Pariah utspelar sig i en framtidsvärld, söndersliten efter åtskilliga år av ett krig som alla nu tar avstånd ifrån och som ingen talar högt om. Du är Jack Mason, en läkare vars uppdrag är att övervaka flygtransporten av en ung kvinna, nedfrusen sedan länge då hon är en smittbärare till det ovanliga och fruktade viruset Pariah. Kvinnans kyliga tillstånd varar dock inte länge då planet plötsligt blir träffat i sidan av raketer som sänder farkosten i en dödsfärd ner mot marken. De enda överlevande är nu Jack och den mystiska kvinnan som lyckats ta sig ur sitt personliga kylskåp och nu är på en desperat flykt, en flykt som måste stoppas.

Handlingen drivs hela tiden framåt genom mellansekvenser. Dessa är synnerligen välproducerade men de är knappast tillräckliga då de i många fall varken lyckas förklara den berättelse som faktiskt finns eller presentera spelets karaktärer på ett önskvärt sätt. Pariah misslyckas helt enkelt med att förmedla en känsla av engagemang som en spelare vill känna för berättelsen och kanske framförallt för dess karaktärer. Att alla mellansekvenser sedan presenteras i väldigt låg upplösning samt utan någon som helst form av kantutjämning gör inte saken bättre. Förmodligen är detta något som hänger ihop med att spelet även släpps till Xbox där detta inte är ett lika stort irritationsmoment. Men då mellansekvenserna är gjorda i grafikmotorn borde Digital Extremes även kunna göra specifika mellansekvenser med högre upplösning och kantutjämning för PC-versionen.

När det inte visas mellansekvenser visar sig dock spelet från en bättre sida både innehållsmässigt och tekniskt. Pariah kan när det gäller dess upplägg enklast beskrivas som ett klassiskt FPS. Det vill säga ett spel av den gamla skolan där det gäller att skjuta sig igenom de hinder som uppstår på den röda (osynliga) tråd som man följer. För att skjuta sig igenom dessa hinder måste det givetvis finnas en mindre arsenal av vapen till ditt förfogande och här bjuder Pariah på en trevlig nyhet – vapenuppgraderingar. Varje vapen har tre möjliga uppgraderingar. Du kan exempelvis uppgradera granatkastaren till att ha granater som du som spelare smäller av när du tycker att det passar och sniperbössan kan både få nattsikte samt kulor som lättare tränger igenom fiendernas skyddsutrustning.

Detta förbättrar intrycket av spelets vapen men trots det så känns de ändå förvånansvärt bleka och som spelare saknar man känslan av att ha något väldigt kraftfullt till sitt förfogande, sådant som vi hittar i liknande spel. Detsamma gäller tyvärr också alla de fordon som står till förfogande under resans gång. Trots att de alla är synnerligen välgjorda känns de på tok för oinspirerade och tråkiga.