Recension – Destroyer Command

Det råder en mycket stark trend bland spelproducenterna att använda andra världskriget som tema, nästan oavsett vilken genre det rör sig om. Combat Flight Simulator och nyligen släppta IL-2 Sturmovik ger den flygintresserade nostalgikern vad han eller hon vill ha och på shooterfronten tillfredsställer Return to Castle Wolfenstein och Medal of Honor: Allied Assault behoven av att nacka nazister. Perioden utgör naturligtvis ett utmärkt tema för datorspel de handlar ju ofta om att kriga och vilken miljö lämpar sig då bättre än den största väpnade konflikten i mänsklighetens historia?

Ta kontroll

I Destroyer Command har du kommandot över ett antal stridsfartyg. Att kontrollera dessa bestar i krigssituation är av lätt insedda skäl inget som låter sig göras i en handvändning - man ska hålla reda på vapensystem, vänner och fiender, fart, hur motorn mår, man ska navigera och så vidare. Som du säkert förstår krävs, förutom viss simultanförmåga hos dig som spelare, bra överskådlighet och ett välgjort användargränssnitt. Lyckligtvis funkar spelets kontroller riktigt bra. Man använder en kombination av snabbkommandon och musklick för att ta sig runt i de olika menyerna. Ett tjugotal knappar tar dig till olika stationer på båten, från vilka du kan ta hand om de olika områdena mer konkret om du så önskar. Föredrar du att låta manskapet sköta detaljerna kan du istället ägna dig åt bossande genom att dela ut order via en smidig översiktsvy i kombination med utfällbara menyer.

Översiktsvyn består av karta från vilken man kan styra och ställa över sina vapenbröder. Den är därför den vy man nyttjar flitigast, vilket gör att spelet i första hand ska betraktas som strategi. Dock ingår även en hel del simulationsaspekter. Vid konfrontation med den lede fi kan man hoppa in och ta kontroll över valfritt vapensystem, vilka kan ställas in för olika grader av realism. Nybörjaren som är sugen på lite action väljer lämpligen de automatiska inställningarna för kanoner och torpeder, varpå det i princip räcker med att sikta och skjuta. Hardcorekrigaren kan å andra sidan skruva fingrarna blodiga på de vapeninställningar som står till buds.

Spelformerna består av enskilda uppdrag, kampanjer, egenhändigt ihopsnickrade uppdrag och multiplayer i olika former. För LAN-spelande finns en inbyggd browserfunktion, men vill man spela på nätet är man hänvisad till Ubi:s serverbrowser Ubi.com. En kul detalj är att det finns en patch som gör att man kan möta motståndare från u-båtssimulatorn Silent Hunter II.

På havsfronten intet nytt

Sanning att säga är det sällsynt med sevärdheter när man seglar över oceaner. De visuellt upphetsande sekvenserna inskränker sig i stort sett till möten med andra farkoster och inte heller då finns det mycket att jubla över eftersom mötena sker på relativt långa avstånd. Förvisso kan man knata upp på bryggan och använda kikaren för att få något som kan liknas vid en närbild av det som försiggår på böljan runt omkring, men vid möten med andra fartyg har man ofta fullt upp med att bekämpa dem, så någon tid för betraktande av hur de ser ut ges sällan. För den som är van med de grafiska excesser som Q3-motorn brukar ligga till grund för, kommer Destroyer Command därför bli något av en besvikelse. Det finns helt enkelt inte särskilt mycket att titta på i omgivningarna. Man ser i och för sig fartyget rätt tydligt från de externa utkiksplatserna, men inte heller dessa vyer höjer pulsen nämnvärt. Farkosterna kunde gott ha varit mer detaljerade, särskilt i jämförelse med exempelvis flygsimulatorn IL-2 Sturmovik, som också den utspelas över ett extremt stort geografiskt område och som grafikmässigt sett är fantastisk, både vad gäller landskap och farkoster. Grafiken fyller helt klart sin funktion med rök, eld och snygga 2D-menyer men den kommer inte frambringa ljudet av klackar som slår i taket. Men å andra sidan är systemkraven rätt låga, vilket mången fattig spelare med gammal burk lär uppskatta.

Ljudet då? Den svulstiga menymusiken är av den art som nästan alltid förekommer i Hollywoodkrigsfilmer, vilket gör sig bra i detta sammanhang. Fast innovativt är det inte nyskapande på denna front har jag hittills bara stött på i flygsimmen Jane´s WW 2 Fighters där menyerna ackompanjerades av swingmusik. Nåväl, den pompösa hundramannaorkestern kan man leva med, särskilt med tanke på att effekterna då man krigar uppfyller alla ens krav. Motorljudet är ständigt närvarande och när det hettar till blir man till fullo belåten med kanoner som låter som de ska göra, det vill säga rejält biffigt.

The ocean called. They´ve got a bug

Till stora delar är spelet väl genomfört och väldigt roligt att lira. Graden av tillfredsställelse då man efter ett stenhårt slag sänkt halva den tyska marinen (nåja) är svåröverträffad. Ett par negativa aspekter pockar dock på uppmärksamheten. Vid installation kan åtminstone en fil hamna fel, vilket man måste rätta till själv. Problemet finns kvar trots att en första patch släppts. Svagt av tillverkaren att inte fixa en sådan sak. Vidare raderades en av mina kampanjer efter att jag hade spelat en annan, trots att båda hade sparats enligt konstens alla regler. Inte särskilt kul när man ägnat timtal åt att överleva. Förhoppningsvis åtgärdas dessa saker i den kommande patchen, men dylika problem ska fixas direkt i den första patchen som släpps.

Spelhistorien har bjudit på ett stort antal sjökrigsspel. På den gamla goda Amiga 500-tiden var u-båtssimulatorn Red Storm Rising den tidens strategi-/simulatorkung och trots att nutidens spel förstås är bättre på alla områden, är det och Destroyer Command i grund och botten ganska lika. Med detta vill jag inte säga att det senare är omodernt eller dåligt på något sätt, snarare tvärtom. De som fastnat för denna speltyp är lyckligt lottade trots att genren har sisådär femton år på nacken så görs fortfarande bra spel. Destroyer Command är nämligen ett mycket kompetent lir som definitivt kommer tilltala den med ådra för strategiskt tänkande. Dessutom gör möjligheten att välja i vilken grad man vill delta i actionsekvenserna att de som föredrar att vara med där det händer också får sina önskemål tillgodosedda. Mångfalden borgar för ett stort antal spelare, allt från hardcorestrateger till simulatorfreaks och pangpang-sugna stridisar.