilltalande vilket inte är så förvånande då spelet härstammar från Xbox 360. Ljudet är också en stor upplevelse. Med smattret från kulsprutor och dånet från explosioner låter det precis som man vore mitt i ett krig. Musiken bidrar också till en stor del av den övertygande atmosfären. Kort och gott, spelet både låter och ser bra ut om man har hårdvara som klarar att driva det.

Svårstyrt

Att styra med mus och tangentbord är väldigt frustrerande. När man använder tangentbordet används wasd-tangenterna, w och s för farten och a och d för rollningen. Musen används för själva styrningen av planet. Jag testade att plugga in min gamla trotjänare, en Logitech Dual Action, och flygningen blev betydligt enklare. Däremot blev skjutandet lidande då jag inte fick samma precision som med musen. Flygningen hanteras bäst med en joypad men skjutandet och siktandet med en mus. Den irriterande styrningen gör att spelet blir betydligt svårare än vad det borde vara.

Det flerspelarläge som bjuds på inkluderar co-op och ett flertal olika deathmatch-lägen som lyfter upp spelet till helt nya höjder. Hela enspelarkampanjen kan flygas igenom i co-op-läget om man så vill. När enspelarkampanjen är genomspelad låses en del extrafunktioner upp. Dessa är dock rätt torra och bidrar inte mycket till att förhöja den monotona spelglädjen nämnvärt.

Det Starforce-skyddade Blazing Angels är ett halvlyckat försök att än en gång låta oss spaka flygmaskiner från andra världskriget. Lysande ljud och grafik räddar dock inte Squadrons of WWII från att bli ett medelmåttigt arkadspel som passar bäst i konsolformat. Den konsolanpassade styrningen och den otroligt enformiga kampanjen drar ned det totala omdömet. Det som räddar spelet från total katastrof är den aningen begränsade flerspelarläget med alla dess spelstilar. Har man inget annat att spela en halvdisig vardagskväll kan man testa Blazing Angels: Squadrons of WWII men förvänta dig ingenting du inte spelat förr.