Uppställningen är som alltid ett skräckkabinett från dina värsta mardrömmar: förruttnade vargar, kolosser med teatermasker, rödögda insekter och gigantgrisar vars trynen har mången liv på sina samveten. Men det finns även människor, krökta gamla kvinnor och herrar i hög hatt med facklor och högafflar riktade rakt mot dig. Anfaller de i flock är de nog ett så stort motstånd som jättesvinen. Särskilt de gentlemän vars huvuden exploderar och blottar en bukett av giftiga ormar. Artigt så det förslår.

Du berör dina fiender på djupet.

Jag vet inga andra spel där jag knyter näven och vrålar ut min eufori när jag får in det dödande hugget. Och jag vet inga andra spel som plågar mig till den grad att jag vrålar könsord så det hörs härifrån till helvetet. Flera av bossarna är designmässiga stortverk: sadistiska pussel du måste nöta in och som inte är främmande att förändra alla spelregler när livskraften tryter. En trio svartklädda män rörde sig sakta runt mig och gjorde utfall med såväl svärd som målsökande besvärjelser. Och när segern till sist var inom räckhåll exploderade deras huvuden och blottade de där sabla ormbuketterna. Naturligtvis.

Blodsbröder på gott och ont

Bloodborne är ofta fem av fem; ett rasande roligt och vackert mästerverk. Men under det kalla månskenet känner jag mig bitvis tryggare än tidigare, vilket är rimligt. From Softwares arbetsmetoder är ju, oavsett goth och nydanande strider, numera inspikat i ryggraden. Storyn framförs på samma ”show, don’t tell”-stuk. Det är effektivt men välbekant. Och i ett spel som lever på sadistiska surpriser är det ett avbräck att känna sig hemmastadd.

Det här är ännu ett Souls-spel med liknande tempo, känslor och upplägg. Paradoxalt nog beter sig From Software lite som räddharar; de vågar inte släppa taget om sina grundpelare. Det finns många, många enastående ögonblick men också stunder som känns slentrian. Ja, till och med – sitter du ner? – rätt enkla.

Vackert. Antagligen drar något strax ner dig under ytan.

Bloodbornes blodsbröder hindrar således mig från att falla på knä och brista ut i ett halleluja. Men det hindrar inte spelet från att vara galet kompetent – och mig från att ligga i en blodpöl på golvet. Här finns en fascinerade berättelse för den som gräver tillräckligt djupt och strider som fängslar från första hugg till sista blodsdroppen. Mekaniskt har From Software aldrig varit bättre. Detta trots att bilduppdateringen ibland hostar och ljudet fräser till.

Och allt detta bådar gott för den oundvikliga fortsättningen. From Software tycks inte kapabla att göra dåliga spel. Bloodborne är ännu en fjäder i deras jägarhatt och ännu ett våldsamt hugg rakt i våra hjärtan. Men nästa gång nöjer jag mig inte med en evolution – då vill jag se en hardcore-revolution.